Mahan Bahgdadi dömdes till 6 månaders fängelse och 75 piskrapp

Fotbollstalangens osannolika historia – från sina drömmars klubb till iranska öknen med ett maskingevär i handen

Erik Niva

helskärm

Han lämnade Sverige för en unik chans att ta en genväg upp i toppfotbollen.

Ett drygt år senare stod han ute i öknen i den islamistiska republiken Irans uniform, med ett maskingevär i händerna.

Mahan Baghdadi jagade drömmen så långt att han till sist behövde riskera livet för att fly från den.

På en restaurang i Frihamnen i Stockholm sitter en ung man med en historia. Den är så färsk och så osannolik att han nästan har svårt att sortera den.

Var ska han börja? Var startade allt?

Egentligen var det väl vintern mellan 2013 och 2014. Mahan Baghdadi var en talangfull och målfarlig 18-årig svensk-iranier som spelade i juniorallsvenskan med Vasalund. En dag såg han en sorts jobbannons undertecknad av den iranska fotbollslegendaren Mehdi Mahdavikia.

Han efterlyste spelare till U19-landslaget, killar som bodde i andra länder men hade rötter i Iran.

Mahan Baghdadi skickade sitt CV och sina videoklipp, och fick svar snabbare än han någonsin hade trott. Det iranska U19-landslaget skulle spela Granatkin Cup i Ryssland, och han var välkommen att ansluta till truppen.

– De visste ju ingenting om mig, men ändå fick jag spela. Jag kom fram, tränade på kvällen och sedan fick jag hoppa in mot Vitryssland dagen efter. Efter två minuter gjorde jag mål, och då exploderade allt.

Det var ett sånt mål som skapade både drömmar och möjligheter. Mahan Baghdadi visades upp i tv-programmet Navad, en iransk motsvarighet till ”Fotbollskväll” med sisådär 30 miljoner tittare.

– Programledaren visade klippen på mig och berättade: ”Nu har Iran sin första utlandsspelare i U19-landslaget”.

Två dagar senare spelade Mahan Baghdadi sin andra landskamp för Iran, mot Finland. Han gjorde mål igen, och nu kunde inte ens himlen hålla honom tillbaka.

15 år hade gått sedan han kommit till Stockholm, men en del av Mahan Baghdadi hade alltid funnits kvar i landet han föddes i.

Hans klubb var inte AIK eller Hammarby. Hans klubb var Esteghlal, den enorma aristokratklubben från Teheran som varit asiatiska mästare flera gånger och som spelade derbyn inför hundratusentals åskådare så länge nationalarenan rymde dem.

helskärm

– På min Facebook-sida hade jag bilder på mig själv i Esteghlal-kläder, och när iranierna hittade den så fanns det ingen väg tillbaka. Det var ju inte såhär: ”Skulle du kanske vilja komma hit någon gång i framtiden?”, utan det var tusentals meddelanden på persiska som bara: ”Du skakomma hit, du skaspela för Esteghlal”.

Hemma i Stockholm tog tonåren slut utan att Mahan Baghdadi fick det där riktiga lyftet upp i seniorfotbollen. Han bytte Vasalund mot storsatsande AFC, men det var lite skador och lite strul med kontrakten och en växande känsla av att han egentligen borde vara någon annanstans.

Under ett drygt års tid hade Mahan Baghdadi haft en sorts löpande kontakt med Esteghlal, och sommaren 2015 fick han en möjlighet att åka ner och träna med a-laget.

– Det var ett av de bästa Esteghlal-lagen någonsin. De vann ligan 2013, spelade kvartsfinal i asiatiska Champions League. Det var Javad Nekounam, som gjort flest landskamper någonsin för Iran. Andranik Teymourian, som spelat i Premier League. Engelsmannen Jlloyd Samuel. Farhad Majidi, som är en av de allra största Esteghlal-ikonerna. Jag tränade med dem i två veckor, och det var typ 7 000 åskådare varje gång.

Den gången var mest en testvända, men under vinteruppehållet och transferfönstret 2016 hörde sedan Esteghlal av sig på riktigt.

Nu fanns det en plats ledig i truppen, och ett kontrakt i potten.

Så Mahan Baghdadi släppte allt, lämnade Stockholm och bokade en enkelbiljett till Iran för att jaga sin dröm. Den var nära nu, den var faktiskt inom räckhåll.

– I Sverige satt jag satt med Johan Mjällby, som försökte locka mig till Västerås. Vi snackade, men egentligen var jag inte ens intresserad. Jag tänkte bara på Esteghlal, lade undan allt annat. Västerås? Vafan ska jag göra i Västerås? Mjällby satt och snackade om att deras fans var coola, men jag bara: ”Om du visste vart jag ska”.

Var det ingen del av dig som kände att det var för bra för att vara sant?

– I många delar av världen hade det ju varit det, men jag visste att i Iran kan det faktiskt vara möjligt. Det kan komma en helt random kille som betalat pengar för sin chans, och plötsligt gör han sex matcher i a-laget. Det kan komma någon som gjort tio mål i juniorlaget, och så får han fem starter. Jag hade ändå gjort några mål i juniorlandskamperna, och med de meriterna var jag rätt trygg i att jag i alla fall skulle få spela i iranska högstaligan. Förhoppningsvis Esteghlal, men annars någon annan klubb. Men ärligt... Det spelade ändå inte så stor roll vad hjärnan sa. Jag tänkte bara med hjärtat.

Kanske var förväntningarna orealistiska, men ändå överträffades de i Iran. Under en period tränade Mahan Baghdadi med Esteghlals a-trupp, och under den tiden kände han sig både omskriven och omsusad i Teheran.

Han berättar om ett liv som gränsar till playboytillvaron. Modelljobb för olika magasin, umgänge bland tv-profilerna och skådespelarna, poolpartyn hemma hos fotbollslegendaren Ali Karimi som drog rövarhistorier om åren i Bayern München.

– Nu är det lätt att säga att jag borde hållit huvudet kallt, men det är lätt att säga i efterhand. När du går på gatan där och alla känner igen dig, alla vet vem du är, du slipper köa på butiken, du slipper betala på restaurangen... Det är häftigt. Efter att ha tränat med Esteghlal i en månad hade jag 80 000 följare på Instagram. Skulle jag skrivit på hade det varit 650 000.

Livet i Iran är ett annat än livet i Sverige, och Baghdadi hann få en barsk påminnelse som borde ha fungerat som en varningsklocka. En dag gick han längs gatan med en förbjuden flaska whiskey gömd i en påse. Sedlighetspolisen stannade honom, och upptäckte flaskan.

Mahan Baghdadi fick sitta häktad i ett dygn, innan han dömdes till 6 månaders fängelse och 75 piskrapp.

– Men allt i Iran handlar om vilka du känner och hur mycket pengar du har. Jag har en kusin som är en känd advokat, och han lyckades omvandla straffet till böter. Och vi kunde lösa allt utan att det kom ut i medierna eller nådde Esteghlal eller så.

Hela tiden kände Mahan Baghdadi att han närmade sig drömmen om ett a-kontrakt med. Totalt gjorde han 60-70 träningar med förstalaget, spelade med dem i en träningsmatch inför nästan 15 000 åskådare.

– Till sist fick jag besked av vice-presidenten Seyed Pendar Toufighi. ”I morgon kommer du till mitt kontor och skriver kontrakt”, sa han. Jag fick till och med en tid för mötet, vaknade upp den dagen och trodde att det var dagen då jag officiellt blev Esteghlal-spelare på riktigt. Men istället började mardrömmen.

När Mahan Baghdadi väl skulle skriva på sitt kontrakt hade läget förändrats fullständigt. Esteghlal hade lyckats komma överens med den gamla Köln- och Fulham-spelaren Adil Chihi, och nu fanns det inte längre någon ledig anfallsplats i truppen.

Istället fanns det nu fullt av hinder där inga hinder tidigare hade funnits.

För några veckor sedan blev hela fotbollsvärlden bekant med det sydkoreanska värnpliktstvånget, där storstjärnan Heung-Min Son till sist var tvungen att vinna de asiatiska mästerskapen för att slippa inställa sig för militärtjänstgöring.

Det iranska systemet är liknande, men i praktiken mer flexibelt.

De rika och de mäktiga hittar alltid ett kryphål och en utväg, och hade en rik och mäktig samhällsinstitution som Esteghlal verkligen velat hade de kunnat utnyttja Mahan Baghdadis svenska pass för att friskriva honom.

Men med full a-trupp var de inte längre intresserade av en sådan lösning. Istället deklarerade de plötsligt att det inte fanns några undantag inom räckhåll för Baghdadi, att han också var tvungen att göra samma tvååriga militärtjänstgöring som alla andra idrottsungdomar med persiskt pass.

– Men det var ju ändå såhär: ”Vi kommer att hålla koll på dig, vi kommer att hjälpa dig. Det enda du behöver göra är att spela två säsonger för en av militärklubbarna. Se det som en utlåning som hjälper till att göra dig redo för Esteghlal”. Så jag bara: ”Okej, jag gör det”.

”En total mardröm – jag grät varje kväll”

I Iran finns flygvapnets klubb, flottans klubb och revolutionsgardets klubb. Mahan Baghdadi ville stanna i Teheran och kom till marktruppernas klubb: Niroye Zamini.

Klubben hade precis flyttats ner från andra- till tredjeligan, standarden var acceptabel.

Tillvaron var inte vad han föreställt sig, men ändå någorlunda okej.

Då kom beskedet som förändrade allt. Under en period som inte riktigt var preciserad – en månad? tre månader? ett år? – skulle han inte spela fotboll. Istället skulle han inställa sig på en armébas för regelrätt militär träning.

Han skulle dra på sig den islamiska republiken Irans uniform och dra ut i fält.

– Och nu spelade det ingen roll vem jag pratade med, vad jag försökte. Jag hade kommit till Iran för att spela fotboll, jag hade gått med på att spela för en militärklubb som en del av min fotbollskarriär, de hade lovat mig att jag inte ens skulle behöva ta på mig uniform. Men nu: ”Det finns absolut inga undantag längre, alla måste göra det. USA och Israel har hotat oss”.

Den iranska armén är mytomspunnen, mäktig, fruktad. Nu tvingades Mahan Baghdadi att raka av sig både hår och skägg och bli en del av den på riktigt.

– Det var hemskt, värre än jag kunnat föreställa mig. Det är sorgligt bara att prata om det. Första veckan var en total mardröm. Jag grät varje kväll.

Om inte Mahan Baghdadi ändå fick börja i lite nedförslut i och med att det fanns fotbollsfolk som visste vem han var? Snarare tvärtom

– Vårt befäl hade fyra stjärnor – högsta tänkbara rang – och oturligt nog höll han på Persepolis och visste vem jag var. Första veckan satte han mig på vakten varje kväll. Då vaktar du från tolv till fem på morgonen, medan alla andra sover. Ifall du somnar uppe i vakttornet så får du sitta i fängelse. Så fem nätter i rad sov jag inte.

23-åringen har bott i Sverige sedan han var 4. En stor del av sitt liv har han tillbringat på Lidingö, och det hörs tydligt när han pratar, uttrycker sig och uttalar bokstaven ”i”.

För fotbollsmänniskor låter han som en lite släpigare Martin Åslund.

– De senaste åren har jag bott i Täby, och det räcker med att jag går åt Rinkeby-hållet för att jag inte ska känna mig hemma längre. Och där är det ju ändå superduperlyx jämfört med detta.

I arméns sovsal samsades 175 personer om sina våningssängar. De svettiga kläderna tvättades i toalettens handfat.

– Klockan nio på morgonen släcktes ljuset, klockan fyra på morgonen väckte de oss för att gå till moskén och be för första gången den dagen. Och jag kan inte be, jag hade ingen aning. Jag gick bara ner på knä och låtsades, hoppades slippa en månads koranskola.

I bästa fall fick Baghdadi och de andra åka hem en natt per vecka, ta en ordentlig dusch och använda sina smartphones. Väl tillbaka på basen rådde både tv- och telefonförbud.

– Maten var såklart bedrövlig, vattnet smakade bara salt. Jag gick ner sju, åtta kilo under den där tiden. På dagarna gick vi i grupp och marscherade. Upp med foten och ner med foten och sådär... Allt i sjuk värme, 40-45 grader. När de ville straffa oss tvingade de oss att springa runt hela anläggningen i våra tunga militärkängor.

Men de straffade er aldrig med våld?

– Jag utsattes aldrig för det, men många andra fick ju en spark i magen eller så. En kille i gruppen var typ analfabet, så han svarade 0 av 20 på något test vi hade. Han fick några riktigt fina smällar.

Vid ett tillfälle bussades gruppen långt ut i öknen, och under tre, fyra dagar intensifierades träningslägret. Vapnen kom fram, skjutförmågan skulle testas och utvecklas.

– Det var sjukt läskigt, kändes som en overklig film. Trapporna gick bara neråt, allt blev bara värre och värre. Där stod jag bredvid mitt militärtält ute i öknen, helt svart i ansiktet, med den iranska uniformen på mig och ett maskingevär i händerna. Och jag kunde ju bara tänka: ”Vafan är detta? Jag trodde att jag skulle bli fotbollsstjärna. Hur hamnade jag här?”.

Totalt blev Mahan Baghdadi kvar på militärlägret i 70 dagar, och när han väl släpptes ut var inte mardrömmen över för det.

Han förflyttades till en mindre förening som spelade i Teherans regionalliga, och alltjämt skulle han infinna sig på armébasen med jämna mellanrum för att tjänstgöra i vakttornet.

– Tanken bara växte i mitt huvud: ”Det här går inte längre”. Fotbollen jag spelade höll typ samma nivå som St Erikscupen, och så behövde jag fortsätta att åka in till den här basen och stå i vakttornet med vapen. Esteghlal struntade ju totalt i mig, svarade inte ens på mina samtal längre. Egentligen hade jag bara sex månader kvar i militären, men det kändes som sex år. Det var inte bara det att jag var på väg att tappa fotbollen, utan mitt liv höll på att förstöras. Jag kände mig inte säker. Det var skottlossning runt militärbaserna nästan varje kväll. Jag kände bara... Där står jag uppe i vakttornet – ett skott så är jag borta. Iran är så oroligt nu, det kan bli krig när som helst. I morgon kan inbördeskriget vara igång.

Du var mer rädd för det än att plötsligt skickas till Syrien?

– Det hade varit ännu värre. I så fall hade jag behövt gå in och skjuta mot mitt eget folk.

Ibland funderade Mahan Baghdadi på att ta sig till den svenska ambassaden, men han trodde inte att de skulle kunna göra något för honom utan att problemen istället bara skulle bli ännu större när han kom ut därifrån.

I hans huvud fanns det bara en sak att göra. Han skulle desertera från en av hela världens kärvaste krigsmaskiner.

Den 25 juni spelade Iran mot Portugal i VM. Flera av spelarna var såna som varit med Mahan Baghdadi på det där första U19-lägret i Ryssland; anfallsstjärnan Sardar Azmoun, bollvinnaren Saeid Ezatolahi, rumskompisen Majid Hosseini.

Nu spelade de oavgjort mot Cristiano Ronaldo och de andra europamästarna inför världens ögon.

Mahan Baghdadi flydde för sitt liv.

– Jag bestämde mig, hoppade över stängslet runt militärbasen. Han som var på vakt däruppe var min kompis, en fotbollskille. I Iran finns det taxibilar överallt, så jag hoppade in i första bil och åkte till ett ställe som inte var min hemadress. Det var inte så att det gick ut någon efterlysning direkt – jag kunde fortfarande gå på gatorna i Teheran – men om jag inte återvände visste jag att de skulle komma efter mig.

”Hade kunnat gå hela vägen upp till dödsstraff ...”

I någon vecka höll sig Baghdadi dold i Teheran, innan han satte sig i en bil mot gränsen. Han visar den exakta rutten på kartan – pekar på de olika övergångarna och förklarar – men vill inte att jag skriver ut exakt var han lämnade Iran och vilket land han tog sig till.

Människor kan fortfarande få problem i så fall.

– En av mina kompisars brorsa hade gjort det här tidigare, så jag hade fått en kontakt till en gubbe som jobbar med det här vid gränsen, en människosmugglare. 2 000 euro betalade jag till den här gubben där, och sedan betalde ju han av poliser och vakter med en del av de pengarna. Det är så många kameror där vid gränsen, men den här gubben hade gjort det här i sju år. Han kunde sin grej.

Ursprungsplanen presenterades. Baghdadi skulle krypa in under en lastbil, och hitta ett ställe där han kunde hålla sig fast samtidigt som lastbilen körde över ut ur Iran.

– Han frågade: ”Klarar du det?”. Men jag bara: ”Nä, jag gör fan inte det, jag vill komma över levande”.

Det fick bli B-planen istället. Mindre risk för att skada sig, men samtidigt också större risk att upptäckas.

– Jag gick in i lastutrymmet, gömde mig bakom och under en massa rissäckar. Det kom in en polis och sökte med ficklampa, men han var en av dem som fått betalt av smugglaren.

Vad hade hänt om det var en riktig polis, och han upptäckte dig?

– Jag hade fått så många olika straff... Det hade ju börjat vid sex månaders fängelse, och kunnat gå hela vägen upp till dödsstraff ifall de hade fått för sig att jag var utländsk spion.

Tio minuter efter att lastbilen väl börjat rulla så stannade den. Mahan Baghdadi hörde röster utanför, röster som pratade på ett annat språk än persiska. Han förstod att han var över på andra sidan.

– Jag hade fått ett kodord, så jag skulle bara ge mig till känna ifall någon kom in och ropade: ”Ismael!”. Men när dörren öppnades första gången så kom inget kodord, utan då låg jag kvar stilla under riset och darrade. Men andra gången så kom det. Så jag reste mig upp från riset.

Går det att beskriva känslan då?

– Nä. Nä, det gör faktiskt inte det.

På en restaurang i Frihamnen i Stockholm sitter en ung man med en historia.

Att lyssna på Mahan Baghdadi som journalist är speciellt eftersom allt som finns att gå på är hans egna ord, hans personliga berättelse. I vanliga fall går det alltid att verifiera uppgifterna som någon presenterar, men den här gången låter det sig helt enkelt inte göras.

Den iranska armén är inte särskilt pigg på att bekräfta posteringsuppgifter för försvunna desertörer, de persiska människosmugglarna är inte vidare enkla att nå.

– Men allt är sant, 100 procent. Ingenting är överdrivet, snarare tvärtom.

Så som han återger det behövde Mahan Bahgdadi först ligga lågt i en by under några dygn i landet han flytt till medan allt ordnades med passtämplarna, sedan unnade han sig några ensamma dagar i Paris på vägen hem för att börja processa det han varit med om.

Det första han gjorde när han kom ut ur lastbilen med riset var att öppna en öl, det första han gjorde när han landat i Sverige var att åka till McDonald's.

– När jag kom till Arlanda var det ju glädjetårar, men också den här nästan overkliga känslan. ”Vafan har jag gått igenom? Hände ens det här?”.

Än så länge har det inte ens gått en månad sedan 23-åringen kom tillbaka till Sverige, och han pratar om en typ av återanpassningsperiod.

”Borde tagit reda på vad som verkligen gällde”

Idag är Mahan Baghdadi 23 år gammal, och har fortfarande inte spelat en enda riktigt match på professionell seniornivå.

Vart tar allt vägen nu?

Fotbollen finns kvar – och fotbollen ska börja rulla igen – men fotbollen får vänta lite till. Egentligen var det inbokat en provträning i den grekiska andraligan förra veckan, men den avstyrde han.

– Just nu vill jag bara landa igen. Jag vet ju att jag har kvaliteten, men nu har jag ju tappat ett år och måste jag ta ett steg bakåt för att ta ett steg fram. Min tanke nu är att först komma tillbaka till svensk fotboll på allvar – att börja prata med klubbar när den svenska säsongen är slut – och sedan ta det därifrån. Efter det jag har gått igenom har jag så extremt mycket motivation.

Mahan Baghdadi bär fortfarande ett Esteghlal-halsband. När han reflekterar blandas lättnaden över att vara hemma igen med en besvikelse och sorg över att allt blev som det blev.

Det är ju inte bara det att drömmen om att spela för barndomsklubben krossades, utan det är framförallt ett läge där Baghdadi aldrig kommer att kunna återvända till sitt födelseland om inte Irans islamistiska regim faller.

– De skulle ta mig direkt på flygplatsen. Det är sorgligt, det är klart att det är, men hoppet om att det blir en förändring i Iran är starkt nu. Det är kaos där nu, riktigt illa. Värdet på pengarna bara sjunker, och Iran går bara neråt och neråt. 1 euro är 16 000 toman nu, ingen har råd med någonting och vreden växer.

På gott och ont har Mahan Baghdadi en ganska unik inblick i den iranska armén, och det han upplevde där var inte någon blodtörstig krigsvilja, utan snarare en blandning mellan uppgivenhet och panik.

– Det var en militärgubbe där som sa det åt mig: ”Vad håller du på med? Vad gör du här? Allt i Iran är slut om sju, åtta månader. Vi flyr ju allihop nu”. Om max ett år är det kört för den islamska republiken, det är väldigt nära nu. Militärgubbarna har en egen flygplats, och dom har behövt stänga den för att hur många som helst av dem har flytt till Ryssland, Syrien och Libanon. Men det kommer ju att bli värre innan det blir bättre. De som styr mördar hellre sitt eget folk än att kliva ner.

När du tänker tillbaka på allt som hänt, allt du gjort... Vad borde du ha gjort annorlunda?

– Jag borde ha gått in mycket mer professionellt, forskat mycket mer och tagit reda på vad som verkligen gällde. Jag borde inte ha låtit Esteghlal bara berätta för mig vart jag skulle åka och vad jag skulle göra.

Men du ville tro på det, på dem?

– Ja. ”Hellre ångrar jag något jag gör än något jag inte gör”, allt det där. I alla fall var det så jag resonerade då. Idag vet jag inte. Den tanken håller bara till en viss gräns, den kan vara farlig också.