Fagerlund: Krävs mer än tur mot Japan
AUCKLAND. En kontinent, två länder, tre spelorter, fyra segrar och fullt adrenalinpåslag.
Det kan inte vara menat att Sveriges resa ska sluta här, i regntunga Auckland på Nya Zeeland.
Ta oss mot solen, ta oss till Sydney.
Sverige klart för semifinal i fotbolls-VM – slog ut Japan
Auckland är regnigt och soligt om vartannat. Efter några dagar i urbana och idrottstokiga Melbourne, har vi återigen hamnat här i Nya Zeelands största stad med sin opålitliga väderlek och förkärlek till rugby snarare än fotboll.
Det torde vara en nackdel att Sverige, till skillnad från kommande motståndarna, har behövt flänga fram och tillbaka över kontinenten. Å andra sidan lär endorfinnivåerna fortfarande vara högre än Japans, en effekt av att slå ut regerande världsmästaren USA.
Låt oss vara ärliga: Bortsett från försvaret var prestationen mot USA undermålig. Sverige hade svårt att få igång sitt eget spel, framför allt eftersom förbundskapten Vlatko Andonovski oväntat valde att sätta in två defensiva mittfältare.
Det är där vi är nu, att Sverige för med sig den sortens respekt som kräver åtgärder från motståndarhåll. Att bromsa in Peter Gerhardssons gäng har ibland varit aningen för enkelt.
Så vad kommer Japan hitta på?
Lyfter på hatten
52-årige Futoshi Ikeda basade över Japans U20- och U17-lag innan han tog över det stora landslaget efter en mindre lyckad OS-turnering på hemmaplan 2021.
Att förbundskaptenen har arbetat med många av spelarna sedan ungdomstiden bidrar sannolikt till faktumet att Japan är minst lika samspelt som ett klubblag.
Saki Kumagai, ensam kvar från guldupplagan 2011, bidrar med värdefull erfarenhet.
Japan, med en medellängd på drygt 164,6 centimeter, rår knappast på långa Sverige i luftrummet. Amanda Ilestedt, som utmanar om skytteligasegern efter sina tre nickmål, är ståtliga 178 centimeter (sammantaget har den svenska truppen i snitt sju centimeter till godo på motståndarna).
I övrigt är det bara att lyfta på hatten. Passningarna, genomskärarna, rörelsemönstren... Allt går blixtsnabbt när de japanska spelarna sätter fart.
Kanske är det dags för Gerhardsson att sätta ett överraskningsmoment i verket, som ett sorts motdrag.
Trebackslinje en bra idé
Efter den krampaktiga segern mot USA pekade förbundskaptenen på brister i det fysiska spelet snarare än avsaknad av variation. Det är relativt uppenbart hur Sveriges grundplan ser ut – omställningar och överbelasta kanterna för inlägg eller, ännu hellre, skapa hörnor – och Japan lär ha gjort läxan bättre än många andra.
I åttondelsfinalen försökte Norge kontrollera Japans offensiv genom att låta sittande mittfältaren Ingrid Engen falla ned i backlinjen, en taktik förbundskapten Hege Riise försvarade efteråt, trots att experimentet slutade i katastrof.
En (förmodat bättre) idé vore att formera en egen trebackslinje för att tygla Japans frejdiga wingbackar. Då krävs inte ens några ändringar i startelvan om så önskas, eftersom Johanna Rytting Kaneryd kan droppa ned på högerkanten. Oavsett formation lär fler försvarsuppgifter falla på så väl Rytting Kaneryd som Fridolina Rolfö på andra kanten.
Krävs mer än tur
Hittills har Sverige haft flytet på sin sida detta VM. Segermål i sista minuten mot Sydafrika, två snabba hörnmål samt ett spelmål kort innan paus mot Italien och så det dramatiska slutet mot USA (hjälten Lina Hurtig blir fortfarande vimmelkantig när hon tänker på att hennes straff bara var en hårsmån över linjen).
Det krävs mer än tur för att bräcka Japan, turneringens starkast skinande lag så här långt.
De senaste fyra åren har vi fått följa Gerhardssons bygge från Nice till Tokyo, vi har njutit av heroiska insatser mot tyskor, engelskor och amerikanskor och sett gänget blomma ut till något beundransvärt. Den långa resan får inte ta slut här i ett regntungt, deppigt Auckland. Inte när soliga Sydney, där finalen hålls, är så nära.