Laul: Jag fick ett mejl från en präst

Det kom ett mejl från en fotbollssupporter, från en präst.

Han skriver om den pågående rättegången, om fotbollens kraft och om Daniel Kindberg.

Det är ett vackert mejl.

Mejlet från fotbollssupportern och prästen Markus Östlund är i vissa delar personligt och privat. Jag har valt ut ett stycke som fokuserar på fotbollen, men det är inte beskrivningen av Östersunds FK:s uppgång som berör mig. Inte heller klubbens fall. Utan för att det sätter fingret på hur stor upplevelsen var för väldigt många människor.

Markus skriver:

Är i grunden Giffare. Ett av mina första fotbollsminnen är när jag och pappa åker bil till sommarstugan och Radiosporten konstaterar att Umeå slagit Peter Antoines Assyriska med 1-0, vilket hjälpt Gif ta steget upp i det allsvensk finrummet. Hävdar mitt minne.

För en fotbollsälskande tioåring i Övik fanns inte mycket alternativ, så du fick ta det närmaste som erbjöds. Innan dess var det Nebos chip mot Barca i Champions League och den hemska domarinsatsen som gjorde så AIK förlorade, som var det häftigaste jag upplevt.

Något som för alltid kommer finnas hos mig är dock ÖFK:s osannolika Europaresa. När Hopcutt gjorde åttor runt Galatasaray-försvaret, när Ghoddos bombade in 2-0 mot PAOK, när Keita gjorde en omöjlig räddning i sista sekunden av samma match, när Gero punkterade mötet med Zorya och det kändes som en rimlig seger, när Nouri slog in en straff på Hertha, när Jämtland rullade upp Baskien på konstgräset…

”Ja, det var värt det”

Det var stort. För första gången var jag stolt över den manliga norrlandsfotbollen. För första gången fick vi visa att vi också kunde vara med och bevisa oss.

ÖFK gjorde oss stolta. På riktigt. På allra fullaste allvar kände jag mig som en del av klubben utan att vara medlem. Jag trodde på dem, för de spelade för oss alla.

När du har allt det emot dig, bara för att du råkar vara glad över att en engelsk magiker och uppblåst ex-militär gett dig ett lag att hålla på, då är det inte svårt att sympatisera med den gamle mannen i Uppdrag Gransknings avsnitt om ÖFK, som på frågan om det varit värt det, även om allt åstadkommits via fiffel, svarar:

– Ja.

”Vi hade ett lag”

För en gångs skull var vi störst, bäst och vackrast. För en gångs skull var vi ett föredöme. För en gångs skull hade vi ett lag.

Så när allt briserade några dagar efter att jag fått se min första livematch ville jag inte tro på det och kunde inte tro på det. Ända sedan dess har jag försökt samla bevis för att det inte kan vara sant, för att det inte får gå åt helvete. Gradvis har jag resignerat och i dag är det ingen idé att längre bry sig. Allt det underbara är ju ändå förbi.

När spelarna drog, kändes det surt men det skulle ändå gå att ersätta dem.

När Potter drog och tog med sig hela staben kändes det värre, men Burchnalls inledande flax underlättade övergången.

”Allt försvann med Kindberg”

Men när Kindberg väl lämnade in rent formellt, tappade föreningen hela lyskraften.

Det som slagit mig de sista dagarna, är att så mycket handlade om honom. Hela projektet utgick ifrån och byggdes upp av honom. Visst hade jag fattat det innan, men det blir så tydligt nu under rättegången. Jag orkar inte bry mig om ÖFK, det gör för ont, men nu när Kindberg syns och hörs igen blir jag alldeles varm. Där är han, som fick mig att drömma. Som bara genom sin uppenbarelse, fick mig att tro att sådana som jag också fick hålla på ett lag”.

Markus gav mig tillåtelse att publicera mejlet och jag är tacksam för det. Det är välskrivet och det finns ett allvar bakom orden.

Det är bara genom att erkänna kraften i Östersunds FK:s fotbollsprestation, som det går att berätta om vad som nu sker. Utan ÖFK:s Europaresa hade riksmedierna aldrig hårdbevakat rättegången. Inget av det misstänkta fifflet hade slagits upp stort annat än lokalt. Antingen är både då och nu stort, eller så är allt skit samma, och skit samma är det inte, inte något av det.

I dag går rättegången i Ångermanlands tingsrätt i Härnösand in på femte dagen. Det handlar om fortsatta förhör med en av ÖFK:s viktigaste sponsorer, ”Sollefteåföretagaren, som pumpat in 14 miljoner kronor i klubben på olika sätt trots att hans flyttfirma gick dåligt, enligt åklagarsidan.

”Inte vid vägs ände ännu”

Själv hävdar ”Sollefteåföretagaren” att han fick exponering för pengarna. Målsättningen var att hans flyttfirma skulle bli vad den var i mitten av −00-talet, innan den där jävla konjunktursvackan kom, som han uttryckt det i rätten. Tio år senare står han åtalad ihop med Daniel Kindberg och ”Peabmannen” i det som kan bli svensk fotbolls största ekobrottshärva genom tiderna.

I förra veckan handlade det om misstänkta luftfakturor, kopierade kvitton, svarta löner och avställda lastbilar som rullat. Både Skatteverket och åklagare åklagaren Peter Jonsson menar att ”Sollefteåföretagarens” flyttfirma varit ett ”fakturaskrivande bolag åt Peab med syfte att föra medel vidare till ÖFK”. Han pressades hårt i rätten varför så mycket pengar egentligen gått till Östersunds FK:

Åklagaren: Vad är ditt syfte med att sponsra ÖFK?

Sollefteåföretagaren: Ja, det är att komma tillbaka och bygga upp mitt företag som det var 2006, 2007 och 2008.

Åklagaren: Vad fick du ut?

Sollefteåföretagaren: Exponering.

Åklagaren: Fick du något resultat? Kunde du bygga upp företaget igen?

Sollefteåföretagaren: Nej, det kan jag inte säga. Men vi är inte vid vägs ände ännu.

Sponsringen var avgörande för att prästen Markus – och många med honom – skulle få uppleva en fotbollsresa utan dess like. Var även ”Sollefteåföretagaren” förtrollad av Daniel Kindberg? Den bild åklagarsidan argumenterar för inför rätten är att Kindberg varit spindeln i nätet och drivande i det påstådda brottsupplägget.

Men de tre åtalade nekar till brott på samtliga åtalspunkter. De hävdar att alla arbeten är utförda, att alla fakturor är korrekta och att alla pengarna som gått till Östersunds FK är rena.

avRobert Laul