”Jag vill verkligen göra mamma lycklig”

Sportbladet möter AIK-sensationen Ebenezer Ofori

Han är inte bara en av de bästa spelarna i allsvenskan just nu, han är sannolikt även en av de blygaste.

Men om man lyssnar noga på Ebenezer Ofori, 19, så förstår man hur målinriktad han är.

En dag ska han spela i Real Madrid – för mammas Marys skull.

Vem som var matchens lirare när AIK vann mot Hammarby med 2-0 i helgen var inte svårt att utse.

I en på det hela taget rätt medioker fotbollsmatch fanns en central spelare som hade full kontroll. För det spelade ingen roll om det handlade om bollerövring, närkamper, uppbyggnad eller offensiva intiativ – Ebenezer Ofori var mer eller mindre bäst på allt.

Det håller han till och med själv med om.

– Ja, jag var man of the match.

Du tycker det?

– Ja.

Om det låter som kaxiga onliners från en stöddig tonåring så är det läge att nyansera direkt. Faktum är att Ebenezer skrattar förläget efter i stort sett varje svar han ger, och då består de tio första bara av en mening. Det är möjligt att det beror på mina frågor, men förmodligen är det mest blygheten som tar över.

Blyg i alla situationer

– Självklart är jag blyg, säger Ebenezer och tystnar någon sekund.

– Mycket blyg.

Har du alltid varit det?

– Ja.

I vilka situationer är du blyg?

– I alla situationer.

Hur är det att bli intervjuad?

– Det är nytt för mig.

Att flytta till Sverige som nybliven 18-åring för snart två år sedan var ett stort steg för den försiktige killen med den speciella fotbollsbegåvningen. Men Ebenezer tvekade aldrig om att skriva på för AIK.

– Jag startade min professionella karriär, det var en stor sak för mig. Jag var väldigt glad. Nu går det bra för mig. Min familj är lycklig, jag är lycklig. Det är bra.

Är de stolta över dig?

– Självklart.

Ebenezer föddes den 1 juli 1995 i Ghanas näst största stad Kumasi. Han har en äldre och två yngre brödrar, samt tre yngre systrar. Men det är bara Ebenezer som spelar fotboll i familjen. Hans 27-årige storebror jobbar på ett klädesföretag i Columbus, Ohio, medan de yngre fortfarande går i skolan i Kumasi.

Mammas pojke

Det händer ganska ofta att Ebenezer längtar hem.

– Jag är mammas pojke. Min pappa dog när jag var liten, jag tror jag var nio månader, så jag har alltid varit nära mamma.

Vad hände med pappa?

– Mamma har inte velat prata om det. Jag har växt upp med en styvpappa.

Skickar du pengar till familjen?

– Självklart. Varje månad. Jag måste ta hand om mina syskon i skolan. Och mamma jobbade för att ta hand om mig, så nu får jag ta hand om henne och mina syskon med hjälp av min bror i USA.

Ebenezer visar plötsligt upp ett armband runt höger handled. Det är ett slags amulett med texten ”Sacred heart of Jesus, pray for us”.

Är den viktig för dig?

– Ja, jag fick den av mamma.

Är tron viktig för dig?

– Ja, jag tror på Gud.

Går du ofta i kyrkan?

– Självklart, varje söndag där hemma. Jag ber varje morgon.

Vad ber du för?

– Tackar Gud för mitt liv. För min fotboll.

Vad har du för mål med fotbollen?

– Jag vill bli känd i världen. Det är mitt mål.

Vilken klubb skulle du vilja spela för i framtiden?

– Jag har alltid velat spela i Spanien, i Real Madrid. När jag var liten drömde jag om det, så jag jobbar för det.

Tror du att du kan uppfylla den drömmen?

– Ja.

När insåg du för första gången att du hade en speciell talang?

– Mamma har alltid velat att jag ska spela, för hon såg att jag var bra. Gud gav mig talangen.

Du sägs vara väldigt fokuserad på din fotboll?

– Ja, jag vill verkligen göra mamma stolt.

Ringer efter matcherna

Här brister rösten för Ebenezer, tanken på mamma Mary väcker något inom honom. Samtidigt har han kommit igång en aning i intervjun. Nu är svaren något längre än i början, även om blicken fortfarande flackar.

– Jag ringer till mamma i omklädningsrummet efter varje match. De följer mig där hemma men har inte alltid internet.

Vad sa hon efter derbyt?

– Hon skrattade! Hon hade sett statistiken, att vi vann med 2-0 och jag var matchens spelare. Hon var väldigt lycklig.

Du värvades som vänsterback, men nu spelar du som innermittfältare. Hur trivs du med det?

– Jag älskar att spela där.

Varför?

– Jag känner mig bekväm. Jag kan gå fram mer. Göra assist och mål ibland.

I derbyt mot Hammarby blev det en målpass från Ebenezer fötter efter en dribblingsrajd utanför straffområdet och ett exakt diagonalinspel till Noah Sonko Sundberg. Ebenezer var även den som byggde upp anfallet som gav Henok Goitoms ledningsmål.

Efter uppvisningen tävlade lagkamraterna och ledarna i att hylla insatsen.

– Jag tycker att han utklassar alla mittfältare på planen, sa AIK:s sportchef Björn Wesström, som sedan försökte sig på en analys:

– Det ser ut som att han inte har några höft­kulor, han vänder och vrider på ett sätt som jag inte har sett tidigare. Och så har han liksom teknik längst ut i tåspetsarna.

Ebenezer skrattar till, återigen förläget, när jag tar upp kommentaren.

Han påpekar att han faktiskt har höfter.

– Men jag är väldigt flexibel i kroppen.

Hur kommer det sig?

– Vet inte, det är jag.

Har det alltid varit så?

– Ja. För mig är det normalt.

Är det en fördel på planen?

– Självklart.

På vilket sätt?

– Jag kan vara snabbare än vad du är. Snabbare än motståndarna när jag vänder.

Älskar att sova

Särskilt rapp vid sidan om planen är Ebenezer däremot inte. Inför intervjun småpratar jag med AIK:s lagledare Henrik Jurelius som berättar en anekdot från när Ebenezer precis kommit till Sverige.

– Vi skulle fylla i lite olika papper och då ställde jag frågor till honom för att kunna skriva rätt. Men plötsligt så upptäckte jag att han somnat på sin plats, säger Jurelius och skrattar.

Ebenezer flinar också när jag tar upp situationen.

– Det är sant. Jag var trött. Jag älskar att sova, det är min hemlighet.

Hur mycket sover du?

– Det kan jag inte säga, för jag sover för mycket.

Typ tolv timmar?

– Jag tränar, sover, vaknar, går en promenad, ser film, sover igen. Jag älskar det.

Har du några hobbys bredvid fotbollen?

– Nej. Fotboll, fotboll, fotboll.

Det sista svaret är så tyst att det nästan inte hörs. Som en sorts avslutning på vår pratstund säger jag att han nog får vänja sig vid intervjuer med tanke på hur bra fotbollen går. Ebenezers röst är så tunn att det knappt går att urskilja orden, men efter att ha lyssnat av inspelningen ett tiotal gånger så tror jag att svaret blev "Jag vet, jag måste."