Bank: Fotboll? EM? Vi har samhällen att laga
BRYSSEL. Vi åkte hit för att gå på fotboll, några av oss kommer aldrig att komma hem.
Hur var matchen? Den var inte.
Hur är världen? Jag vill inte längre veta.
Vågen rullar runt läktarna, Sverige leder med 1–0 efter att vår nye superanfallare gjort ett fint mål. Sverige har missat EM, Janne Anderssons era som förbundskapten är över och…
…och skit samma.
För första gången under 30 år i yrket ser jag en fotbollsmatch utan att se den.
Jag ser poliser med automatvapen blicka ut över läktarna, jag ser män med öronsnäckor och stressade blickar, jag ser en sammanbiten Håkan Sjöstrand som vinkar till sig Fredrik Reinfeldt för att föra honom bort från hans åskådarplats.
Ingen vet någonting, men alla vet redan för mycket.
En kvart härifrån har två svenskar skjutits till döds, arenan jublar när Romelu Lukaku skickar in en straff, och jag tittar upp mot den svenska klacken i ena hörnet. 2–300 svenska supportrar är här, men två är det inte.
Matchen fortsätter, inte av sportsliga skäl utan av säkerhetsskäl, för att det är bäst så, att vi är kvar här inne.
Det är sorg, surrealism, allt skakar i sina grundvalar.
Och det är verklighet.
Skjuts det? Var är nödutgångarna?
Romelu Lukaku kommer från Molenbeek, 2015 fick vi lära oss att det finns ett annat Molenbeek också, att Bryssels fattigaste förort var den sorts utanförskapsområde som blivit äggkläckningsmaskin för den vidrigaste formen av extremistisk islamism.
Vapnen och bomber kom från Bryssel, terrorister och jihadister fostrades i Bryssel, ideologier som krävde och kräver blod och liv frodades i Bryssel.
Vi letar efter nyheter som alla andra, ser de tidiga pressuppgifterna om att den här mördaren är samma sorts radikaliserad, IS-lojal man som vi lärt oss känna igen.
Hamas, Israel, Gazaremsan, utanförskap och förlorade människor som så desperat letar efter mening att de fäster sina liv i en religiös mördarkult för att bli någon som betyder något.
Koranbränningar i Sverige, hat, höjt säkerhetsläge. Två svenskar som reste på fotboll och aldrig kommer hem.
Belgien-Sverige: Detta har hänt – och vad händer nu?
Jag skriver det här i en tornado av sociala medier-rykten och obekräftade uppgifter. Det är som Drottninggatan på en fotbollsarena i ett annat land, samma osäkerhet, sorg, skräck.
Skjuts det vid arenan? De säger det, men ingen vet. Är gärningsmannen på väg hit? Var är nödutgångarna?
En tanke som förlamar
Vi förs in i pressrummet, supportrarna hålls kvar på läktaren, några av dem kommer in i samma rum som oss efter att matchen brutits.
En före detta statsminister som blivit ordförande i ett fotbollsförbund ställer sig framför våra mikrofoner och kameror och pratar om en terrortragedi.
– Det är väldigt allvarligt, det som skett, säger han. Det är fruktansvärt att höra att vi har två supportrar döda.
Jag ser tv-experten Bojan Djordjic en bit bort. För ett par timmar sedan läste jag att han sagt i sändningen att svensk fotboll förlorat två år.
Och skit samma.
Två förlorade liv.
Jag försöker ringa min fru för att säga att allt är okej, men samtalen bryts, nätet är väl överbelastat. Och så tänker jag att någon fru eller bror eller syster eller förälder i Sverige i kväll kanske har ringt till en mobiltelefon i Bryssel och aldrig fått något svar.
Det är en tanke som förlamar, som lägger sig över allt annat.
För några familjer har tiden fryst till is
Vi har ett ansvar att försöka förstå och montera ner mekanismerna som leder till terror, till våld och mord. Men vi har också ett ansvar att aldrig vänja oss, att aldrig omfamna deras svartvita, blinda uppdelning av världen.
De pratar om att spela klart den här matchen när det går, om det går, och det får faktiskt vara som det vill med den saken.
Vi sitter kvar på en fotbollsarena eftersom det är för osäkert att gå hem, timmarna går men för några familjer har tiden fryst till is och ingenting.
Fotboll? EM? Skit samma.
Vi har samhällen att laga. Vi har en värld att vrida åt ett annat håll.