Fagerlund: Fest i Norfolk – och på Merseyside

LONDON. Framgångssagan Norwich är lätt att tycka om. När fiktionen dessutom får liv är det ännu enklare.

De förstår nog inte själva vad de har ställt till med, men klart är att de har vänt upp-och-ner på en hel liga.

Just nu pågår det en fest i Norfolk – och en på Merseyside.

Emi Buendía överrumplade Nicolás Otamendi som fumlade med bollen. Efter att ha knyckt den från sin landsman levererade Norwich-spelaren den vidare till en finländsk anfallare i storform.

Det kunde bara sluta på ett sätt. Men att målet skulle räcka till seger mot Manchester City är både häpnadsväckande och fullständigt orimligt på samma gång.

Vi visste att City, mitt i all stjärnglans och målskytte, inte saknar fläckar. I samma veva som Vincent Kompanys avskedsmatch tidigare i veckan kom Aymeric Laporte just tillbaka från en hälsoresa i Barcelona. Den förstnämnde var inte en oklanderlig mittback mot slutet men väl en oersättlig ledare. Laporte, som blir borta ett bra tag på grund av sitt onda knä, är Citys främsta alternativ på den numera drastiskt försvagade positionen.

Det borde inte spela någon roll. Raheem Sterling var fullständigt lysande under landslagsuppehållet och fick den annars så sparsamma Gareth Southgate att dra jämförelser med Lionel Messi och Cristiano Ronaldo. Bernardo Silva bär Portugal ihop med den sistnämnde. Sergio Agüero gör bara fler och fler mål ju äldre han blir. Och så vidare.

Ändå hamnar vi på ett Carrow Road i upplösningstillstånd och ett Norfolk där festen lär pågå fram till gryningen, minst.

En klubb med öppen famn

Norwich är en av Premier Leagues mest familjära klubbar. De är stolta över sin arena, sina spelare och sin historia. När andra klubbar tenderar att ha ett misstänksamt öga gentemot utomstående som vill komma nära tar medarbetare i The Canaries emot en med öppna armar. De har inte mycket jämfört med sina mer etablerade konkurrenter, men de har en tro och ett stabilt ägarpar i Delia och Michael Wynn-Smith (vilket knappast är en självklarhet i England).

Sedan råkar de också spela en förbannat fin fotboll.

När jag pratade med Teemu Pukki efter förlusten mot Chelsea (där man hängde med länge) kunde han inte nog påtala Daniel Farkes betydelse för honom personligen. Då hade finländaren gjort fem mål på fyra matcher, en bedrift som gav honom utmärkelsen ”månadens spelare” i Premier League. Att se möjligheter i en anfallare som Celtics Neil Lennon stämplade som sopor är bara en av Farkes enorma kvaliteter som tränare. Han har byggt ett lag som bevisligen kan göra mål mot vem som helst, Liverpool som Manchester City.

Defensiven vacklar, men vad gör det?

Det finns förstås andra guldkorn. Todd Cantwell, alltid med blicken fäst framåt i planen, har varit fenomenal och Buendía, som omnämns i början, kan rent ut sagt vara ett tekniskt geni om han ges tillräckligt med utrymme. Defensiven vacklar, det ska gudarna veta, och ibland verkar de totalt oförmögna att försvara sig.

Men gör motståndaren två bakåt så gäller det att göra som Norwich gjorde under lördagskvällen: Tre framåt.

Vad innebär det här för toppstriden? Det kan förstås innebära massor. För att vinna en Premier League-titel krävs numera perfektion. De enda som har förmågan att hålla en så hög nivå över en hel säsong är Liverpool och City.

Samtidigt som festen i Norwich pågår det säkerligen en på Merseyside.

Laddar Matchöversikt

avFrida Fagerlund

ARTIKELN HANDLAR OM