Thorén: Det är tid för fötterna att tala
GÖTEBORG. Under VM-kvalet har de svenska landslagsrösterna för en jämställd fotboll varit frekventa, starka och givit eko internationellt.
Men just de här kommande dagarna är det tid för fötterna att tala.
Vi skruvar ner debatten.
En VM-biljett vore den bästa signalen att skicka sportsligt och delvis en förutsättning för den fortsatta kampen mot orättvisor.
VM-kvalet har varit kantat av jämställdhetsdiskussioner.
De danska spelarna strejkade initialt och riskerade ett missat VM för att nå ett kollektivavtal, de svenska spelarna satte hårt mot hårt i förhandlingen om nya landslagsersättningar och när det i våras stod klart att Fifa betalar 72 000 kronor per manlig VM-spelare i ersättning till klubbarna medan damspelare under VM tidigare fått noll kom reaktionen omedelbart.
De svenska spelarna har stått främst på barrikaderna.
Kosovare Asllani, Caroline Seger, Nilla Fischer och Hedvig Lindahl har tagit kampen utan tecken på sinande kraft, manade av ett livskall.
Och det är så viktigt.
För den som inte tror det så fråga bara er mamma, syster, flickvän, sambo eller dotter.
Alla har vi minnen vi kan dela med oss av.
Mitt är visserligen gammalt, men jag inbillar mig inget annat än att många av dagens unga idrottande flickor kan känna igen sig.
Kände oss sedda
Kortversionen: handbollslaget jag spelade i var Västra Frölundas första flickgrupp. Vi blev i tidig tonår inbjudna av den kända ledaren bakom det då framgångsrika herrlaget. Vi satt på ett litet kansli och fick höra hans ord om de storslagna planerna på en damsektion, om hur vi skulle bli det första kvinnliga laget i klubben. Vi kände oss viktiga. Sedda.
Ett halvår senare åkte pojklaget på träningsläger i södra Europa, vi hamnade i Lerum utanför Göteborg, ett par mil bort. Då förstod jag. Känslan av befrielse när vi slussades över till en renodlad damklubb, där vi alla togs på allvar, går fortfarande att ta på.
Mycket har hänt sedan 80-talet i svensk idrott, men det finns många steg kvar kvar att ta.
När det handlar om damfotbollen driver de svenska stjärnorna - påhejade av sina nordiska medsystrar – dessutom utvecklingen framåt i en förhoppningsfull process med Uefa och mer dyster kamp mot Fifa.
Men efter vassa utspel, ironiska twitterkommentarer och existensiella Instagramfrågor är det dags att låta fötterna tala.
I kväll på Gamla Ullevi och på tisdag i danska Viborg får det lov att vara fokus på prestation och sportsliga resultat. Ja, även från vår sida.
Damlandslaget, som inte missat ett stort mästerskap sedan 90-talet och kvalat in till alla världsmästerskap, sitter fortfarande i förarsätet i det här VM-kvalet. Men det ukrainska och danska stöket i baksätet stör.
Felkörningen i Ukraina (0-1) var en missräkning. Ett eventuellt playoff lyfts nu fram som en alternativ väg, men inte ens en andraplats innebär garanterat en ny kvalrunda.
Vikt på kontringarna
Förbundskapten Peter Gerhardsson stod i går framför oss, plirandes och berättade om den fina känslan som infinner sig kvällen före och timmarna inför match. När läxan är gjord, när kropp och själ egentligen bara kan möras i en mental, fysisk och taktisk marinad.
Studierna inför mötet med Ukraina har varit ingående, rapporten på 26 sidor.
En viss vikt har lagts på hoten: Ukrainas kontringar. Målet i bortamatchen kom till efter en förlorad andraboll och en rad misstag. Bättre balans, större fokus i närkamperna ska lösa den utmaningen. Det finns dessutom ytor på kanterna som ska täckas.
Men framförallt handlar det om att ställa in navigeringen rätt.
I matchen mot Ukraina kom det svenska laget in i sista tredjedelen 67 gånger. Fem gånger, bara fem gånger, resulterade det i avslut på mål.
Spelarna nosade förstrött, men högg inte som kobror i den gyllene zonen.
Tekniska och taktiska misstag bäddade för förlusten.
Förbundskaptenen Peter Gerhardsson bygger sitt lag med struktur i uppspelsfasen, men vill att kreativiteten och instinkten ska vara vägledande i de individuella aktionerna i sista tredjedelen.
När Sverige i dag tar sig an Ukraina och spelar för en seger kan spelarna inte längre luta sig mot en process eller tydligare ramar.
Nu handlar det om hjärta, passion, mod och eget ansvar.
Svensk damfotbolls sportsliga premisser kan skrivas om de kommande dagarna. Ett missat VM i Frankrike skulle ge oss en tydlig indikation på vart Sverige faktiskt kan vara på väg när damfotbollens karta ritas om.
Debatten om lika villkor kommer att leva vidare oavsett, men en VM-biljett vore en seger för alla flickor, unga kvinnor, pojkar och män som verkar och lever för rättvisare förhållanden inom fotbollen.
Det är fler som lyssnar på de som inte bara är störst utan också bäst.