Ekdal: Vi har mycket att lära av damfotbollen

Publicerad 2019-07-30

Det fanns fler öppet homosexuella spelare på planen i damernas VM-final än i hela den manliga fotbollshistorien.

Där är vi.

Där kan vi inte stanna kvar.

– Det är inte den enskilde killens ansvar att våga. Det är min, din och alla andras uppgift att se till att det inte krävs mod. Utan att det ska vara enkelt och roligt att berätta att man är kär, säger Albin Ekdal.

Albin Ekdal repeterar orden för sig själv. Testar betoningen. Han vill få allt rätt.

Italienproffset sitter i ett sommarhett omklädningsrum på Hjorthagens IP i centrala Stockholm. Decennier av svett går att förnimma i luften och genom dörrens glipor hörs klappret av dobbar från ett färdigtränat pojklag på väg till duschen.

”Då har vi inget problem”

I sommar har 30-åringen varit landslagskapten mot Malta och Spanien. Nu tittar han in i kameran.

– Jag kan inte göra mer än att välkomna alla in i fotbollsvärlden. Det kan inte du heller.

Kort paus.

– Men gör vi det alla tillsammans, på varje läktare, på varje bussresa, på varje bortamatch och i varje omklädningsrum så har vi snart inte det här problemet längre.

Talet är en och en halv minut långt och pekar ut ett av elitfotbollens sorgligaste ämnen. För var är alla homosexuella fotbollskillar? Har de stötts ut ur rörelsen i unga år eller är de tystade?

Hysén en världsnyhet

Tysken Thomas Hitzlsperger kom ut 2014, året efter att han avslutat karriären i Everton. Han verkar då ha varit den sjätte herrspelaren att berätta öppet att han är kär i en man.

Inte den sjätte i Premier League. Inte den sjätte tysken. Den sjätte av alla tiotusentals som tillhört världens elitfotboll det senaste seklet.

Av Thomas fem föregångare kom tre ut efter att ha pensionerat sig. Amerikanerna David Testo och Robbie Rogers passade på i samband med sina avsked (Rogers återupptog senare sin satsning) medan fransmannen Olivier Rouyer väntade 18 år efter sin sista proffsmatch. Nummer fyra var Anton Hysén som blev en världsnyhet trots att han spelade i svenska fjärdedivisionen och nummer fem britten Justin Fashanu som intervjuades om sin läggning 1990 och tog sitt liv 1998.

”Det är dags att ändra på det”

Några vetenskapligt exakta siffror finns inte, men det verkar röra sig om åtta öppna fotbollsbögar. En nionde kan vara på gång i England där det anonyma twitterkontot The Gay Footballer påstår sig tillhöra en homosexuell man i andradivisionen The Championship.

Justin, David, Robbie, Anton, Olivier, Thomas, Collin, Andy. En modig skara, men hur vi än räknar utgör de en mikroskopisk del av alla elitspelare. Ett grässtrå på en elvamannaplan.

Efter inspelningen skakar Albin Ekdal på huvudet. Det vore enkelt att skjuta ifrån sig ämnet med en försäkran om att han själv är öppensinnad och aldrig skulle omge sig med homofober.

Men han vill inte ducka. Han vill göra något aktivt för att hjälpa den unge pojke som står i begrepp att kanske för första gången våga berätta vem han är på riktigt.

– Det borde vara självklart att även homosexuella ska kunna vara öppna med vilka de är inom fotbollen. Men det finns knappt några öppet homosexuella, alltså har vi ett problem. Och då tycker jag att det är dags att ändra på det, säger han.

Hur upplever du klimatet mot homosexuella i Italien?

– Precis som i Sverige och övriga världen så finns det vissa som är lite homofobiska. Så är det överallt. Det känns självklart att alla ska få älska vem de vill, men tyvärr är det inte alltid så.

”En dubbel förlust”

Upplevde du att stämningen var homofobisk när du började med fotboll?

– De allra flesta betedde sig som man ska, men homofobin fanns ändå där. Skällsord som bög och annat kring homosexualitet förekom. De förkommer säkert fortfarande bland pojkar i omklädningsrum och klassrum. Skulle jag ha varit homosexuell och hört allt det där hade det försvårat att komma ut. Det ligger nog kvar i dag, så även om man inte menar illa är det viktigt att man tänker på vad man säger.

Och annars?

– I slutändan kan det leda till att många duktiga spelare slutar. Förhoppningsvis är det inte så många som lägger av på grund av det här, för alla ska såklart få spela fotboll oavsett vem de älskar. Men varje person som tvingas sluta är en dubbel förlust: främst för den individen, men också för fotbollen i stort.

Vi går ut, promenerar längs sidlinjen, med ögon så anpassade till dunklet inomhus att vi måste kisa för solstrålarna.

Minns du när du blev kär som tonåring?

– Ja, jag är kär i samma tjej som jag blev kär i då. Vi har varit tillsammans sedan jag var sjutton, så det minns jag väl, säger Albin Ekdal.

Blev du en bättre spelare av att vara kär?

– Ja, klart att man hittar en annan harmoni när man är kär. En trygghet. Så det bidrar nog även till att man blir en bättre spelare, eftersom kärlek ger energi och lycka.

”Båda alternativen lika illa”

Vad säger du om att killar som är kära i killar inte riktigt kan få den boosten som spelare om de måste hålla inne på allt som pågår utanför planen?

– Att jag önskar att de kunde få berätta. Det är allas rättighet att få vara kär i vem de vill. Det är inget man ska behöva smyga omkring med eller skämmas över, det ska vara roligt. Jag hoppas verkligen att det blir bättre på den fronten. Det vore bra för samhället om homosexuella män kunde spela fotboll utan att behöva ta skit för det. Det vore häftigt att se också.

Genom historien har åtta manliga fotbollsspelare varit öppet homosexuella. Vad säger du om siffran?

– Det är extremt få. Antingen finns det många, många fler som inte vill komma ut, eller så har de slutat innan. Båda alternativen är lika illa. Jag hoppas att det kan bli en dominoeffekt, att en vågar, någon kommer efter och att det om några år är fullt normalt. Det är min förhoppning.

Å ena sidan låter det naivt. Hur går vi från åtta-nio till hundratals, från hånande läktarramsor till full acceptans?

Å andra sidan ser verkligheten ut exakt så i damfotbollen. Den är som en parallelldimension, en spegelbild, där frågorna är av motsatt art: hur kan så många leva i samkönade par? Är det lesbiska som lockas till fotbollen – eller en kultur som uppmuntrar spelarna att testa livet med en kvinna?

”Teknik och skott har inget...”

Ingen vet. Inte Albin Ekdal heller. Men klart är att mer än 40 öppet homosexuella spelare deltog i Frankrike i somras. Fem gånger fler än herrarna haft genom hela sin historia.

Innan mittfältaren återgår till sin korta semester i Stockholm konstaterar han att herrfotbollen borde ta hjälp från damerna. De vet uppenbarligen något viktigt om tolerans.

– Vi har mycket att lära av dem i det här fallet. Det finns en större acceptans. Kvinnor är förmodligen smartare och mer civiliserade i grupp än vad män kan vara. Men vi får absolut ta lärdom av hur de har gjort, för det är klart att man önskar att det vore lika accepterat bland herrar som damer att visa sin kärlek. Det definierar inte vem man är, bara vem man är kär i. Det borde påverka fotbollen extremt lite, men tyvärr finns problemen ändå kvar 2019.

Är det någon skillnad på en homo- och en heterosexuell spelare?

– Nej. Absolut inte. Det är knappt så man vet vad man ska svara på en sådan fråga. Det handlar bara om vem man gillar och vem man är kär i. Teknik, skott, snabbhet eller speluppfattning har inget med det att göra.

PODD: Från Stonewall Inn till
Stockholm Pride – hela historien

Med anledning av Stockholm Pride 2019 tillägnar Aftonbladet Daily ett helt avsnitt åt Pride-rörelsens historia.

Stockholm Pride 2018.

   Det är i år 50 år sedan polisen stormade en HBTQ-bar i New York. Efter otaliga razzior hade gästerna fått nog: kravaller, som varade i dagar, bröt ut och Stonewallupproret var igång – startskottet för Pride-rörelsen.

Lyssna:  iPhone  Acast  Spotify

Eller ⬇️ klicka på PLAY-knappen