Bank: Ursäkta röran
De andra har bättre spelare, bättre spel, bättre plånböcker, bättre videogranskningar och på alla sätt bättre förutsättningar.
Vi?
Vi har allsvenskan. Vi är bättre på en annan sorts fotboll.
Från Arbetets museum i riktning mot Kulturskolan, från Kungsgatan fram till Södra Promenaden, allsvensk premiär i slutet av mars, i en stad som anklagats för att skära ner på all kultur som inte bär sig själv.
Årets bästa dag?
Årets bästa dag.
Här har ni en arbetarkultur som bär sig, som fyller läktare från Uppsala till Malmö, som slänger och kränger, som bubblar och lever och drar. Allsvenskan behöver mer kritik än den fått de senaste åren, den har problemområden som sträcker sig från talangutveckling till den negativa delen av läktarkulturen, men det får vara en debatt för alla andra dagar.
Det här är en dag för möjligheter och morgonluft.
Vintern kom och gick (nja) med Champions League och Premier League, med La Liga och Europa League, med oligarker och statsapparater och multiklubbsägare. Med miljarders miljarder, Mbappé och Messi.
Vad kommer de få se?
Men vet ni:
That kind of luxe just ain’t for us. We crave a different kind of buzz.
Vi vill ha IFK Norrköping mot Malmö FF, Gais-BP, AIK–VSK. En annan sorts fotboll, för oss och i oss. Med engagerade medlemmar som äger sina klubbar, som äger sin egen sport. Med åttioåriga tanter och artonåriga killar som väger precis lika mycket.
Vad kommer de att få se 2024?
Det fotbollsfilosofiska svaret är att de ska se sig själva. De ska spegla sig i en strävsam, hudnära fotboll som aldrig kommer att nå några andra prispallar än de egna.
Det prosaiska svaret är att 2024 är ett år för renovering och identitetskriser. Det tidiga 2000-talet präglades av en publik och medial explosion med epicentrum i storstäderna, sedan har vi fått år som präglats av fotbollstaktiska fadersmord (bollinnehavsfotbollsvågen svepte in över Bob-Roy-Svennis-Sverige), plastgräs och arenaboom, Malmö-hegemoni, pisspandemi, och villkorstrappe-backlash.
Ursäkta röran
Och här kommer 2024. Ursäkta röran, men de flesta bygger faktiskt om.
Många klubbar har insett behovet av att hitta sin egen väg framåt in i framtiden. Den har handlat om att ta omvägar till idrottslig framgång, köpa eller fostra ungt, ta betalt för talang, få in kapital och sedan kunna utmana.
Utmana Malmö FF, om ni inte förstått det.
Nu pratar AIK om träningskultur och vill skörda frukter av de desperata truppinvesteringarna från krisåret -23, Hammarby skriver långkontrakt med unga spelare och köper in sig på Kim Hellbergs fotbollsteorier (spoiler: jag kommer att tro på honom som tränare även om Bajen åker ur i år), mönsterleven Elfsborg stretar vidare på sin knalleekonomiska väg, ute i provinserna finns de duktiga, trygga klubbarns som spinner vidare på sitt (Mjällby, Sirius, Kalmar FF), och ute på ön vilar Häcken i säkra händer en trappa upp, men ska få spelarna att landa i händerna på en ny norsk tränare.
Det råkar vara MFF och Djurgården
Om vi tittar på de stora så finns det egentligen bara två byggen som ser hyfsat färdiga ut med både ritningar och praktik:
Det råkar vara de som är bäst.
Det råkar vara Malmö FF och Djurgården.
Av alla de tänkta topplagen är de de enda som liksom är omöjliga att tänka bort som topplag. Jag har till och med svårt att tänka något annat än att MFF blir ännu mera mästare 2024.
Men de kan ju få en skadekris? De ska dubbelspela i Europa? Jo, men de har tagit höjd för det. De har råd med det. Henrik Rydström är inkörd med sin relationismfotboll som är dubbelt så intressant som det mesta annat och hälften så revolutionerande som vissa vill få den att framstå.
De överlastar, roterar, spelar sig loss, har Botheim och Kiese Thelin som potentiella målmaskiner längst fram. De vet vad de gör och det finns inget som säger att de inte kommer att vara en vinter bättre i år än i fjol.
Det blir MFF mot klabbet, eller vad man nu sa på just din skolgård.
Det blir ändå precis lika intressant som vanligt.
Vi har ju alla de där renoveringsprojekten att vara nyfikna på, vi har de finaste nykomlingarna på evigheter, vi har en demokratiskt aktiv supporterrörelse med sina egna identitetskriser (minns hur allsvenskan slutade i fjol, med det narcissistiska folkföraktet på läktare i Malmö), en ordningsmakt med sina akuta, interna och externa problem.
Och mitt i allt det nya har vi allt det gamla, som når så långt in i kroppsminnet att jag kommer att gå ut i strid mot dem som vill sudda ut det.
En promenad längs med Nissan, himmelsblå halsdukar i Pildammsparken, undergångsironi runt Bajen, Joel Alme eller Kenta före avspark, Johan Dahlins snusläpp och stjärnor på bröst i Norrköping, mellan Arbetets Museum och Kulturskolan.
Vi har våra unika egenskaper här, vi har våra utmaningar.
Nu får vi äntligen gå till jobbet igen, till allt det skitiga och allt som skiner.
Snoka mot MFF, för hundrade gången: vår fotboll.
Vi är inte bäst. Men det är vi.