Fan: när till och med Ulvestad ser bortkommen ut saknas det organisation
Per Bohmans fem punkter från Djurgården-Kalmar FF på Tele2 Arena.
1. Rydström – fotbollens Machiavelli
Henrik Rydström var en fotbollsplanens Machiavelli under den aktiva karriären. Knipslug, cynisk och effektiv. Han är typen som inte bara trycker på den ömma punkten när han identifierat den, han kör in hela tummen i det öppna såret. Därför var det inte överraskande att Rydström tydligt betonat att Kalmar FF skulle försöka utnyttja den passivtaggressiva stämning som för tillfället sänkt sig över Djurgården. 0-5 senast mot Häcken var ett obegripligt, katastrofalt resultat. Djurgården har seriens kanske mest högljudda supportrar, men den energin och passionen kan såklart ta sig destruktiva uttryck vid sämre perioder. Skulle KFF kunna etablera en matchbild som frustrerade såväl spelare som supportrar?
2. Djurgården gick i fällan
Det märktes tidigt att tålamodet hos somliga var... lågt. För redan efter fem minuter hördes spridda men tydliga burop sedan en högmotiverad Erton Fejzullahu kombinerat vackert med Måns Söderqvist och spelat den senare helt fri i straffområdet. Yttern, som på senare år utstrålat kraftlöshet, dunkade oväntat distinkt upp bollen i ribban. Kalmar FF inledde alltså matchen utmärkt. Laget var okristligt offensivt balanserat med Rasmus Elm och Romario på sittande mittfält samt Erton Fejzullahu som en fantasista + tre speedkulor i Isak Magnusson, Papa Diouf och Söderqvist. KFF hade mycket boll och gjorde mycket med bollen. Djurgårdens försvarare var passiva, mittfältarna tekniskt och numerärt underlägsna och anfallarna isolerade. Publiken var precis som Rydström hoppats på: djupt frustrerade.
3. Den riktige Erton
Nämnde jag att Erton Fejzullahu var högmotiverad? För första gången på fyra år var anfallaren tillbaka på Tele2 Arena och det märktes att han ville visa den upp den riktige Erton för sin gamla publik. Inte en självutplånande och laglojalt löpande vattenbärare i ett bottenlag, utan den dominanta flockledaren som blir hela skillnaden för sitt lag. Han sög in ett halvdant inlägg från Dyrestam, höll undan Djurgårdens tama backar och smällde in 1–0 bakom Andreas Isaksson. Nicken till 2–0 var lika klinisk. Tillsammans med en mästerlig Rasmus Elm – som höll landslagsklass – styrde han Kalmars spel. Att Erton kliver fram just mot Djurgården känns bara så... givet, vilket han förstås lät sportchefen Bosse Andersson få veta efter matchen.
4. Olssons skoningslösa kritik
Sa jag att Djurgårdens supportrar var frustrerade? Det var ingenting mot den vrede som Jonas Olsson spottade ur sig i pausintervjun. Det är sällan en lagkapten skickar i väg en så publik misstroendeförklaring mot en klubbledning – dessutom under en match! – som den Olsson stod för:
– Sen är det svårt när man har en spelarrekrytering där vi har en forward och en ytterback i hela truppen, men vi har sex mittbackar och sex yttrar. Det finns ingen balans. Och det är en fråga man bör ställa sig.
Olsson vet förstås vad han gör i det ögonblicket. Han spikar fast ett narrativ som förklarar varför Djurgården just nu är så dåliga. Att det i första hand är ledningens fel – inte spelarnas. För uttalandet måste förstås tolkas som en tung kritik mot sportchefen Bosse Anderssons misslyckade sommarfönster. Eller tolkas och tolkas – kritiken är ju så explicit och uttalad som den någonsin kan vara. Olsson har dessutom rätt om den felviktade truppen (även om man kan ifrågasätta hur han framför sitt budskap): bristen på naturliga ytterbackar och anfallare har förvandlat Djurgården till ett torftigt, trögt och tungrott lag.
5. Kris!
Jonas Olsson hoppades på att Djurgården skulle jämna ut matchen genom att kväva ytorna för Rasmus Elm. Det visade sig vara en fåfäng förhoppning. För när 30-åringen är i den här formen är det som att försöka fånga vatten med en håv.
Kalmar var stundtals helt överlägsna och Djurgården panikslagna. Klubben ligger sjua i allsvenskan, men det är inte tabelläget i sig som innebär den största krisen för Djurgården. Jonas Olssons vassa budskap till ledningen visar att stämningen i truppen är infekterad och spelet på planen visar att Özcan Melkemichel för tillfället står handfallen. Fan: när till och med Fredrik Ulvestad, som alltid brukar hålla en hög lägstanivå, ser bortkommen ut så vet man att laget saknar organisation, mening och mål.