Bolin: Ett visst mått av desperation

Erik Hamrén återvänder till Örgryte som rådgivare åt tränarstaben i klubben.

Nyheten som förmedlades i dag föder såklart ett antal frågor.

Vi benar ut dem, en efter en.

Varför tar han uppdraget i Öis?

Det snabba och enkla svaret är att han vill tillbaka till fotbollen, vilket han heller inte sticker under stol med. Hamrén har gått arbetslös sen EM-slutspelet i Frankrike förra sommaren, och efter en lång paus, som nog blev lite längre än vad han hade tänkt sig, vill han nu in i hetluften igen.

Några skulle nog hävda att det med tanke på klubbvalet finns ett visst mått av desperation med i bilden.

Och visst, jag kan absolut förstå de som tänker så, men samtidigt känner man faktiskt viss sympati för den prestigelöshet Hamrén visar när han väljer superettan och Örgryte som bas för sin comeback.

Kunde han inte ha valt något annat?

Nej, det verkar inte så. Han hade nog ett antal erbjudanden att ta ställning till när han lämnade jobbet som svensk förbundskapten men då ville han, som sagt, ta en paus och ladda batterierna.

Och är det något man inte ska göra som fotbollstränare i dessa tidevarv, så är det att trycka på pausknappen, för då är det blixtsnabbt någon annan som hugger din anställning, samtidigt som du själv glöms bort lika snabbt.

I den här branschen, som i så många andra, handlar det om att smida medan järnet är varmt.

Redan 60 år gammal (!)

Erik Hamrén ville, har jag förstått, gärna ha jobbet som norsk förbundskapten, men det hedersuppdraget (?) gick som bekant till en annan svensk.

En annan inte helt betydelselös faktor att tänka på i sammanhanget:

Medelåldern bland fotbollstränare runt om i ligorna i Europa har sjunkit drastiskt den senaste fem- sjuårsperioden. Jag höll själv på att gnugga med Ligabibeln i sommar och kunde då konstatera att var och varannan tränare i till exempel tyska Bundesliga är under 40 år. Nån, Julian Nagelsmann i Hoffenheim, hade vid tillfället inte ens fyllt 30.

Och Erik Hamrén är alltså 60.

Vad kan Erik Hamrén tillföra Öis?

Mycket, såklart. Vi pratar, trots allt, om en man som har varit elittränare i 30 år, som blivit dansk mästare (med Ålborg), norsk mästare (med Rosenborg), tre gånger svensk cupmästare (med AIK och Örgryte) och som dessutom – som grädde på moset – fungerat som svensk förbundskapten i åtta år.

En språngbräda till något större

Erik Hamrén må av vissa uppfattas som både snarstucket snorkig och taktiskt naiv, men det är klart som fan att han kan sin sak mer än anständigt – annars hade han inte haft det CV:t han har.

Dessutom: han var verksam i Öis 1998-2004 och vet rimligen hur en slipsten bör dras i klubben.

Vad kan det här leda till på sikt?

Säg det. Den omedelbara känslan som infinner sig är att Hamrén ser Öis som en språngbräda till något större, något finare, något bättre och helst då något ute i Europa, eller i alla fall i Norden.

Men samtidigt: skulle han trivas i Öis och klubben kan lämna garantier på att det kommer att företas en satsning med sikte på toppskiktet i svensk fotboll, så är väl det en utmaning som heter duga och som kan passa honom.

Vi får se, helt enkelt.

Varför vände sig Öis till just Hamrén?

Ganska enkelt.

För att han var ledig, för att han har band till klubben sen tidigare och för att han är ett aktat namn och en tung profil som snabbt kan skapa nödvändigt lugn i jakten på ett nytt kontrakt med superettan.

Det har blåst snåla vindar kring Öis-gården de senaste åren med ledare som har hoppat av, med tränare som har fått sparken och med supportrar som öppet har visat sitt missnöje med hur saker och ting fungerar i klubben.

Att i det läget ta in Erik Hamrén förefaller rätt smart.

Följ ämnen i artikeln