Bank: Svensk fotbolls allra mest osannolika saga ligger på is en vecka till
MALMÖ. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar?
Nej, svensk fotbolls allra mest osannolika saga ligger på is en vecka till.
Piteå vet allt om hur man besegrar alla motgångar, men de har inte listat ut hur man slår FC Rosengård.
Trots att de har flugit tusen mil så tänkte de flyga tusen till.
Det är inte ens en metafor. Piteå IF har flugit 1050 mil, fågelvägen, den här säsongen, de har gjort det under en av de mest osannolika resor ett svensk fotbollslag gjort.
Nu hade de kommit hit, till ett vindpinat, oktoberkallt Malmö IP, för att sätta den sista guldpunkten på ett år som aldrig borde blivit till. Det är inte bara alla de där milen i luften. Det är tränare som haft sjukdomar i familjen, tränare som blivit sjuka och tvingats kliva av, en lagkapten som blivit mamma och nyckelspelare som skadat sig.
Men här var de, tre poäng från ett historiskt första SM-guld, en poäng från en ny matchboll. Den fantastiske lagbyggaren och talangutvecklaren Stellan Carlsson stod nere vid sidlinjen och skrek, och den som aldrig sett Piteå spela fotboll behövde bara lyssna för att förstå en hel spelidé:
– Fortsätt! Fortsätt! Hela vägen! Närmre! Flytta!
Piteå är en maskin med elva delar och mängder av hästkrafter, de krigar sig till sina uddamålssegrar, samtidigt som de gräver fram välutbildade spelare till svensk landslagsfotboll. På senaste U23-samlingen kom ett halvdussin spelare härifrån, när de skulle gå för guldet spelade tre av dem från start.
Det är imponerande. Det är spritt språngande galet. Det är så sensationellt starkt att det är lätt att tappa bort Rosengårds FC mitt i allt.
Piteå är ju inte det enda topplaget i den här serien som tvingats tänka om och bygga om.
Borde dödat matchen före paus
Therese Sjögran och nestorn Erling Nilsson har sett världsstjärnorna komma och gå på Malmö IP, i en blinkning har de sett den stora damfotbollsvärlden revolutioneras och springa ifrån.
På bara ett par vintrar har de tappat den här elvan: Emma Berglund (PSG), Anita Asante (Chelsea), Ali Riley (Chelsea i somras), Amanda Ilestedt (Turbine), Sofie Junge Pedersen (Vittsjö), Ella Masar McLeod (Wolfsburg), Lotta Schelin (slutat), Lieke Martens (Barcelona), Sara Björk Gunnarsdottir (Wolfsburg), Marta (Orlando Pride), Gaëlle Enganamouit (Dalian Quanjian).
Ändå spelade de för guld, de också.
Eller, egentligen var det väl mest de som spelade, till en början.
Piteå fick noll grepp i sitt presspel, de var numerärt underlägsna på det centrala mittfältet, Hanna Folkesson och Caroline Seger kunde samla in bollar, flytta dem i sidled och trä fram uppspel till Ebba Wieder. Den här upplagan av Rosengård glittrar inte (de förlorade mot Slavia Prag här hemma förra veckan, ett bevis till på att fotbollseuropa förändrats) är väldigt beroende av Anja Mittag. När hon är bra vinner de, när hon svajar – som i somras – tappar de sin offensiva spets.
Och just nu är Mittag bra.
Hon kom hit med fem mål i ryggsäcken på tre matcher, och kom fram till ett par, tre lägen första halvtimmen. Hon sköt över från åtta meter, hon sköt i ribban från åtta meter, och när hon inte tog chanserna så fick hon dem gratis. Piteå-backen June Pedersens stora kvalité som spelare är hennes vänsterfot, när hon försökte spela hem med högerfoten slank Mittag emellan och rullade in 1–0 bakom Cajsa Andersson.
Rosengård borde dödat matchen före paus, istället tappade de den efter.
Piteå gjorde det Piteå gör.
De fortsatte och fortsatte, klev hela vägen. Närmre och närmre. Flyttade och flyttade.
Har hundra mil att flyga hem innan de försöker igen
De spelade sig inte till ett grepp, de tajtade till sitt mittfält, synkroniserade sin press och tryckte ner Rosengård runt eget straffiområde. Jocelynn Blankenship kom in med helt andra egenskaper än en kämpande, targetkrigande Andrea Norheim. Det gav dem chansen, men de hade fortfarande svårt att få några chanser. Caroline Seger stängde signumytan vid bortre stolpen där Julia Karlenäs brukar kunna ställa till med saker på hörnor, istället radade de upp lovande lägen som rann ut i sanden före sistapassningen.
Rosengård släppte greppet om matchen, men de höll sin fästning där det betyder som mest: Folkesson och Seger stängde ner ytan framför straffområdet och Piteå fick stöta sig framåt på kanterna. Fram kom de aldrig.
Nu har de en sista chans kvar, i en kokande sista omgång där guldet kan hamna i Malmö, i Göteborg eller längre norrut än någonsin tidigae i svensk fotboll.
Piteå har hundra mil att flyga hem innan de försöker igen.