Simon Bank: Klas Ingesson var unik
Sportbladets krönikör: Han v a r Sverige – något vi alla kunde spegla oss i
Rullstolen, kroppen som skrek nej, bakslagen, svullenheten, gifterna och en överjävlig motståndare som vann slag efter slag.
De säger att Klas Ingesson är död, men det går inte att tro det, går inte att ta in.
Han reste sig ju alltid. Det var ju vad han alltid gjorde.
Jag hoppas de har ordnat det med snuset i himlen.
Jag hoppas att där finns straffsparkar att slå, kanter att springa på, älgar att skjuta, gott kaffe och ett omklädningsrum du kan ljuga och svära i.
Jag hoppas att du lever där uppe, i döden, för att allt annat vore fullkomligt oacceptabelt.
Hela världen har skildrat de här sista åren, bilderna av en urkraft som petats ner i en rullstol vid sidlinjen har rullat runt som en berättelse om en mittfältare som gick in i en sista närkamp med sig själv. Någonstans är det väl logiskt att det var Klas Ingessons egen kropp som besegrade Klas Ingesson.
Det var inte så många andra som någonsin gjorde det, och nu är det som om en bit av oss alla gått sönder.
Märktes mest när han inte var med
Klas Ingesson är död, och det är inte bara det att han spelade, sprang och svettades för Sverige.
Han v a r ju Sverige, en bild av något som vi alla kunde spegla oss i.
Skogen som levde i honom, det cylinderstora snuset som rann under östgöta-överläppen, den befriande blonda bonnigheten och det bultande, generösa lejonhjärtat. Det k-märkta kulturarvet Klabbe.
Blodcancern förstod inte hur mycket vi behöver honom just nu. I ett varumärkesvårdande, egomaniskt cyniskt tidevarv var han en motkraft bara genom att finnas till.
Minns ni när VM-laget kom hem 1994? Hundratusen i Rålambshov en varm sommar i ett kallt Sverige, Fredrik Belfrage stod i tv och sa att det var sommaren när landslaget tagit tillbaka den svenska flaggan från rasisterna.
Klas Ingesson var alltid en mer teknisk fotbollsspelare än han fick höra, men det var de andra kvalitéerna som märktes mest. Hans totalt osjälviska löpande för laget, det oestetiska älgandet i 90 minuter som fick lagkamraterna att uppskatta honom mer än publiken. Som så ofta så märktes han mest när han inte var med.
Och nu är han inte med.
Ett ”tack” räcker ingenstans
Jag stod på läktaren i Turin när han VM-debuterade 1990, jag hade börjat jobba som journalist när han rullade in sin Rumänien-straff fyra år senare, när hans karriär gled över i de sista åren – Lecce, Marseille – pratade vi i telefon efter och inför matcher, han var aldrig annat än sig själv; varm, dundrande, direkt, genuin.
Minnena räcker inte till, ett ”tack” räcker ingenstans, hans arv är större än vad som går att överblicka här och nu.
Klas Ingesson var så stark att han till och med vågade vara svag.
Jag vet att han hade bestämt sig för att skriva en självbiografi tillsammans med Offsides Henrik Ystén, han förklarade själv varför han ville göra det:
– Folk har sett en vinnarskalle som aldrig fällde en tår. De vet väldigt mycket om skogshuggaren Ingesson, men väldigt lite om människan Klas.
Jag tror att han underskattade folk.
De allra flesta kunde väl se och känna hur oerhört mycket människa han var, vi hade hört honom berätta om sin depression under karriären, om hur hårt han tagit kritik, om hur svårt han haft att klara omställningen till ett liv efter karriären när telefonen slutat ringa och ingen längre verkade bry sig.
Klabbe lämnade sitt hjärta där ute, och det där hjärtat var så starkt att han till slut kom tillbaka för att ge fotbollen en ansträngning till, som ledare i Elfsborg.
Klas Ingesson var unik
Han lärde unga spelare om uppoffringar och ansvar, och han vägrade att sluta kämpa. Sjukdomen som härjade i hans blod tog del efter del av hans kropp, men inte mer än att det hela tiden fanns något kvar där inne som levde.
Han slutade aldrig vara generös, han ville aldrig vika från sidlinjen, hans kärlek till sporten och människorna i och runt den var så stor att inte ens cancern kunde släcka den.
De säger att sjukdomen vann till slut, men den klarade aldrig av att slå hjärtat i honom. Den var tvungen att döda kroppen först.
Det ska hållas minnesceremonier nu, det ska skrivas minnesord och fällas tårar, men mest av allt har vi alla ett ansvar att komma ihåg vad han var och vad han lämnar efter sig.
Värmen, omtanken, generositeten, det glödande hjärtat och en stor jävla snusjävel under läppen. Hjältar kan komma och gå, det finns ett hål där ute på mittfältet i dag.
Mitt i de tysta minuterna kan ni höra ett bullrande skratt från en skogshuggare.
Han var inte märkvärdig, han var bara fullkomligt unik.