Bank: Janne tränar i alla fall inte Danmark
Uppvaknandet efter en dröm, insikten att nu börjar allt om och att verkligheten faktiskt inte flyttat på sig särskilt långt.
Janne Andersson har en ny, tuff höst framför sig.
Tröst?
Han tränar ett av VM:s åtta bästa lag. Han tränar inte Danmark.
Visst känns det lite märkligt, alltihop?
Som att sommaren kom och gick, att ett VM vände allt upp och ner, men att det ändå inte förändrade så hemskt mycket. När semestern tog slut och arbetsveckorna rullade igång så var allt som förr igen:
Ett svenskt landslag med en handfull spelare som tagit små steg framåt i sina individuella karriärer, men fortfarande ett landslag som måste trolla med matematiken, som måste hitta kollektiva kvalitéer för att slåss med de stora jättarna. Vi såg att de kunde, men vi förstod också vilka oerhörda prestationer som krävdes.
De dansade en sommar. Nu ska de försöka hitta rytmen igen.
Robin Olsen möter protestbanderoller på Trigoria i en ny kaotisk vardag. Victor Nilsson Lindelöf kan inte gå ut och hämta tidningen (han går nog inte ut och hämtar tidningen, det är en metafor) i Manchester utan att få kritik för sin hållning eller stuns i steget, Andreas Granqvist har blivit superettanspelare, Albin Ekdal har flyttat hem till Italien, Emil Forsberg skjuter Leipzig till Europa League och ordnar rankingpoäng till Bundesliga (innan han skadar ljumsken och lämnar återbud), Sebastian Larsson ska veva efter ett SM-guld.
Sju av spelarna i truppen har bytt klubb, av de övriga har sju fått nya tränare.
Men här sitter fortfarande Janne Andersson, med nästan samma spelare, nästan samma utmaningar och precis samma ideologi.
– Utvecklas man inte så avvecklas man, säger han.
Explosionsfaktor?
Förbundskaptenen pekar också på att Nations League innebär att den minimala experimenttiden som fanns förut inte finns längre. Han har det han har, han gör det han gör, han får hoppas att spelarna utvecklas i sin vardag och att landslaget kan dra nytta av det.
Explosions-faktor? Varför inte.
– Jag har längtat efter det här, säger Robin Quaison.
Efter fyra år på kontinenten, tre års kaoskurs på Sicilien och arton månaders ordning och reda i sydvästra Tyskland, är han här, i landslagsoverall i ett rum under Stockholms stadion. Taktiskt smartare, fysiskt starkare, en släpande anfallare som äntligen spelar släpande anfallare.
– Jag har spelat i Italien, jag var tvungen att lära mig, säger han. Nu äter jag rätt, tränar rätt, jag vill bidra med allt jag kan.
Ken Sema är också här, med sina en-mot-en-egenskaper. Sam Larsson är här med sin samba.
De har inte särskilt mycket tid på sig att explodera, men det är vad vi har, de möjligheter Sverige har för att spetsa sitt anfallsspel.
De kommer att behöva det, men grunden ligger där den ligger, Alet-stämplad och etablerad: Janne Anderssons kristallklara kollektivism. Under veckorna som gått sedan VM-drömmen har Sveriges förbundskapten flera gånger om hyllat sina spelare för de där 48 dagarnas VM-läger där de inte, enligt honom, hade ”ett enda gräl i truppen”.
Det är alltså inte Danmark han tränar.
Danmark i pinsam rävsax
På väg till Nations League behöver vi bara spana över sundet för att se det mest intressanta, det mest kittlande, som händer i hela, vida Fotbollseuropa.
– Jag är jätteförvånad, sa Janne Andersson. Mig veterligen har det inte hänt innan, inte på den här nivån. Det är väldigt märkligt, en mycket konstig situation.
De danska spelarna kräver ett nytt kollektivavtal för att spela för landslaget, förbundet DBU sätter hårt mot hårt och vägrar förhandla, och nu sitter dansk landslagsfotboll för andra gången på ett år i en rävsax som är så pinsam, så prekär, att det gör ont. I söndags konstaterade nyhetsbyrån Ritzau att ”landslaget ligger i ruiner”, och även om detaljerna i konflikten är okända så blottlägger de en konfliktsituation som väcker så oerhört centrala frågor i den nya tidens fotboll.
Vilka ska styra omfattningen av sponsoravtalen? Hur ser arbetsgivaransvaret ut för en arbetsgivare som är ett förbund i hedersbranschen?
Handlar det, som Hasse Alfredsson skulle sagt, om pengarna eller principen?
Jag tror att vi ska passa oss för att köpa schablonbilden av giriga spelare här, det är för enkelt och tacksamt. Även miljonärer har rätt till kollektivavtal, särskilt om man vill att de ska lämna sina familjer halvannan månad varannan sommar utan att vinna något ekonomiskt på det.
Det är så mycket med det här som är betydelsefullt, det är slående att damlandslags-kaptenen Pernille Harder solidariskt sluter upp bakom sina herrkollegor mitt i uppladdningen inför en kvalfinal mot Sverige (jämför med när svenska herrlandslaget blev vansinniga över att behöva prata om damernas avtal inför playoff-matcherna mot Italien).
Danmark tvingas slita för att rädda ansiktet för sin landslagsfotboll. Sverige kan koncentrera sig på två landskamper som mest handlar om att visa att drömmen inte är över, att det här är en fortsättning på VM och inte en omstart från noll.
Österrike i Wien, Turkiet i Solna, VM som en suddig sommardröm i backspegeln.
Det är dags att utveckla det här nu. Nästa resa börjar här.