”De garvar åt mig – skrattar ner mig”
Stefan Billborn i stor intervju om succén
Publicerad 2018-09-02
Hur blev ungdomstränaren Stefan Billborn en överlägsen seniortränare?
Enkelt.
Han behandlar Hammarbys a-lag som ett ungdomslag.
I en stor intervju med Sportbladet berättar Billborn om hur han vann spelartruppens respekt, varför Bajen spelar allsvenskans bästa fotboll och hur det kommer sig att en anspråkslös mans största intresse är sportbilar.
– Jag hade en Porsche Turbo i fem år som jag hade skrämt upp lite. Men den snoddes i maj. Nu har jag i stället köpt en riktigt glassig bil: en Audi R8 Spyder V10. Spelarna garvar bara åt mig.
När får en grupp spelare respekt för sin tränare? Förr i tiden, för bara några år sedan, fanns det egentligen bara två olika typer som verkligen respekterades av en spelartrupp. Antingen var du en före detta storspelare som vann förtroende på grund av en gedigen spelarkarriär. Eller så hade du en magnetisk personlighet och karisma som snärjde spelartruppen runt ditt finger.
Stefan Billborn har ingen aktiv spelarkarriär att tala om. 45-åringen är inte heller särskilt karismatisk.
Men han har allas respekt.
Den 10 februari 2018 fick Hammarby stryk med 1-4 mot IK Frej på Vikingavallen. Resultatet borde ha varit en käftsmäll för en tränare som nyss plågat sig igenom ett otajmat träningsläger i Portugal där spelarna mest fick jaga boll mot överlägset motstånd. I intervjun med Hammarbys hemsida efter matchen medgav Stefan Billborn att resultatet visserligen var uselt, men att "det finns mycket bra att ta med sig. Spelarna löste det vi hade tränat mycket på. Vi hade extremt långa anfall, som vi ville".
Det tyckte jag var modigt, minns jag. Att du efter en storförlust mot Frej, när alla rimligen var svinförbannade, började prata om lyckade speltekniska detaljer.
– Vi hade varit i Portugal i fel läge – fick inte låna bollen i träningsmatcherna – och försökt implementera ett nytt spel efter att Hammarby kört långbollar och kamp hela 2017. Sen ska vi möta Frej och vill bara ha långa anfall. Vi slår över 900 passningar och tika taka-fantaster skulle ha börjat gråta av glädje. Men de slår långt och vinner med 4-1.
Var du nervös inför säsongen?
– Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös. Men jag hade bra folk i min närhet och jag visste att det rent fotbollsmässiga, det kan jag.
Talangutvecklingens gudfader
Han gör ju det. Stefan Billborn var en slags talangutvecklingens gudfader under många år i Brommapojkarna och rankas i stort sett som Sveriges kanske allra bästa instruktör på träningsplanen. Billborn bytte inte stil när han fick huvudansvar för Hammarbys a-lagsverksamhet.
– Jag kan bara vara mig själv. Det finns många seniortränare som är bättre än mig. Men när det gäller att utveckla ett lag med 14-åringar... då finns det inte många som slår mig på fingrarna. Så är det bara. Jag har aldrig velat göra någon karriär och träna lag högre och högre upp i systemet.
Billborns tanke verkar ha varit följande: i stället för att göra våld på sig själv och förvandlas till en sorts "seniortränare" han egentligen inte är, så behandlade han i stället Hammarbys a-lagsspelare som vore de ett nykläckt juniorlag.
– Om man ska bli en jättebra mattelärare så är det bra om man kan vara otroligt bra på att lära ut matte för lågstadieelever. Det är ett problem om man direkt går på det mer avancerade. Man tar på något sätt för givet att elitspelare förstår allt, men sen märker man att tränare bara pratar samma gamla haranger och klyschor och att spelarna inte förstår något alls. De är livrädda om sina platser i laget och sitter bara och nickar. Fotboll är fotboll och jag är framför allt pedagogisk. Jag kan få komplex fotboll att bli enklare att förstå.
”Är så jag vill få respekt”
Billborn visste att han bara skulle kunna få respekt från truppen genom sitt kunnande, inte genom att förställa sig eller visa upp ett fett cv från en aktiv spelarkarriär.
– Du får mycket gratis som tränare om du är en gammal elitspelare. Och många är bra. Men då har du två frislängar och sen är det kört om du inte levererar. Antingen hamnar du på fotbollens bakgård eller i division 4. Spelare kan också få respekt för dig om du är den här despoten som står och gallskriker hela tiden, för de är så otroligt medvetna hela tiden om vem det är som faktiskt tar ut laget. Fotbollsspelare är riktiga överlevare som människor, säger Billborn och fortsätter:
– Men du kan också få respekt genom att lära spelarna saker. Det vill jag göra. Det är viktigt att skapa en förståelse för spelet hos spelarna. Varför gör vi på ett visst sätt? "Vi gör den här saken för att en annan sak ska inträffa", inte bara: "Vi gör så här".
Han betonar att han säger till på skarpen om det krävs, men att han hellre lyssnar på spelarna och försöker ha en dialog.
Kan inte människor utbildade i hårda elitmiljöer – där den starke vinner – uppfatta din mjukare stil som en svaghet?
– Det beror på. Inte så länge de förstår att jag fattar besluten. Har man bara en konstruktiv träningsmiljö, där man lyssnar på varandra och jag är tydlig, så går det bra.
”Vill inte köra ner det i halsen”
Billborn lägger stor vikt vid det pedagogiska upplägget under träningsveckan. Efter varje match får spelarna själva chansen att reflektera över insatsen utan pekpinnar från ledarstaben.
– Vi vill inte köra ner en sanning i halsen på dem. "Först ska ni ge er bild av matchen, och sen så får ni tränarnas analys dagen efter". Jag vill skapa en miljö där man bjuder in till dialog. Vissa spelare är tysta, men har enormt mycket kunskap. Andra låter mycket, men kanske inte säger något.
En annan princip är att alltid – alltid! – koncentrera sig på den egna spelmodellen inför matcherna.
"Hur ska vi spela vårt spel mot det här specifika laget", snarare än "hur ska vi stoppa det här laget?"
– Precis. Vi pratar nästan bara om vårt eget spel. Det är så vi vill presentera Hammarby för våra spelare. Vi fortfarande pratar om samma detaljer i spelet som vi gjorde i april, men spelarna tycker fortfarande att det är relevant och tröttnar inte. I stället lär de sig alltmer att själva kunna skifta på smådetaljer i spelet under matcher som ju ofta lever sitt eget liv.
Så... vad har han hunnit lära sina spelare under säsongen? En hel del, som ni säkert känner till. Hammarby har stundtals spelat den mest attraktiva fotbollen, gjort flest mål av samtliga lag och utmanar för första gången sedan 2001 om SM-guldet. Frågetecknet Stefan Billborn har utvecklats till årets största utropstecken. Hammarby spelar en komplex, offensiv fotboll – men pedagogen Billborn kan ändå sammanfatta den med en mening:
– Fotboll handlar bara om att skapa numerära överlägen.
Vad kan du säga mer om er fotboll?
– Vi försöker spela en avancerad fotboll. Vi har inte valt den enkla vägen. Vi vill försvara oss högt, trots att man då släpper in fler mål. Vi vill ha bollen och kunna styra matcherna oavsett vilka motståndare vi möter.
Då krävs det smarta spelare?
– De har mycket frihet, men också ett stort ansvar. Det krävde vi inför säsongen. Men jag ser det också som en skyldighet att göra spelarna till taktiskt flexibla för att klara av olika roller i olika system. Det är ett måste om Hammarby ska kunna bli en säljande klubb för att få in pengar i framtiden.
Jiloan Hamad sa att han tyckte att ni försökte spela som ett utländskt topplag. Vet du vilket?
– Det finns många bra... Vilket land?
England.
– Ah. Manchester City.
Precis.
– Ja, det håller jag med om. Jag jobbar med ytor på planen – spaces – och har influerats mycket av hur Pep Guardiola jobbade i Barcelona, men även Bayern München. Fotboll handlar om att skapa överlägen, skapa ytor.
Vilka förebilder har du utöver Guardiola?
– René Meulensteen som var tränare under Alex Ferguson i Manchester United i många år. Jag hade förmånen att få hänga med honom och lära mig i början av 00-talet. Han var en fantastisk tränare som skapade en förståelse för helheten hos mig. Hur allt hänger ihop. Som person hade han dock den här holländska mentalitet, med näsan i vädret. Jag gillar också Jürgen Klopp, framför allt för tiden i Dortmund. Även Marcelo Bielsa. Men den duon är väldigt "full fart framåt". Då uppskattar jag kanske ändå Pep Guardiola mest som vill skapa ytor med tålamod utan att ge bort så mycket till motståndaren.
Han är inte överdrivet imponerad av den allmänna fotbollsutvecklingen i allsvenskan. Billborn låter inte arrogant när han säger det, utan snarare som en bekymrad fackman.
– Många lag i allsvenskan vill ju rulla bollen bakifrån numera. Bygga ett bollinnehav på det viset. Det kan man ju göra. Men det är ganska enkelt. Vad händer sen? Det svåra är ju att kontrollera bollen på motståndarnas planhalva. Jag tycker att det finns en tendens i allsvenskan i att vi går åt fel håll.
På vilket sätt?
– Att så många lag spelar med fem försvarare, även om man påstår att det bara är tre. Nej, det är fem. Det blir baktungt och jag tror inte det är så bra för svensk fotboll. Jag skulle vilja se lite mindre hängslen och livrem. För mig "tappar" man en spelare om man kör tre mittbackar. Då försvinner en taktisk flexibilitet som inte vägs upp av stabiliteten man får bakåt.
Vilka tycker du spelar bra då?
– Det kanske inte lät som att jag tyckte det alldeles nyss, men AIK spelar bra. De kontrollerar ytor och matcher. Även Sundsvall är fantastiskt bra utifrån sina förutsättningar. Beundransvärt av Joel Cedergren. Häcken är ett annat lag. De spelar kanske inte på det sättet jag gillar, men de har en rakhet och fart som är fin. Även Norrköping när de får snurr på det.
”Spelarna skiter i vad publiken tycker”
För att helt kunna hamra in rätt typ av spelstil hos Hammarby har han varit tvungen att avprogrammera spelarna från att lyssna på den högljudda publiken under matcherna.
– Vi jobbar med att överbelasta motståndare så att de hamnar i positioner där vi vill ha dem. Men Hammarby har alltid varit ett lag som är svårt att spela för: "folk pallar inte trycket", som det brukar heta. Det finns en sanning i det. För så fort du kommer in på motståndarnas planhalva skriker alla: "SKJUT!". Eller så ska man alltid, alltid framåt enligt publiken. Det är ju kontraproduktivt.
Billborn skakar på huvudet innan han fortsätter resonemanget.
– Nu upplever jag att spelarna skiter fullständigt i vad publiken tycker, och att publiken i sin tur börjat acceptera det. För vi måste faktiskt slå X antal passningar för att få folk på rätt platser och starta anfallen i ytorna vi vill vara. Det är som Guardiola säger: vi passar inte bollen för sakens skull, utan för att vi vill ha folk på rätt platser.
Vad vill du att Hammarby ska bli bättre på?
– Att spela ett ännu aggressivare försvarsspel med mycket mer markeringsinslag för att kunna vara aggressivare i pressen. Och så vill vi kunna dominera mer och skapa numerära överlägen på ställen man kanske inte väntar sig i planen.
För Billborn är det självklart varför säsongen blivit så lyckosam.
– Nummer ett: vi har väldigt bra spelare. En annan viktig grej var att vi åkte ur cupen i rätt läge under försäsongen. Hade vi tvingats fokusera på att vinna en semifinal i cupen när vi inte var färdiga som lag hade det varit döden. Nu fick vi i stället möta rätt risiga lag som Mariehamn och Västerås i träningsmatcher och kunde jobba med spelet. Efter det kände jag: nu kör vi över Sirius i premiären.
Nu har förhoppningarna, och kraven, höjts markant?
– Jag har märkt det. I februari hade det varit en framgång om vi bara höll oss kvar i allsvenskan. Sen kändes det bra om vi kunde komma typ... sexa. Nu räcker det inte ens att vinna matcherna längre. Då får man höra: "Varför vann ni inte med 6-0 mot Dalkurd. Varför lägger ni av under matchen?". Det finns liksom ingen balans i det där. Men man får väl tugga i sig det.
En annan framgångsfaktor är att Billborn och hans team fått koncentrera sig på fotbollen i stället för interna maktkamper inom föreningen, menar han.
– Ett skäl till att jag inte ville jobba som huvudtränare är att jag inte pallar med kontakten med agenter, styrelsefolk och kansli. Jag vill jobba med laget. Därför är det skönt med en stark sportchef i Jesper Jansson så att jag slipper det. Ledningen låter oss vara. Det är ingen panik i föreningen längre. De goda resultaten har varit som ett välgörande balsam för hela klubben.
Varför vinner Hammarby guld i år?
– Eh... jag är inte säker på att vi gör det. Men vi har en bra chans. Om vi vinner guld så kommer vi ha gjort det för att vi vågade tro på den egna förmågan och för att vi kan prestera spelmässiga toppar som är högre än alla andra lag. AIK och Malmö är mer stabila, men vi har en annan spets. Och når vi topprestationen tillräckligt ofta så vinner vi guld. MFF kan komma ifatt AIK eller oss, men inte båda två. Det händer aldrig.
"Fan, han har ju en utstrålning som fritidsledare", säger fotografen till mig efter att intervjun är avslutad. Det är menat som beröm. Billborn är varm, vänlig och – framför allt – ärlig.
– Det är viktigt för mig. Det är så mycket floskler och spel för gallerierna. Om spelarna kommer till mig och frågar något så ska de få ett ärligt svar. Problemet är att fotbollsspelare generellt sett inte vill ha ärliga svar. De vill ha en klapp på axeln och ett löfte om att "snart är det din tur att få spela". Men jag kan bara överleva i den här branschen om jag får vara mig själv.
”Nu är man ju kungen”
Andra tränare analyserar sina kommande svar i realtid för att räkna ut vilka konsekvenser ett uttalande kan få. Billborn bara... svarar.
– Nu är man ju kungen, eftersom det går så bra. Sen kommer jag säkert få skit när det går dåligt för mitt sätt att vara och folk kommer hålla det mot mig. Men jag känner mig dum i tv-sändningar om någon ställer en enkel fråga och så drar jag något slappt svar om att "den som gör flest mål vinner matchen". Jag vill respektera den som ställer frågan och ta personen på allvar.
Egentligen har han inte särskilt mycket till övers för offentligheten.
– Jag skulle gärna bli assisterande tränare i en ännu större klubb i framtiden. Jag vill inte vara manager. Och jag är inte karismatisk, vill inte hoppa och studsa framför kamerorna. Jag vill inte fronta upp, liksom, även om det krävs ibland. Andra tränare gillar ju det. Ibland undrar jag om inte såna tränare hade kunnat spela den typen av mentalt spel i vilken bransch som helst, men att det bara råkade bli fotbollen.
Ni hör ju. Stefan Billborn är och förblir en enkel fotbollsarbetare som står utanför den narcissistiska samtiden där fåfänga och utåtriktad ambition premieras. Men helt utan extravagans är han inte. För det är inte Muamer Tankovic, Jiloan Hamad eller Kennedy Bakircioglu som dagligen kör in den allra vräkigaste bilen på Hammarbys träningsanläggning. Det gör den vanligtvis så anspråkslöse Stefan Billborn.
Är det en paradox: faktumet att just du är så intresserad av sportbilar?
– Kanske det! Men jag gillar fina bilar av ett enkelt skäl. Min morsa brukar säga: "varför lägger du massa pengar på det där?". Men det är viktigt för mig som tränare. När jag sätter mig i bilen och vrider om nyckeln på morgonen så blir jag glad – och då är jag också glad väl framme på träningsanläggningen. Ofta är ju mycket skit i vardagen, men med en bra bil så får jag en bra start på dagen. Jag blir lycklig när motorn går igång snarare än att jag vill vara någon som flashar med sin bil.
Hur stort är bilintresset?
– Jag vill läsa in mig på allt om min bil. Jag kan inte mecka eller så, men jag kan byta olja. Jag vill dock veta alla detaljer om bilarna.
Byter du ofta bil?
– Faktiskt inte. Jag hade en Porsche Turbo i fem år som jag hade skrämt upp lite. Men den snoddes i maj. Jag var fast i Porscheträsket men nu har jag i stället köpt en riktigt glassig bil: en Audi R8 Spyder V10. En riktig glassbil. Den är dock svart och modest, men låter såklart mycket och så finns det cab om man gillar det. Jag kör inte som en biltjuv, men jag vill veta att det finns en kraft i bilen.
Vad säger spelare och ledare om ditt intresse?
– De garvar bara åt mig. Skrattar ner mig.
Snöade in på klassisk litteratur
Bilintresset är typiskt för hur den ständigt kunskapstörstige Billborn tar till sig nya ämnen. Han är ingen allätare. I stället väljer Hammarbys tränare ett specifikt intresse som han fullkomligt kastar sig över.
– Fotbollsbiten är jag konstant nördig om. Men jag får andra infall också. Ett tag läste jag bara riktigt klassisk litteratur. Dante, liksom. Man sitter och läser saker på vers! Canterbury Tales, liksom. Man plöjer 250 sidor och inser att det är på versmått. Och det är inte ens bra! Men det är som en terapi att man ska ta sig igenom, säger Billborn som fått upp farten om sitt litteraturintresse:
– Sen tar man sig an den gudomliga komedin, Divina Commedia. Efter det blir det Dantes Inferno med kommentarer från olika professorer på alla sidor. Det är inte så bra, men jag vill ta mig igenom och förstå det. Det är samma sak med musiken.
Vad lyssnar du på då?
– Det kan vara allt från jättesvår klassisk musik till en djupdykning i dödsmetall som jag lyssnade mycket på när jag var 19 år gammal.
Under fotograferingen, efter intervjun, tänker jag att det är den disciplinerade vetgirigheten som ringar in Stefan Billborn som människa. Och förmågan att kunna förmedla den tillkämpade kunskapen till personer i sin närhet. Innan vi hinner säga hej då får Billborn, lite i förbifarten, ur sig ytterligare en passion i livet när han får syn på en spelautomat i rummet där intervjun skett:
– Fan vad jag var inne i det här med programmering som ung. Vi satt med Commodore Amiga och spelade och programmerade. Hängde på såna här BBS:er (elektroniska anslagstavlor via telefonnätet) och hyrde in oss i nån märklig lokal i Rågsved. Ja, jävlar. Jag fastnar liksom för saker.