Bank: Om de river din staty så vet du att den betyder något
NICE. Om de skjuter på dig så vet du att du gör något rätt. Om de river dina statyer så vet du att din staty betyder något.
Sveriges landslag spelar mot Thailand i morgon.
De har inga lätta matcher.
Ibland blir jag osäker på om det här fotbolls-VM:et för kvinnor handlar mest om fotboll, om ett mästerskap eller om kvinnor.
Det flyter ju ihop, och jag menar det inte som något dåligt.
En sport som inte betyder något är ingen sport man behöver följa, och den här sommaren är Frankrike en projektionsyta för så oerhört många uttryck i en global jämstäldhetskamp. Så har det ju alltid varit för kvinnor som spelar fotboll, det är liksom ingen slump att de stora, epokskapande framstegen som gjorts för damfotbollen sammanfallit i tid med när kvinnorörelsen varit som starkast.
När Suffragetterna slogs för rösträtt tog de striden med sig in på fotbollsplanen, när andravågsfeminismen slog in över världen tvingades fotbollsmakten släppa fram landslagen. Kampen fortsätter, sexismen ska krossas, och nu är det 2019 och världens bästa idrottare får svara på väldigt många frågor som handlar om annat än löpvägar.
Nu råkade vi sitta i ett pressrum i Nice, dagen före det som ska vara en formalitetsmatch mot Thailand, med en svensk lagkapten som fick svara på frågor om en väldigt gammal diskussion om huruvida tjejer borde spela med mindre mål, och om vad hon tänkte kring att en staty av Nilla Fischer vandaliserats i Linköping.
Det är kanske nyheter, men det är verkligen inget nytt.
Kvävde en suck
Caroline Seger har hört allt förut, svarat på samma frågor många gånger tidigare. Hon gjorde det med kirurgisk träffsäkerhet den här gången också.
Vad tyckte hon om diskussionen mellan den banbrytande Chelsea-tränaren Emma Hayes och USA-ikonen Hope Solo kring om damfotbollen skulle må bra av mindre mål?
Seger himlade med ögonen, kvävde en suck.
– Jaaa. Here we go again, sa hon. Jag har ju själv fått frågan många gånger, och jag har fått fundera på om man ska ha mindre boll eller mindre planer. Mitt svar är, kort och gott: Nä. Vi har förutsättningar att spela fotboll och den fotboll vi spelar är på frammarsch. Att hålla på med sådant är bara att gå tillbaka.
Det krävs en del för att inte respektera Emma Hayes för allt hon gjort, men frågan kommer utifrån ett historiskt misstag som inte blir mer rätt för att det upprepas: Vill man ha mindre mål är det för att man tycker att det ser konstigt ut när höga skott då och då seglar in på ett sätt som den breda publiken inte är van vid. Med andra ord: För att man använder herrfotbollen som en referensram för hur det måste se ut.
Diskussionen är släkt med frågan som brukar vulgärformuleras på ett lite annat sätt. ”Varför är ni så dåliga?”. Och jag vet inte, men i går såg jag en heroisk insats av den argentinska målvakten Vanina Correa, som räddade en straff, avstyrde ett friläge och blockerade ett skott. Correa är 35 år gammal, spelar fotboll i regionalligan i ett land som spottat på damfotboll, hon är mamma till tvillingar och jobbar till vardags emellanåt som kassörska för att få ihop livet.
En mer relevant fråga skulle ju vara ”hur kan hon vara så bra?”.
Femtonåringar som fått slut på folköl
Nästa symbolfråga handlade om att någon vandaliserat en Coca-Cola-sponsrad staty av Nilla Fischer i hennes hemstad Linköping. Man kan tycka vad man vill om femvertising-trenden, om att multinationella företag som sällan drivit på för kvinnosaken, vill sko sig på att hänga med i angelägen aktivism, men det är kanske en bifråga just här.
Det är ju fullt möjligt att det var en handfull uttråkade femtonåringar som fått slut på folköl (och som inte hade en lokal) roat sig med att välta en staty av en fotbollsförebild, och Caroline Seger tog frågan på volley.
– Det visar på att det här initiativet var helt rätt, att det finns ett behov av att lyfta alla frågor kring jämställdhet. Men ärligt, jag vill inte kommentera det, jag vill inte ge dem utrymme över huvud taget, snarare tvärtom, sa hon.
Jag håller Caroline Seger så högt, jag slutar aldrig bli överraskad av den ständiga insikten om att landslagsspelare på damsidan tvingats formulera sig kring viktiga frågor på ett sätt som manliga spelare nästan alltid sluppit.
Dessutom förstår jag att de tröttnar emellanåt.
Om vi tänker tanken att statyer av kvinnliga förebilder vars yrke är att spela fotboll rivs av några som hatar dem tillräckligt mycket för att göra det så är ju även de här frågorna felställda.
Vi borde inte fråga förebilderna vad de tycker om att några hatar dem.
Vi borde fråga de som hatar vad det är som provocerar dem så mycket.