Hisnande extraordinärt till och med för Ronaldo
Niva: Gasar sig in i historieböckerna
SOTJI. Det spanska landslaget gjorde en fantastisk match i kväll, en sån där insats som blåst de flesta motståndare av planen och rakt ner i Svarta Havet.
Ändå spelade en enda spelare oavgjort mot dem på egen hand.
Cristiano Ronaldo, det här var alldeles hisnande extraordinärt till och med för att vara dig.
Han gjorde ett ledningsmål, och det raderades ganska snabbt.
Han gjorde ett till, och det var inte ens i närheten av att räcka till.
Det verkade inte spela någon roll hur spetsig och effektiv Cristiano Ronaldo var ikväll. Spanien var för bra, och själv var han för ensam.
Han var förpassad till den roll han avskyr allra mest – den marginaliserade, maktlösa bifiguren.
Men så.
En enda möjlighet, en enda frispark. Cristiano Ronaldo blundade och bestämde sig. Han visste vad som skulle hända, och var övertygad om att det inte fanns någonting i hela världen som skulle kunna förhindra det.
Spelade ensam oavgjort
Så fullständigt i kontroll över sitt eget öde. Han tog ett djupt andetag, skruvade in det mest ljuvliga sagomål och fullbordade det mest minnesvärda hattrick.
Om han hade huvudrollen tillbaka? Herrejävlar, han hade haft en kväll då han först gjort mål för fjärde världsmästerskapet i rad – tagit sig upp jämsides med Pelé – och sedan bara gasat och accelererat längre in i VM-historien. Han hade ensam spelat oavgjort mot ett av världens allra bästa landslag.
En individuell prestation att häpna över, och en match att minnas utifrån en bakgrund som höjt alla insatser.
Senast Fernando Hierro var inblandad i en VM-match var det ett kontroversiellt domslut – nej, ett felaktigt domslut – som fällde både honom och Spanien.
2002 var det kvartsfinal i Sydkorea. Hierro var lagkapten då, och två minuter in på förlängningen tvingades han konstatera att en boll som knappt ens nuddat sidlinjen påstods ha varit ute. Ett regelrätt segermål dömdes bort.
Hemmanationen vann på straffar i stället, och precis som alltid fick ett olycksdrabbat Spanien åka hem och fundera över mästerskapsdemoner.
16 år har gått nu.
En annan fotboll, ett annat Spanien
En vrickad händelsekedja har plötsligt förvandlat Hierro till förbundskapten, och två minuter in på matchen stod han återigen och förbannade ett domslut. Spelaren han själv givit ett oväntat förtroende – Nacho Férnandez – hade precis orsakat en straff.
Bollen på punkten, mål för Ronaldo, en historia som på sitt sätt upprepade sig.
Men det är en annan fotboll nu, ett annat Spanien.
Nuförtiden är det ju några allra största serievinnare som bär den här tröjan, spelare som inte stressar upp sig även om nu himlens alla tecken står emot dem.
Spanien tog rätt och slätt tag i bollen, vårdade den och använde den på ett sätt som jag vågar påstå att inget annat landslag i världen klarar av.
Fastnade i ett lågt bolltempo
Isco, David Silva, Don Andrés Iniesta – såna fullblod, såna adelsmän.
När de spelar som de gjorde här framstår de som direkt omöjliga att komma åt, att fånga in. Hur hårt du än drar om snöret i säcken runt dem har de alltid hunnit ut precis innan du fått till den nödvändiga knuten.
Men på samma sätt som det här är ett annat Spanien än det var 2002 – ett väldigt, väldigt annorlunda Spanien – så är det också ett annat lag än det var bara för två år sedan under EM i Frankrike.
Vi kan tycka vad vi vill om Julen Lopeteguis sätt att förhandla, men vi kan i alla fall konstatera att han gjort en hel del nytta under sina två år på jobbet.
Återstoden av guldgenerationen höll på att fastna i ett allt lägre bolltempo, så Lopetegui förändrade, förnyade, skruvade upp reglagen.
Högre tempo, mer intensivt och stundtals också lite rakare. Inget av Diego Costas två mål – det första efter en långboll, det andra efter en frisparkslyra – hade gjorts förut.
I åtminstone 70 minuter var Spanien överlägset, och att det ändå inte räckte till seger tycker jag verkligen ska tillskrivas Cristiano Ronaldos briljans snarare än någon egen oförmåga.
Allt var inte bättre förr
Ett annat Spanien, en annan fotboll – och ett ram- och regelverk som tillät allt och alla att stråla så glittrande som de någonsin kunde.
När jag ofta bråkar om hur stor del av sportens utveckling som jag tycker går åt fel håll så är det ju även läge att påpeka när något rör sig i rätt riktning.
2002 dömdes Spanien bort av en egyptisk domare, flankerad av en linjeman från Uganda och en från Trinidad och Tobago. De tre var utlämnade till sig själva.
I dag dömde ett sammansvetsat italienskt team, med skicklige Gianluca Rocchi i mitten. På armen hade han en klocka som gav ifrån sig exakta impulser vid mållinjesituationer. Vid behov kunde de dessutom konsultera ett team av videoassistenter, och de brukade hjälpmedlet precis som det ska nyttjas.
Inget överanvändande för sakens skull, bara ett försäkrande om att inga grava och uppenbara felbedömningar slunkit med. Det blev rätt vid Portugals straff, det blev rätt vid Iscos pärla i ribban. Om Diego Costa borde ha blivit avblåst vid den första kvitteringen? Jag tyckte inte det, huvuddomaren tyckte inte det – och då spelar det faktiskt mindre roll hur Jonas Eriksson bedömer situationen.
Då ska inte heller VAR-teamet gå in och köra över.
Sådan är inte tanken, sådant är inte mandatet – och fortsätter det bara att fungera såhär behöver vi inte oroa oss så fantastiskt mycket för sönderhackade matcher med ändlösa palaverdiskussioner.
Allt var faktiskt inte bättre förr, och den här kvällen innehöll mer än ett bevis på det.
Den innehöll en utmärkt domarinsats, en ännu bättre spansk prestation – och en hattrickraket av Cristiano Ronaldo som sprängde själva stratosfären.
LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller