Fagerlund: En värdelös och värdefull derbyseger
Manchesterderbyt inleddes med en ringrostig, serbisk vänsterfot och avslutades med en serbisk höft.
Kan en seger vara både värdelös och värdefull på samma gång?
Ja, i det här fallet är det kanske precis så den ska beskrivas.
Egentligen är jag en stark motståndare till uttrycket ”ett oförtjänt mål” men får samtidigt medge att det passade väl in när Nemanja Matic fick iväg sitt tyngsta skott på vad som känns som flera år.
Fram till det ögonblicket - den 35:e minuten på Etihad Stadium - hade Manchester City agerat som förväntat. De krossade bollinnehavet (70–30) och hade skapat åtminstone tre ordentliga målchanser (närmast var Sergio Agüero som tvingade David de Gea att sträcka ut sina 192 centimeter två gånger om).
Kanske njöt Woodward lite
Inget av detta spelade någon roll då Matic klippte till. En kort stund tidigare hade han klämts likt en ostskiva mellan João Cancelo och Nicolas Otamendi och sökt en straff. Ett desperat försök att få in United i matchen vars egentliga resultat redan var 1–3.
När det inte funkade var det bara för serben att testa om vänsterfoten fortfarande håller. Det gör den. Att Claudio Bravo släppte in motståndarnas första skott i matchen spär förstås på bilden av honom som... En sämre målvakt än Ederson (vilket är helt korrekt). Till hans försvar var det svårt att göra någonting åt just detta fall som var Matic första mål sedan december 2018.
På läktaren zoomades Ed Woodwards intetsägande ansikte in. Ett dygn tidigare hade några mörkklädda individer kastat bengaler och klottrat på hans ståtliga egendom i Cheshire.
Nu, 24 timmar senare, greppade United ett halmstrå mot den annars dominanta rivalen. Dessutom hade mannen och myten (på sikt kanske även legenden) Bruno Fernandes till slut landat i Manchester.
För en sekund tillät kanske Woodward sig själv att njuta lite av livet.
Nästan komiska missar
Det flesta trodde nog att Citys replik skulle komma snabbt men hur de än vred och vände på det hela ville inte bollen in.
Raheem Sterling har aldrig gjort mål mot United och den vidskepliga kan säkert argumentera för att det vilar en sorts förbannelse över honom. Det var nämligen svårt att begripa hur yttern, med ungefär 35 minuter kvar att spela, lyckades hamna fri med De Gea och ändå dra avslutet fyra meter över ribban. En skymt av gamla tiders Sterling som jämt konstlade till det i skottögonblicket.
Pep Guardiola kändes sig uppenbarligen inte säker på någonting. Riyad Mahrez plockades av för David Silva, ett tecken på att tränaren ville återta kontrollen.
Det var nästan så att man skrattade rakt ut när Silva några minuter senare bjöds på ett strålande läge av Harry Maguire – men valde trots ypperlig positionering att passa bollen vidare. Chansen försvann och Guardiola slet väl loss de få hårstrån han har kvar.
Började och slutade med Matic
Mötet startade med Matic och slutade på sätt och vis med Matic. En knuff med kvarten kvar förvandlades till en andra varning och därmed utvisning. Han togs emot av Ole Gunnar Solskjaer längs sidlinjen och omfamnades trots allt innerligt. Det blir liksom inte mer Nemanja än så där.
Manchester City är mediokra på enstaka saker, bra på en massa, och extra duktiga på att spela av en match. Ligacupen må inte vara det viktigaste i världen för de största, mest merittörstande klubbarna i Premier League men få tackar nog nej till en final. Att det är Aston Villa på andra sidan är givetvis tacksamt rent kvalitetsmässigt (gällande motivationskvoten är det troligtvis rätt jämt).
Min numera pensionerade kollega Peter Wennman beskrev en gång ligacuptiteln som en brödrost. En brödrost är inte mycket mer än en brödrost – men alla uppskattar väl en bra brödrost?
Lite så kanske Ed Woodward också tänkte denna kyliga onsdagskväll i januari. 1–0-segern hade i grund och botten inget värde alls – men vem vill inte vinna mot Manchester City?