”Är det så illa, hur ska jag täcka det?”

Stefan Holm

Dagen efter bragden – möt förbundskaptenen som drog till Island och gjorde det omöjliga

REYKJAVIK. Hur är det att bära huvudansvaret för att 40-50 procent av Islands befolkning har sjukskrivit sig i dag?

– Är det så illa? Jag vet inte hur jag ska täcka den skatteförlusten för samhället. Det blir tufft, säger Lars Lagerbäck och skrattar.

Möt förbundskaptenen som drog till Island och gjorde det omöjliga.

Det är dagen efter bragden, dagen efter att lilla Island kvalificerat sig till stora fotbolls-EM genom att spela 0–0 mot Kazakstan. Gylfi Sigurdsson, Ari Skúlason, Aron Gunnarsson och de andra spelarna har lämnat Reykjavik för att återvända till sina klubblag, men Lars Lagerbäck kommer gående i lobbyn på hotell Hilton vid Sudurlandsbraut.

– Jag är nog minst lika glad som alla andra, även om det inte syns på mitt kroppsspråk. Det går långsammare i min ålder det, säger Lagerbäck och slår sig ner vid ett bord i restaurangdelen.

På andra sidan huvudgatan, ner mot Atlantens kyliga vatten, sträcker sig strålkastarställningarna på Laugardalsvöllur mot en himmel som skiftar i femtio nyanser av grått. Där var det fest i går kväll, och den fortsatte förstås efter matchen. Spelare och ledare åt sin hjältemiddag på den gamla operan och hyllades sedan av folket på Ingólfstorgi.

– Det var jättetrevligt, med god mat och hög volym, bitvis. Man börjar bli gammal där också, säger Lagerbäck.

Sa du något till spelarna?

– Nä, det är inte så mycket för tal. Geir, presidenten, sa några ord kort. Sedan var det bara relax.

Han bär en ljusblå skjorta under en v-ringad tröja som matchar de mörka byxor. På fötterna bär han ett par badtofflor med ”Lars L” handskrivet med tusch.

– Det var en helt fantasisk känsla att fixa det, säger Lagerbäck och placerar sin mobiltelefon på bordet.

”Vi ska inte vara överambitiösa”

Hur såg din telefon ut efter matchen, egentligen?

– Det rasslade ganska bra, och jag har knappt hunnit gå igenom den än. Jag tittade lite grand och har fått några hälsningar som värmer lite extra. Jag vet inte hur jag ska rangordna det, men en del spelare, som Fredrik (Ljungberg) och Henke (Larsson) har hört av sig och gratulerat. Det är alltid skoj. Det är de spelare jag har mest kontakt med, säger Lars Lagerbäck.

Nu står han, och Island, inför en ny utmaning. Frågan är hur vulkanön, med drygt 300 000 invånare, ska kunna hävda sig i slutspelet. Lagerbäck minns EM 2000, då han och Tommy Söderberg coachade Sverige i Holland och Belgien. Då blev det bara en poäng, efter 0–0 mot Turkiet. Matcherna mot Belgien och Italien slutade med förluster.

– Vi var för ambitiösa, och spelarna hakade på. Det är lite större att komma till ett slutspel och jag vet inte hur spelarna kommer att reagera. Ta bara det här med media. Uppbådet är så pass mycket mindre här och får vi möta ett av de större länderna är det hundra journalister på en gång. Vi ska vara ambitiösa, men inte överambitiösa, säger Lagerbäck.

Hur pass mycket islänning har du blivit sedan du tog över landslaget 2011?

– Jag tror inte jag har förändrat mig, men jag gillar Island väldigt mycket. Det finns lite likheter med den norrländska glesbygden, där jag kommer ifrån. Island är ett fascinerande land. Att de klarar av att göra så mycket saker med bara drygt 300 000 människor. Jag har åkt runt ön vid olika tillfällen och det finns så mycket fint här. Det är dramatiskt naturmässigt och vart du än kommer finns det en bra restaurang och en livskraft, även om de har en nedläggning av fiskesamhällena. Jag gillar samhället, även om islänningar har sidor som alla andra.

Vad är det för sidor du syftar på?

– De är lite egensinniga, fast mestadels på ett positivt sätt. När jag började och vi hade planeringsmöten hände det att någon reste sig och gick utan att säga något. ”Vart skulle han?” ”Ja, han hade väl något att göra?” De är lite egensinniga individualister vid vissa tillfällen, men väldigt vänliga och trevliga när man umgås. De är vana att ta hand om sig själva, på något sätt.

”Det finns alltid en chans”

Har den egensinnigheten hjälpt Island att bli framgångsrikt i fotboll, handboll och basket?

– Ja, det tror jag. De har en självtillit och inser att de får se till att jobba om de ska åstadkomma något. Kolla bara hur de klarade kraschen.

Ger Islands framgångar andra mindre nationer hopp?

– Ja, det kanske bidrar lite mentalt, men du måste klara jobbet själv. Det handlar trots allt om att få till en fungerande verksamhet och har ett gäng spelare som vill något. Det är väl det som Wales och Nordirland också har lyckats med, säger Lars Lagerbäck.

Händer det att du får nypa dig i armen? Det borde inte vara möjligt att ta ett land med en så liten befolkning till EM. Det är väl emot all logik?

– Egentligen är det väl det, men som jag sa när jag tog jobbet... Det finns alltid en chans. Det var likadant med Sverige. Får du en grupp spelare som har bra karaktärer och är beredda för att jobba för varandra så är det möjligt. Jag trodde att det fanns en chans, men det är klart att det här känns speciellt.

Vad var det finaste någon sa till dig under hyllningarna i går, något som du verkligen tog till dig?

– Att det är som en saga. Det tyckte jag var skönt och fyndigt, med deras sagotradition. Det är en saga på sitt sätt, men en massa människor har lagt ner en jäkla massa jobb. Spelarna har kommit hem och gjort sitt bästa för laget och Island. Visst har vi gjort det bra. Det var inte en lätt grupp, utan en av de tuffaste.

Du har blivit otroligt hyllad på Island. Hur har du tagit det?

– Det är klart det känns bra. Att få positiv återkoppling är alltid skoj, men jag vet inte om man blir lite förstörd i det här jobbet... Efter nästan varje slutspel var det mediedrev hemma i Sverige, att man skulle sluta eller få sparken. Man har blivit lite luttrad och lärt sig att värdera det. Jag stirrar mig inte blind på rubrikerna utan tar det för vad det är. Det blir lätt den typen av hyper, men det värmer verkligen att vanligt folk är glada och positiva.

”Jag har lärt mig fotboll ganska bra...”

Har du känt revanschlusta, just med tanke på den negativa press du har utsatts för i Sverige?

– Nej. Går man till slutspel några gånger växer förväntningarna, både hos fans och hos er (journalister). Det är en naturlig reaktion. Sedan förstår jag er... Har man varit så många år som jag var vill man gärna se något nytt. Är man dessutom utnämnd till Sveriges tråkigaste person kanske ni vill ha någon roligare...

Ha, ha, ha. Hur tog du det?

– Jag har inte sett programmet, men Fredrik (Wikingsson) och Filip (Hammar) kom till en presskonferens med mig och Zlatan, om hur det skulle se ut om 100 000 år. Zlatan blev lite konfys, så jag klev in och sa att det inte var det vi skulle fundera på inför en kvalmatch. Då blev jag utsedd till Sveriges tråkigaste person i något program. Det har jag haft jättenytta av. De borde egentligen få provision. Ofta inleder jag, när jag har tränarutbildningar och snackar ledarskap inför sponsorer och sådant, att ni inte kan ha några höga förväntningar eftersom jag är Sveriges tråkigaste person. Det är nästan ett gjutet garv.

Vad säger de som verkligen känner dig då?

– Om mig? Det vet jag inte, men vi brukar ha ganska trevligt ihop, jag och dem jag har närstående.

Har du, som tränare, aldrig tvivlat på dig själv?

– Nej, jag är väl dum nog att inte göra det. Jag har lärt mig fotboll ganska bra och jobbat med bra människor. När man ändå har nått ganska bra resultat är det, även när det stormar, ganska lätt att titta sig i spegeln. Det hade varit värre om vi torskat hela tiden. Då överlever man inte jobbet.

Tror du att Sverige tar sig till EM-slutspelet?

– Ja, de har allting i egna händer. Klarar de Österrike ska det inte vara något problem att ta andraplatsen. Ryssarna har inte sett så bra ut.

Ska du se matchen?

– Ja, det hoppas jag hinna.

”Vansinnig statspolitik i Sverige”

Du planerar att lämna fotbollen efter EM-slutspelet nästa sommar. Vilka delar av ditt jobb kommer du sakna mest?

– Umgänget och jobbet med spelarna. Samlingarna, hela förberedelsefasen och matchen som grädden på moset, är den roligaste delen med jobbet. Det är det som är den stora positiva kicken.

Vilka sidointressen skulle du vilja få tid att odla?

– Jag gillar att läsa, men det hinner jag tyvärr bara periodvis. Sedan har jag kvar min föräldragård i Ånge. Jag trivs jättebra när jag är där och lodar omkring. Sedan är jag intresserad av samhällsfrågor. Jag försöker, tillsammans med några gamla kompisar, engagera mig i min gamla hemkommun för att utflyttningen inte ska bli mer dramatisk än den är. Det är en sådan vansinnig statspolitik i Sverige. De borde åka till Norge och lära sig.

Hur är det när du rör dig på gatorna i Reykjavik?

– Jag brukar inte göra det så mycket, men det är betydligt mer laid back än hemma i Sverige. Många kommer fram och säger att det är skoj och bra gjort, men folk är inte påträngande. Det var inte så farligt i Sverige heller.

De ser dig förmodligen inte som Islands tråkigaste människa...

– Det verkar inte så, att de upplever mig som det. Min personlighet med det norrländska draget kanske passar bättre in i den isländska kulturen, säger Lars Lagerbäck.