Fagerlund: En oväntad favorit i Mourinhos Spurs
LONDON. En reslig mittfältare (Eric Dier) eller en tuff tia (Dele Alli). Möjligen Harry Kane.
Vissa gissningar kring vilka som kunde bli José Mourinhos nya favoriter i Tottenham framstod som mer troliga än andra.
Sällan anade man att det skulle bli Heung Min-Son.
Till slut kände Matthew Lowton att han blev tvungen att handla drastiskt. När Burnley-spelaren försökte stoppa Heung Min-Son från att kontra såg det nästan ut som att sydkoreanen sprang rakt in i en vägg. Ingen kunde klandra honom för att han låg kvar på gräset i flera minuter efteråt.
Tacklingen hörde hemma i den amerikanska versionen av fotboll men den beskrev Tottenhams inledning i ligamötet ganska väl. Burnley-spelarna blev både frånsprungna och bortlurade. Att ta till fulare medel framstod som enda sättet för att lyckas hålla någorlunda jämnt tempo.
Ett annat Tottenham
Det var ett annat Spurs än det som klev ut på Old Trafford tidigare i veckan. Manchester Uniteds aggressiva press ihop med gästernas tämligen energilösa framtoning resulterade i José Mourinhos första förlust.
Den inledande kvarten på Tottenham Stadium under lördagen var säkerligen nära perfektion i tränarens ögon. Två mål upp, hållen nolla och ett försvar som inte fladdrade allt för mycket. Harry Kane, som knappt syntes till i onsdags, glänste. Son spelade fram till kaptenens 1–0-mål och låg även bakom det andra som Lucas Moura noterades för.
Dele Alli var... Dele. Mittfältaren har fått ett lyft under Mourinho, något som inte minst syns i statistiken. Han är en skicklig avslutare och ett bra komplement till Kane som gillar att flyta ut ur straffområdet. Landslagsplatsen, som Alli tappade på grund av skador i kombination med en sviktande form, kan han ta tillbaka om han fortsätter så här.
En smula arrogant är han förstås. Det är säkert lätt att gapa för mycket vid ställning 2–0 hemma mot Burnley men när Dele Alli kom fri med Nick Pope borde han givetvis ha skickat ut bollen till höger mot Son. Nu valde han att försöka gå på eget avslut, ett tilltag som Burnley avvärjde.
Det är möjligt att ett eventuellt mål ändå inte hade godkänts på grund av offside men den typen av individuellt tänk kan straffa sig. Särskilt som Dwight McNeil hade en nick i ribban kort därefter.
Son i Mourinho-systemet är fascinerande
Nu blev det inte så. Son tog revansch från både den amerikanska fotbollstacklingen och uteblivna passningen genom att blåsa förbi sju förvånade motståndare och avsluta med att skjuta in bollen bakom Pope. En otrolig aktion av en på många sätt helt unik spelare. På förhand trodde man kanske att sydkoreanen riskerade att hamna i Mourinhos ökända frysbox, eller åtminstone stramas åt. Just nu överglänser han snarare sina lagkamrater.
José Mourinho är i grunden en pragmatiker som förlitar sig på att hans offensiva yttrar kan falla ner och ge understöd till ytterbackarna. Heung Min-Son är visserligen en hårt arbetande spelare och relativt lättstyrd men behöver friare tyglar för att nyttja sina kvaliteter fullt ut.
Det är inte första gången som Mourinho lättar en aning på ”reglerna” (Cristiano Ronaldo och stundom Eden Hazard är två tydliga exempel) men det är ändå fascinerande att följa Sons utveckling och avtryck i portugisens Tottenham. Hur ”Sonaldo” snabbt har blivit hans ögonsten. Framför allt om man tänker tillbaka på tidigare Mourinho-favoriter (Cesc Fabregas, Oscar, Nemanja Vidic, Marouane Fellaini ec) och de som hamnade i kläm (Juan Mata, Paul Pogba, Anthony Martial...).
Harry Kane, som fortfarande får göra lite som han vill, dundrade in 4–0 strax efter paus. Moussa Sissoko fick upprättelse efter insatsen på Old Trafford och drog in slutresultatet 5–0 som kronan på en i övrigt gedigen insats.
Ett sprudlande anfallsspel, en drös olika målskyttar och många individuellt imponerande prestationer däribland Sons. José Mourinho kan återigen vara glad över mycket. Antagligen är han allra mest nöjd över den där – efterlängtade – hållna nollan.