Bergström: Äckliga skadegud – varför gör du såhär mot oss?

Kristoffer Bergström

Vi hade ju EM-planen klar för våra mittbackar.

En skulle tjöta och en kötta.

Äckliga skadegud, varför gör du såhär mot oss?

Den grå huvtröjan dolde huvudet. Blicken mot asfalten, munnen pustade ut små moln i aprilvinterkvällen, vänster ben haltade, framåt, bara framåt.

Emma Berglund sa ingenting under sortin från Tyresövallen, bort mot lagbussen, men den tystnaden talade tillräckligt.

Tio minuter in i säsongspremiären av allsvenskan hade hon känt knaket och obehaget från knäet. Hon hade vridit sig i konstgräset och sedan burits av planen som en koala på ryggen av en sjukvårdare. De första signalerna hade nått oss reportrar tidigt: nej, det såg illa ut.

Och så hade matchtiden och ­ytterligare en halvtimme pas- serat och jag hade försökt få en kommentar av mittbacken, men ­utan att ­vilja närma mig henne oanmäld.

Jag bad Umeås tränare Joakim Blomqvist höra om Berglund h­ade lust att säga något kort­fattat till de samlade tidningarna på plats, så han gick ikapp den grå huvtröjan, bytte några tysta ord och kom tillbaka till mig med ett svar:

– Nej.

Det vore förödande

I dag ska 24-åringen magnetröntgas på Artrokliniken i Stockholm och i bästa fall är knäet bara ömt. Kanske har ett ledband sträckts ut och knäet svullnat upp, men inte värre än att någon veckas vila räcker.

Vi måste stanna vid den ­förhoppningen, för motsatsen är läskig:

Kanske är det dåligt. Kanske är korsbandet av eller tillräckligt illa däran för att Emma Berglunds tio allsvenska minuter blir de enda hon gör i år före sommaren. Det vore ledsamt för en av landets bästa försvarsspelare som än är i utveckling, det vore förödande för Umeå som litar till sin backbjässe och det vore besvärande för landslaget.

Allt jobb kan vara bortkastat

Emma Berglund var ordinarie u­nder OS förra sommaren och har sedan dess bitit sig fast. När Pia Sundhage tog över ville hon förändra backlinjen i grunden, från en markerande till en offensivt ­tacklande, vilket krävde andra s­pelare.

Nilla Fischer skolades om för s­yftet. Hon ägnade Algarve cup i mars åt att nöta in tajmningen för huvudspelet och duellerna. Fischer köttade bättre för varje match, men mötte kritik för att hon inte kommunicerade nog med ­ytterbackarna eller med Lisa ­Dahlkvist på mittfältet. Den biten skötte i stället Emma Berglund för två.

I skymundan var Berglund bland lagets viktigaste spelare. Caroline Seger dirigerade ­offensiven, Emma Berglund ­defensiven.

Om en månad samlas Sverige för landskamp mot Norge. Det är inledningen på sommarens hetaste sporthändelse i Sverige, fotbolls-EM på hemmaplan. Tionde juli kliver Pia Sundhage in i turneringen med den elva hon har slipat fram under sitt år som förbundskapten.

Fram till i går var Emma Berglund ett av de givna namnen jämte Lotta Schelin, Kosovare Asllani och Caroline Seger. Nu kan en magnetröntgen visa att grundarbetet som lades ner i Algarve för att bilda ett samspelt mittlås är bortkastat.

Jag föraktar dig, du fula skadegud, om du vill oss så illa.