Niva: Räckte att titta på Goitom för att förstå
Erik Niva efter AIK:s seger mot Hammarby
I det allra viktigaste skedet av den allra största matchen – då passar det.
Henok Goitom sprang som han aldrig springer längre, sköt som han nästan inte kan skjuta.
Kaptenen lät högerfoten tala.
Dånet från nationalarenan har inte tystnat än.
Henok Goitom fyllde 34 år igår.
Benen är ju inte de allra rappaste längre, löpviljan kanske inte riktigt vad den en gång var.
När han väl ger sig ut på en djupledslöpning ser det nästan lite motvilligt ut, det är nästan så att det knakar om honom.
Så nä, det är inte så att han drar iväg särskilt ofta nuförtiden. Han sparar de där rycken för speciella tillfällen.
Vad sägs om den 76:e minuten av en av de största allsvenska matcher som någonsin spelats? Ett läge där derbyt var på väg mot dödläge, och hans eget misstag var den största anledningen?
Okej då. Det var läge, det var dags.
Ångloket från Husby tajmade löpningen och drog iväg. Två knappa sekunder senare låg bollen framför högerfoten, och ett trollspösvingande senare så susade den upp i krysset nedanför Norra Stå.
Mer än 13 år har gått sedan Henok Goitom gjorde sin första proffsmatch, och den gången räddade han poäng på San Siro efter att ha stångat in en boll i 90:e minuten.
Det målet var starten på en saga, och jag vågar påstå att den kulminerade här idag.
Större och viktigare
Goitom har spelat både på Camp Nou och på Bernabéu, men på väldigt många sätt var det här både större och viktigare.
”Play the game, not the occasion”, brukar det heta på engelska inför den här typen av magnummatch.
Spela som om det vore vilken fotbollsmatch som helst. Spela inte som om det är nästan 50 000 på läktarna, som om betongen gungar, som om SM-guldet hägrar bakom läktartaket, som om det är en match vi egentligen aldrig tidigare sett motstycke till i Allsvenskan.
Klart tänkt, lätt sagt – betydligt svårare att faktiskt omsätta i fotboll.
Om inte annat räckte det ju med att titta på Henok Goitom själv för att förstå.
Jag tror ju inte att han var nervositetsdarrande när han klev fram för att skjuta straff på Friends Arena efter en kvart, det var inte så att han lät sig distraheras av en vilt viftande Hammarby-kortsida.
Men om han tänkte fler tankar – andra tankar – än han hade gjort i en annan match, i ett annat läge?
Det är klart att han gjorde. Det är oundvikligt, ofrånkomligt.
99 gånger av 100 är det klart att han bara rullar in bollen i det korta hörnet efter att ha lagt ner Johan Wiland på gräset.
Det här var den hundrade, matchen då det rådde undantagstillstånd och väldigt få vanliga sanningar egentligen var giltiga.
I många fall blir den här typen av matcher både låsta och krampaktiga, men det var aldrig aktuellt under en frenetisk förstahalvlek.
Hammarby skickade konsekvent fram Simon Sandberg för att utnyttja luckan bakom Rasmus Lindqvist, och de fick väldigt god utdelning.
Redan efter åtta minuter studsade bollen mellan stolpen och Oscar Linnér, och ett grönvitt ledningsmål var mindre än en decimeter bort.
Olsson på en högre nivå
Det dröjde innan AIK:s mittfält fick tag i spelet, men när de väl hittade in i matchen gjorde de det med både kraft och eftertryck.
Kristoffer Olsson var i stora stycken på en högre nivå än någon annan spelare på planen, med en passningsfot som skapade straffen och en initiativförmåga som slet fram ett halvt friläge för honom själv.
Enock Kofi Adu vann boll efter boll, och gav svartgula möjligheter att komma in rättvända mot Hammarbys backlinje.
In i paus kunde Hammarby haft ledningen. AIK borde ha haft den.
Andra halvlek blev ryckigare, offensivt präglade mer av enstaka situationer och mindre av enhetlig struktur.
Tarik Elyounoussi sprang ifrån Junior på en utspark åt ena hållet. Derbydramatiske Nikola Djurdjic fick ett nickmål decimeteravvinkat för offside på andra sidan.
Matchen var jämn, tajt och alltmer på väg mot remi då Henok Goitom sprang som han knappt någonsin springer längre, sprang så att till och med Rikard Norling tappade glasögonen.
Och om kaptenen själv löper fram ledningsmålet? Då vore det ju själva fan ifall inte resten av laget kunde göra det de alltid gör när det behövs.
Under sista kvarten sjönk AIK djupt, försvarade sig med all den hårdhet som de gradvis byggt upp under Norling.
Det var AIK:are som hoppade, AIK:are som kastade sig, AIK:are som fläkte sig – och AIK:are som egentligen inte tillät Hammarby att komma närmare målet än ett handsskrik på stopptid.
När slutsignalen väl gick sjönk krampande, uttömda hemmaspelare ihop i gräset, men några minuter senare segerstudsade de framför Norra.
De vann inte SM-guldet här idag, men de tog tag i Lennart Johanssons pokal med ena handen och kopplade greppet. Såhär långt den här säsongen är det väldigt sällan de har släppt det.