Bank: Sämre än de borde vara
Ironiskt nog kom det sista underkännandet från Pia Sundhage själv
OTTAWA. Pia Sundhage skickade in alla muskler Sverige hade, men det fanns andra som var starkare.
Kvartsfinal för Tyskland.
Crap for Sweden.
Det är så här det ska kännas på väg till en VM-match i fotboll. Ottawa gav blåhimmel, stekhetta och ett lämmeltåg av publik över Bank Street Bridge.
Nu börjar det roliga, med de riktiga matcherna, de riktiga kamperna, de avgörande slagen.
Och det är nu Sverige åker hem.
Pia Sundhage har gett av sig själv för att skicka in en blodtransfusion i svensk fotboll, men på vägen hit har hon plockat bort lager efter lager från sitt lag. De skulle vara spelförande, men blev defensivt balanserade istället. De skulle visa mod, men sjönk hem. Och när de gick in till den svåraste matchen av alla så gjorde de det med muskler istället för fötter.
Fyra mittbackar i startelvan, plötsligt var förtroendet för Lisa Dahlkvist förbrukat. Sverige var förberett på att få försvara och jaga, men tog bara halva ansatser till konsekvenser av det.
Extremt känsliga för press
Tänkte de spela ultradefensivt så kunde de väl balansera laget så, med fembackslinje? Tänkte de försöka spela sig ur press hade de väl satsat på en mer offensiv uppställning?
När trollkarlen Sundhage till slut trollade fram en kanin ur hatten hade den varken huggtänder eller fart eller något taktiskt trick att ta till.
Det kunde tagit slut innan det började.
Efter femton sekunder missade Elin Rubensson en rensning, och så kom Alexandra Popp fri framför mål. Efter en minut tappade Jessica Samuelsson bollen och så var det Simone Laudehrs tur att missa ett friläge.
En enda gång i VM har Tyskland sett sårbart ut, och det var i andra halvlek mot Norge när norskorna struntade i respekten och klev hårt på tyskornas backlinje. Sverige valde istället att möta dem på lika villkor, med likartade uppställningar (närmast 4-2-4 offensivt), och då blev de individuella kvalitetsskillnaderna så tydliga att det var smärtsamt. Vorsprung durch Technik.
De tyska ytterbackarna kom fram som pendeltåg på kanterna. De svenska var som landslagets mediestrategi under VM: extremt känsliga för press.
Eftersom det här tyska landslaget är en pr-fara för bilden av tysk effektivitet dröjde det ändå 23 minuter innan det straffade sig. Emma Berglund gav bort bollen, och Anja Mittag kunde pricka in 1–0. Tio minuter senare gav Amanda Ilestedt Anja Mittag chansen att falla sig till en Sasic-straff (bonusinfo: den nordkoreanska domaren Ri Huyang Ok var med och spelade mot Sverige i VM 2003) och 2–0.
Sämre än det borde vara
Det finns inget skamligt i att förlora sin enda match i VM mot europamästarna, det är inget att säga om att man tappar mot Tyskland, men det här svenska laget har gjort sig självt osäkert och sämre än det borde vara.
Ironiskt nog kom det sista underkännandet från Pia Sundhage själv.
I andra halvlek tog hon ett steg tillbaka till sig själv, till den där 4-1-3-2-modellen de skrotade i våras – och plötsligt såg de ut som ett fotbollslag igen.
När Linda Sembrandt fick en tydligare arbetsbeskrivning som ensam sopkvast framför backlinjen löste hon den. När Caroline Seger fick ta ett steg framåt blev hon konstruktiv. När Lotta Schelin och Sofia Jakobsson fick lite sällskap kunde de starta etablerade anfall.
Det räckte inte till att hota Tyskland, men det räckte i alla fall till att se dem i ögonen utan att slå ner blicken.
När de väl förlorade så gjorde de det till slut som sig själva.
Den kontraktslösa Celia Sasic stötte in 3–0, Linda Sembrandt nickade in en Sjögran-frispark till 3–1 och Sofia Jakobsson var bara ett svagt missat friläge ifrån att gunga in Sverige i matchen igen innan kreatören Dzsenifer Marozsán glidtacklingssköt in 4–1.
Och vart tar svensk damfotboll vägen efter det här? Vilket arv lämnar Pia Sundhage efter sig? En drömsommar som lyfte sporten i Sverige, ett svajigt 2015, ett missat OS och en generationsväxling som måste göras.
Långt fram till täten
Hedvig Lindahl är en internationell målvakt, Nilla Fischer var bra även i går, Amanda Ilestedt har utveckling i sig, och det finns klass i spelare som Kosovare Asllani, Lotta Schelin och Caroline Seger. Men om svensk fotboll vill hänga med resten av världen måste de skola in spelare som kan ta rulla ut landslaget på vägen som Sundhage vek av ifrån.
Spelskickliga ytterbackar (Magdalena Ericsson?)? En ny mittfältschef (Michelle De Jongh?)? Världen rör sig framåt, en ny förbundskapten (Tony Gustavsson?) har inget annat val än att försöka hänga med.
Det är stekhett i Kanada när jag skriver det här, men natt och mörkt i Sverige. Den fenomenala idrottskvinnan Therese Sjögran har precis gjort sin 214:e och sista landskamp, hon drar svetten ur pannan, sätter händerna i höfterna och spottar innan hon får en lång kram av Hedvig Lindahl.
Nu får andra börja springa i hennes spår.
De ska veta att det är långt fram till täten.