Frändén: Ett crescendo i väntan på nya rekord

'Tis the season to be silly.

För fyra veckor sedan emottog Jorge Mendes priset som Årets agent på Soccer Awards-galan i Dubai, för sjunde gången på åtta år. Prisutdelare var landsmannen Cristiano Ronaldo, Mendes enskilt störste klient.

Man kan säga väldigt mycket om det ekonomiskt incestuösa förhållandet mellan Ronaldo och hans superagent, bland annat om deras dokumenterade – och i Ronaldos fall lagförda – svajiga skattemoral. Men att Jorge Mendes är en av idrottens stora stjärnor på 2000-talet är logiskt. Agenten har blivit fotbollscirkusens egen Machiavelli, en huvudfigur vars spelförståelse är minst lika viktig som adepternas.

Foto: Paul White / TT
Jorge Mendes och Ronaldo

Det är tio år sedan Cristiano Ronaldos flytt från Manchester United till Real Madrid sprängde miljardgränsen – den i svenska kronor i alla fall – och sedan dess har nästan varje transferfönster varit ett crescendo i väntan på nya rekord.

En sommar utan att några av de stora pjäserna blir dyrast någonsin är ett sorts misslyckande för det globala marknadsmonster som klubbfotbollen har blivit.

Ojämn sanningshalt

Du kanske inte på stående fot kan säga vilket lag som slog ut Paris Saint-Germain ur Champions League i våras, men du vet antagligen vad Neymar och Kylian Mbappé kostade klubben sommaren före.

Transfersummorna är den moderna fotbollens mest mätbara framgångsnarrativ.

Begreppet ”silly season” myntades i England i slutet av 1800-talet och avsåg från början de sommarmånader då tidningsredaktionerna plågades av nyhetstorka. Spalterna fylldes i stället med vandringssägner, krimhistorier och sensationsjournalistik med ojämn sanningshalt.

I dag avser det nästan uteslutande rykten om spelarövergångar inom klubbfotbollen. Deadline day, ett medialt fenomen som mer eller mindre skapades av brittiska Sky Sport i början av 2000-talet, genererar numer större intresse än valfri omgång i Premier League. Det är i dag som de allra sista julklapparna delas ut och januarifönstret, som länge förde en undanskymd tillvaro i skuggan av storebror augusti, har fått en allt mer glamourös inramning de senaste åren. Man kan vara Arsenalsupporter och få en Mesut Özil från Real Madrid eller en Pierre-Emerick Aubameyang från Dortmund under transferfönstrets sista flåsande timmar – och tvingas släppa Olivier Giroud till Londonrivalen Chelsea i samma andetag.

En utebliven transfer är också en transfer

Eftersom vi sedan länge städat ut de eventuella moraliska invändningarna – anakronismer som klubblojalitet, supportrarnas känsloliv, respekt för gällande kontrakt – kan vi glatt hänge oss åt att lägga pussel och ropa bingo när spådomarna slår in.

De stora tidningsnamnen i Europa är inte längre de som avtäcker Fifa-skandaler eller ekonomiska oegentligheter hos klubbarna – det är journalisterna som drar loss övergångar och publicerar dem först av alla. I fotbollsländerna kring Medelhavet byggs hela talkshows kring konceptet. En blandning av lösa rykten, bekräftade övergångar och rent önsketänkande blandas friskt i rapporteringen.

När den grånade italienske journalisten Carlo Pellegatti slog fast i sin Youtube-kanal att Zlatan Ibrahimovic skrivit kontrakt med Milan i november förra året var det med övertygande detaljrikedom. Det var bara inte sant. Pellegatti, en erkänd Milan-expert, hade varit tidigt ute med Zlatans övergång till klubben från Barcelona 2010. Kanske värderade han helt enkelt en sista halvdag i rampljuset för högt för att dubbelkolla sitt scoop. En utebliven transfer är också en transfer!

Foto: Chris Carlson / TT

När jag besökte det hysteriska nattmanglingsprogrammet El Chiringuito i Madrid i höstas, känt för att bygga sitt innehåll på spekulationer kring allehanda klubbkonflikter, var man noga med att påpeka att man faktiskt varit först med att placera Cristiano Ronaldo i Juventus. Det mesta man baxar ut i etern är kanske tillspetsat, för att inte säga påhittat – ”det är underhållning” förklarade programledaren Josep Pedrerol – men någon gång har man varit rätt ute och hör sen.

Jag kan sympatisera med uppriktigheten. För silly season är ju några veckors stolligheter där i princip alla värden som lagidrotten och journalistiken bygger på sätts ur spel. Deadline day är en högtidsdag för de som längtar efter att komma upp i puls också i januari.

Vi idiotiska idealister som tror att en annan fotboll fortfarande är möjlig får plocka upp kampen i morgon.

avJohanna Frändén