Bank: Ingen punkt för Djurgårdens resa
Tio poäng på fyra matcher, en ny bit till bygget och sju sorters vind i ryggen.
Djurgården skriver vidare på något riktigt intressant.
IFK Göteborg försökte sätta punkt, men hade inte redskapen.
När Kim Källström hängde med Juninho och Benzema i Lyon, lekte hem ligatitlar och spelade Champions League-slutspel, stretade en artonårig Mikael Boman på i IFK Fjärås juniorlag.
Jag tror inte att någon av dem hade på känn att deras karriärkurvor skulle mötas i en liten punkt tio år senare.
Och lik förbannat.
Efter att ha ägnat en allsvensk upptakt åt att ha spelat oavgjort, rasa ihop i derbyn, lufta spelarrevolter i pressen och bolla en halv trupps kontraktsförlängningar i luften, skulle IFK Göteborg ha Stockholmsvecka och ta sig an Djurgården och AIK på fyra dagar
Det är som det är med årets allsvenska, vårens modeplagg är KRIS.
Blåste över snabbt
Det var kris i AIK, det är kris i IFK, det är kris i Kalmar, det är jävlar i mig kris i Elfsborg, och om folk pratade om Örebro skulle de prata om kris.
Djurgårdens kris blåste över väldigt snabbt, och hade inte särskilt mycket med verkligheten att göra. Özcan Melkemichel fick en helt ny trupp att leka med, det är inte konstigt att det kommer att ta lite tid innan alla bitarna sitter där de ska.
Blåvitts kris har sin logik. De har spelare men inga pengar, och de behöver resultat för att undvika panikångest på läktarna.
Och då bestämde sig Jörgen Lennartsson, en fryntlig smålänning som trillade ner i zonspelsgrytan som barn, för att satsa på en punkt.
Mikael Boman fick i uppdrag att vara target-torn längst fram i andra hand, och att krypa in i Kim Källströms matchshorts i första hand. Det handlade inte om ”ha koll på Källström i uppspelsfasen”. Det handlade om ”om Källström går på bio ska du fan hänga med. Även om han löser biljett till Så som i himmelen”.
Det var udda, det var speciellt, och det var faktiskt riktigt lyckat.
Kim Källström fick svårt att styra spel, och även om Boman hade svårt att hinna fram när Blåvitt väl vunnit bollen så var det nog värt det.
Grus i motorn
Djurgården hade en period på en kvart före paus när de klarade att etablera anfallsspel, med Mrabti och Magnus Eriksson som gled runt och överbelastade bakom IFK:s mittfält och ett par hyfsade chanser som resultat.
Men det kom lite grus i motorn, det var en punkt i vägen, och så småningom hittade IFK Göteborg ett metodiskt anfallsspel. Mix Diskerud och Mads Albaek kunde spela loss bollar inne i mitten, Björdal gjorde sitt på högerkanten och Sören Rieks flöt runt och hotade både bakifrån och i kontringsspel.
Men varken Djurgården eller IFK hade tillräckligt bollbegåvade ytterbackar (Felix Beijmo är snart en) för att riktigt ta tag i matchbilden.
Skulle Djurgården klara att rycka fram ett mål någonstans i Mrabti-Engvall-Eriksson-triangeln?
Skulle Elias Már Omarsson klara att ensamspringa in ett bortamål, eller skulle Blåvitt kunna trycka in något på distans från Rieks eller Albaek?
Det såg ungefär lika sannolikt ut före paus.
Framför allt såg det verkligen ut som att matchen behövde något av det.
I paus gjorde Melkemichel det han hade att göra: skickade upp Kim Källström tjugo meter högre och skiftade ner Kevin Walker nästan lika mycket, för att se vad Mikael Boman gjorde då.
Eftersom Jörgen Lennartsson inte heter Otto Rehhagel så fick Källström lite mer luft att andas, och när han får det får Djurgården det också.
Perfekt spelsekvens
I andra halvlek pressade de konstant. Källström gav sig iväg på djupledsraider, spelade in från vänster, prickade hörnor från höger, och bakom honom kunde Kevin Walker sköta det viktiga, enkla vändspelet.
Djurgården hade ordnat sin matchbild, nu behövde de bara rätt sorts kvalité för att kunna profitera på det också.
Det dröjde lite längre.
I första halvlek bjöd IFK Göteborg på lägen med onödiga bolltapp, i andra halvlek hade de knappt en boll att tappa, men de stod rätt, försvarade sig tätt, bytte in pigga ben (Hysén) och hoppades på en kontring. Özcan Melkemichel skickade in Jesper Karlström för att öka trycket runt Blåvitts straffområde, fick det – men behövde fortfarande en öppning.
En dribbling, ett väggspel, ett skott, en… missad offsidevinkning.
Elliot Käck slog en perfekt lyftning över Blåvitts backlinje, Mange Eriksson slog ett perfekt inspel, Jesper Karlström avslutade perfekt. 1–0 var resultatet av en perfekt spelsekvens, hjälpt av en långt ifrån perfekt domarinsats (Eriksson var närmare en meter offside).
Djurgården vann, Djurgården seglar vidare med utveckling i sitt färska lagbygge. Alldeles nyss viskades det om tvivel i truppen, men just nu finns det väldigt lite tvivel över Dif-spelarnas sätt att spela, springa och satsa.
Blåvitt har all rätt att sura över en svag domarinsats, men det sa också något om något att deras taktiska drag var att offra en anfallare för att störa Djurgårdens mittfältsspel.
Medan Dif-spelarna gick ärevarv gick hela IFK:s lag ut för att krama om sina supportrar. Det var fint, de kan mycket väl bli svenska mästare i krishantering, men fotboll avgörs på planen – och när de var pressade klarade de inte att spela sig ur varken press eller kris.
Punkt.