Hon har betytt så otroligt mycket – nu förtjänar hon bättre
Simon Bank om en svensk era som tar slut
Flest diamantbollar av alla, fler landslagsmål än någon annan, men när vi ska summera en unik karriär så räcker det perspektivet ingenstans.
Lotta Schelin betydde mest på planen.
Hon betydde oändligt mycket mer utanför.
I tidernas begynnelse, innan suffragetterna kastade sten på Londons gator och offrade sina liv i kampen för att göra kvinnor till människor, fanns det flickor som rev av sig sina viktorianska kjolar för att erövra rätten till sin kropp, rätten till fotboll.
Lady Florence Dixie, författaren och kvinnosakskvinnan, tog rollen som magnat och debattör. 1891 ställde hon sig inför en samling kvinnor i Glasgow och pekade ut en riktning:
– Jag kommer aldrig att lyda onaturliga lagar och regler, sa hon. Jag kräver samma rätt som mannen att behandlas civilt och politiskt, att ha rätt att dela varje möjlighet, rättighet och sfär i livet.
Snart hundratrettio år har gått sedan dess, damers fotboll har aldrig bara fått vara fotboll.
Där har ni perspektivet som krävs för att förstå vad Lotta Schelin blev, eller valde att bli.
Jag växte upp halvannan mil från Hagavallen i Öxabäck, från svensk damfotbolls vagga. Det var där som ett gäng lantisjäntor gav fingret åt konventionen och blev svenska mästare varenda säsong. Jag fick Lena Videkulls autograf, lärde mig vad targetspel är genom att titta på Anneli Andelén. Första gången jag fick se mig själv i tv var när tv-sporten filmade en match på vallen.
Jag såg på fotboll, det var först senare jag fattade att det också var en politisk rörelse jag växte upp med.
Nu fattar alla.
De fattar det tack vare en ny tid, tack vare röster som förklarat hur många strider en flicka måste vinna på vägen bara för att rakryggat kunna se sig själv som fotbollsspelare.
Stolta i dag
Striderna har stått i Öxabäck, de har fortsatt på Pia Sundhages skolgård i Ulricehamn, och de hade inte lett någonstans över huvud taget om det inte varit för kvinnor som vägrat ”lyda onaturliga lagar och regler”.
Länge var det bara handling, sedan blev det ord. Idag kan vi vara stolta över ett landslag som är så medvetet engagerat att ingen kan sätta sig på dem utan att få en smäll tillbaka: Caroline Jönsson leder ett fackförbund, Kosovare Asllani har blivit en gränssprängande förebild. Hedvig Lindahl tar fajten, Nilla Fischer tar fajten, Caroline Seger tar inte skit av någon alls.
Allt hade säkert hänt även utan Lotta Schelin, men det hade säkert inte hänt lika snabbt.
Jo, där har ni perspektivet.
Jag har följt henne genom en hel, lång karriär, i alla hennes skepnader. Hon var supertalangen som sprintade förbi allt och alla, skyttedrottningen som egentligen inte hade särskilt många målgörarsegenskaper, hon blev kapten och världsstjärna. I landslaget har hon varit toppanfallare, framspelare, när det krävdes så var hon praktiskt taget ytterback i ett ultradefensivt silverlag i OS.
Fem diamantbollar, 88 landslagsmål, nyckelperson i det Lyon som erövrade både Frankrike och Europa.
Och så oerhört mycket mer.
Att slå sig ner med Lotta Schelin var att träffa en kosmopolit och samhällsmedborgare, en fotbollsspelare som artikulerat och humoristiskt stod för något i en värld som vimlar av män som står för inget. Jag uppskattade de där samtalen, hon var så extremt lätt att tycka om.
Plogat för andra
Lotta Schelin tog ställning för människovärdet, hon markerade mot rasismen, hon planerade projekt för jämställdhet. Hon klev fram för att avdramatisera menstruationer, hon uppmanade fransoserna att rösta i EU-valet, hon pratade om att engagera sig politiskt.
Det där kommer aldrig att ta slut, vägarna hon plogat upp för alla som kommer efter finns kvar, men nu är hennes fotbollskarriär över.
Det är sorgligt, det är känslosamt, det gör fysiskt ont att läsa att hennes nästa strid handlar om så basala saker som att kunna återerövra ett normalt liv.
– Jag längtar efter att få komma ut och jogga, säger hon som sprang snabbast av alla.
Jag önskar av hela mitt hjärta att hon får må bra igen, vi behöver henne. Florence Dixie rullade ut en boll för 130 år sedan för att hon ville se var den tog vägen.
– Jag ser hur något stiger över framstegets gyllene bergstoppar, högt över fördomarnas dimma, en tid då fotboll ses som en lika naturlig sport för flickor som för pojkar, sa hon.
Lotta Schelin har betytt så mycket för så många, hon förtjänar att springa ut i ett nytt liv och se hur det ser ut när dimman lättar.