Bank: Ett lag byggt med trasiga bitar

GÖTEBORG. Ingen trodde på dem. Allt gick fel.

Och nu?

Piteå har rest tvåtusen mil för att komma hit, allt har slutat rätt, en fantastisk klubb har byggt Sveriges bästa lag.

Det kommer dröja länge innan de landar.

Det har inte ens gått en vecka sedan Rosengård kämpade sig upp i serieledning, efter en professionellt genomförd seriefinal mot Piteå. Det var kallt, rått och jävligt, och någonstans var det väl svårt att frigöra sig från en känsla av att det här, det var en återgång till business as usual.

Rosengård ska ju vinna, de ska ju hämta hem sina guld, det är bara så det är.

Det är bara det att det inte alls är så det varit.

Efter den där matchen såg tränaren Jonas Eidevall ut över alla oss som satt där i ett trångt pressrum på Malmö IP. Han ville peka på två saker. Den första handlade om krass nutidshistoria.

– Sedan 2016 har vi aldrig legat etta i serien efter en full omgång. Det är en väldigt ny upplevelse för oss.

Den andra saken var att det där inte spelar någon roll.

– Vi har en låda, sa Eidevall. I den ligger det lite tejp och två silvermedaljer, sådana som spelarna inte ens velat ta hem. Det finns en sådan mentalitet i den här klubben.

De ska hämta hem sina guld

FC Rosengård ska ju vinna, de ska ju hämta hem sina guld. Det är bara så det är.

Så här var vi, i ”friskt” Göteborgsväder, för att dela ut ett guld till Rosengård. Eller möjligen Göteborg. Eller…

…nä, inte skulle väl?

Sagan om Piteå IF skulle vi ju skrivit i måndags, det var då de hade sin stora chans att skriva slut en sagolik säsong då allt gått fel och allt gått rätt. Men de blev utmanövrerade på Malmö IP, oddsen talade plötsligt emot dem. Fast om de visat något 2018 så är det att de skiter högaktningsfullt i både motgångar och odds, så folk köade i timtal utanför LF Arena i nollgradig kyla för att ge seriens bästa publiklag en sista skjuts i ryggen.

Om inte annat så för att de förtjänade det.

I en normal värld skulle de inte vara i en guldstrid, i en realistisk serie hade de väl flirtat med nedflyttning. Man ska inte kunna resa 2000 mil på väg mot ett SM-guld, man ska inte kunna tälja mästare från en stad med 23 000 invånare, ingen ur expertisen tippade dem som etta på upptaktsträffen. De har spelare som jobbar extra vid sidan av fotbollen, lagkaptenen Josefin Johansson lämnade sin bindel för att bli mamma, bokföringen var illröd, försvarschefen Faith Ikidi fyller 32 i vinter, mirakeltränaren Stellan Carlsson tvingades till en time out på grund av familjeskäl, ersättaren Jonas Edholm blev sjuk och skadorna avlöste varandra. När det drog ihop sig skadade anfallsnyckeln Nina Jakobsson foten.

Nej, det var alltså i Göteborg det skulle lyftas en pokal. Enligt alla regler var det så.

Mest intresserade av det faktumet var Kopparbergs Göteborg.

Under Marcus Lantz ledarskap har de professionaliserat verksamheten, ändrad kravbilden och byggt seriens bästa anfallsspel. När Christen Press, den givna stjärnan, lämnade, fick de mer än de förlorade. Andra klev fram, de rekryterade smart i somras och åt upp alla de där poängen de tappade under en usel säsongsstart.

Poängspelaren Julia Zigiotti Olme, 20, och löpmaskinen Rebecka Blomqvist, 21, har tagit utvecklingssteg. Kantdynamon Elin Rubensson har gett dem allsvenskans bästa kanthot.

Efter en dryg halvtimme höll Rosengård krismöte i eget straffområde. Rubensson hade dunkat in 1–0 direkt, och följt upp med att inläggslobba in 2–0 i bortre krysset. Samtidigt hade Madelen Janogy – just det, hon meniskopererade sig i våras – tryckt in 1–0 för Piteå.

Det var då som det stora vemodet rullade in över Ullevi. En vintersaga, trots allt?

Bryr sig inte om silver

Före avspark pratade jag om damfotboll, orättvisor och kvinnokamp med Rosengårds nestor Erling Nilsson, 76. Han ska sluta, igen, i vinter, och innan dess borde han förstås få något sorts hederpris på fotbollsgalan för allt han gjort och fortsätter göra för kvinnors fotboll. Han har sett världsstjärnorna komma och (de senaste åren) gå från sitt älskade Rosengård. Nu stod han här och var på väg att tappa både SM-guld och Champions League-plats.

Ett livsverk på väg in i dimmorna. En minut som blåste liv i drömmen igen.

Caroline Seger klev fram tjugo meter, Rosengård ökade både riskerna och pressen – och knackade hål på fördämningarna.

Seger nickade in en hörna, Lisa-Marie Utland styrde in kvitteringen. Två mål på en minut, Rosengård upp på silverplats.

Men i den här klubben bryr de sig inte om silvermedaljer.

Allsvenskan har tappat sin stjärnglans, men vi har fått det här istället: en historisk guldstrid som spände från Piteå i Norr till Malmö i söder, med epicentrum i ett straffområde på Ullevi. Piteå hade redan vunnit sitt bragdguld, gjort guldkamp av en säsong då allt gått fel och runnit iväg till utklassningssiffror i slutmatchen mot Växjö. Göteborg hade gett sig själva chansen, men tappat den.

Allt handlade till slut om Rosengårds jakt.

Utland i stolpen, Mittag felträff, Utland i ribban, Mittag friläge. I klubbens mest historiska stund, med arenan fullpackad, tvingades Piteå (som vräkte in fler mål än någon gång tidigare i år) följa en upplösning hundra mil därifrån.

Stellan Carlsson har byggt ett lag med trasiga bitar, han har fostrat en halvdussin landslagsspelare långt upp i Norrland, nu stod han där med handen på pokalen utan att kunna göra ett förbannat dugg.

Med ett par sekunder kvar av ordinarie tid kom ögonblicket som inte borde vara möjligt. Rebecca Blomqvist rann ifrån och avgjorde för Göteborg. Piteå har aldrig vunnit, de skulle aldrig kunna vinna, deras vintersaga var för osannolik, deras prestation otänkbar. Rosengård vaskade fram ett stolpskott till, Julkia Zigiotti Olme gjorde 4–2, och när allsvenskan var över hade vinnarklubben från Malmö förlorat precis allt.

De firar i Piteå nu, vi behöver inte längre räkna alla mil de rest på vägen hit.

Frågan är om de någonsin kommer att landa.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM