Bank: Så förändras ett helt idrottarliv
Trettio sekunderna var Jennie Johanssons
KAZAN. Men vad i hela Hedemora?!
Jennie Johansson är ju tjejen som vägrar prata om medaljer, som alltid gör sitt och oftast slutar femma.
Ibland räcker det med en halv minut för att förändra ett idrottarliv.
Ett världsrekord, ett guld, ett medaljregn och en hel veckas storverk av Sarah Sjöström är tillräckligt för att göra en luttrad simskribent häpen och full av beundran.
Men för att få honom att tappa hakan?
Då krävs det bragder och omöjligheter, då krävs det den sorts prestationer som kommer från ingenstans och slår ner rakt i bröstet eller bröstsimmet.
Då behöver vi sådana som Jennie Johansson från Dalarna.
Mer självsäker
Under alla år jag följt henne i simlandslaget har hon varit en av de där viktiga som inte tar så mycket plats, som går till jobbet dag efter dag och gör sitt utan att ställa sig i mitten. Visst har hon varit bra, riktigt otroligt bra till och med, men när alla de bästa dundrat in och hela världen tittat på så har hon flutit fram i periferin.
Jag skulle kunna säga att det ändrats under den här veckan, och det skulle inte vara en lögn.
Hon har sett bättre, tuffare, mer självsäker ut i sitt sätt att simma. Simning är ju komplext på så sätt att det ofta går långsammare när du verkligen försöker simma fort. Men Jennie har arbetat med att våga lita på de där långa flamingoarmarna, att hålla i en lägre frekvens och tro att det ska löna sig.
Hon försämrade sin tid mellan försök och semifinal, men jag skrev att jag ändå var mer imponerad av det andra loppet, eftersom hon visade att hon inte blev stressad ens när simningen hackade i början.
Så nej, det vore ingen lögn att säga att det syntes att det var en helt ny Jennie Johansson.
Det vore bara inte helt sant.
Föräldrarna grät
För ingen i världen – inte landslagskompisarna, inte experterna, inte mamma och pappa som stod här på läktaren och grät – hade trott att det skulle kunna räcka längre än till, möjligen, en fantastisk bronsmedalj på femtio meter bröstsim.
Men hon startade bättre än någonsin, hon var med när det avgjordes, och med tio meter kvar bredda flamingon ut sina vingar och flög.
Femtio meter bröstsim är ingen OS-distans, men Sverige har just fått en simmare till att hänga OS-hopp på, att uppmärksamma och att prata om när ett bragdguld ska delas ut.
När Jennie Johansson vände sig mot ljustavlan och såg sitt namn överst, alldeles bredvid rekordtiden 30.05, var det som om hon både förstod och inte förstod.
Hon slog handen i vattnet, hon satte sig på linorna, och hon grät som om hon aldrig tänkte sluta gråta.
Det här är en vecka som, för oss och mig, för alltid kommer att tillhöra Sarah Sjöström.
Men de här trettio sekunderna var Jennie Johanssons.
När hon väl förstås vad som hänt kommer hon inte att fatta någonting.