Barnsoldaten som blev förbundskapten på Grönland

Simon Bank möter Tekle Ghebrelul

avSimon Bank

ÖREBRO. En tioåring som flyr bomber med en kalasjnikov i händerna, en femtioåring med en boll i händerna i en inomhushall i Örebro.

Tekle Ghebrelul reste till världens ände för att få ihop bitarna i sitt liv.

Han såg till att de fick fotbollsplaner där också.

Solen letar sig in igenom fönstren till vardagsrummet i en fyrarumslägenhet vid Stortorget i Örebro. Kopparna med finskt skogste är urdruckna sedan länge, efter en timmas samtal ställer Tekle Ghebrelul för första gången ett direkt krav.

– Har du läst boken En afrikan på Grönland?

Nej.

– Du måste lova att läsa den, den är otroligt rolig. Du måste! Lova!

1981 skrev den togolesiske författaren Tété-Michel Kpomassie berättelsen om sitt liv, om hur han som barn var med om en olycka med ormar och utvecklade en form av fobi.

– I Afrika är det en grundregel att man inte ska sova i ett träd eller under ett träd eller där det är lite svalt. För vart söker sig de vilda djuren, eller ormarna? Dit. Hur som helst, han blir biten av en orm och säger till sin pappa att han tänker resa någonstans där det inte finns några ormar alls.

Kpomassie åkte till Grönland, ett par årtionden senare följde Tekle Ghebrelul i hans fotspår. Bokstavligen.

– Jag har varit på alla platser han skriver om, träffat en massa folk ur boken. Jag ville se alla de där platserna.

Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET

Mannen framför mig skrattar högt och smittande, isbjörnsklon han bär i ett band om halsen dansar i takt med bröstkorgens rörelser.

Tekle Ghebrelul är en vältränad femtioåring med vackert ansikte, en avväpnande humor och väldigt bestämda åsikter om det mesta. Det är svårt att få ihop både miljön och personen med bilder av en barnsoldat med kulspruta, med återkommande mardrömmar, permafrostbitna fotbollsplaner norr om polcirkeln och en uppslitande rasistskandal.

Det har å andra sidan inte varit helt enkelt för Tekle Ghebrelul heller.

Men det var så det började, det var här han hamnade, och här sitter han nu för att berätta hur allt gick till.



På sätt och vis är det Donald Trumps förtjänst att jag tagit mig hit.

Den 16 augusti loggade Grönlands utrikesminister in på twitter för att skämtsamt kommentera det bisarra faktum att den fria världens ledare gjort ett utspel om att han var sugen på att förhandla med Danmark om att köpa loss en ö som är ungefär lika stor som Alaska och Kalifornien tillsammans.

”Vi är öppna för affärer, men vi är inte till salu” meddelade utrikesdepartementet.

Jag scrollade mig runt på grönländska tidningssajter, och noterade att den där tweeten inte var den enda som förtjänade intresse just den där dagen.

Rotat sig i Örebro

Precis samtidigt hade Grönlands fotbollsförbund meddelat att de rekryterat en assisterande förbundskapten med en fascinerande historia. Två år efter att Grönland mer eller mindre jagat bort Tekle Ghebrelul från ön välkomnade de honom tillbaka.

Tekle Ghebrelul? Han hade visst rotat sig i Örebro sedan halvannat år tillbaka, hattade runt i olika klubbar i området och hade tagit över Örebro SK:s futsallag.

Två veckor senare sitter jag i ett sparsmakat inrett svenskt vardagsrum för att höra om hur han hamnat här, för att få ta del av ett livsöde som är så häpnadsväckande att det är svårt att riktigt ta in.

Jag ber Tekle Ghebrelul ta mig tillbaka till början: Mamma, pappa, barndomens lekar, fotbollens plats i det.

Redan där blir det komplicerat.

Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET

Mamma? Pappa? Lekarna? Inget var riktigt som han trodde att det var, som han hoppades att det skulle bli.

– Mitt liv var svårt redan från barndomen. När jag var sex år blev min mamma, eller hon som jag trodde var det, riktigt arg på mig en gång. Shit… hon kunde inte kontrollera sig, så hon ropade att ”bara så du vet så är jag inte din riktiga mamma”. Det kom från ingenstans. Jag blev helt förkrossad och rymde hemifrån. Jag minns det, jag flydde upp i bergen och sov under bar himmel den natten.

Stället som Tekle Ghebrelul kallade hemma heter Ak’ordat, ett isolerat litet samhälle i Eritrea, inklämt mellan Barka-floden och bergen. Lethebrhan, kvinnan som han kallat ”mamma”, var egentligen hans moster.

Karta: Här växte han upp

Foto: Wikimedia commons
Vy över Ak’ordat-mosken 1982.

Hans biologiska föräldrar har han bara hört om i berättelser. Tekle andas in, suckar, tar sats.

– Min pappa ville inte vara med min mamma, det är vad min moster berättat. Han var en snygg kille, ett rikt rövhål, och mamma jagade efter honom. Min mamma var väldigt ung. Enligt min moster så träffade hon en annan man, som inte ville ha med hennes barn att göra. Jag… jag var något som blev över.

Så skrattar han igen.

De flesta sexåringar som rymmer hemifrån brukar ju komma tillbaka, när han blev hungrig så lufsade han ner till sin familj igen. Den fanns kvar, den var bara något annat än han trott att den var.

– Det där var en brytpunkt i mitt liv. Jag älskade henne, jag gör det fortfarande fast hon är död. Hon var den enda mamma jag haft, och jag beundrar henne för att hon bröt alla regler du kan tänka dig. Hon gifte sig med en muslimsk man, fast hon själv var kristen. Det har slagit mig senare: hur var det möjligt? Som barn tänker man inte på sådant, men det var något ofattbart. Hon kunde inte läsa, inte skriva, men hon brydde sig inte: han var den man hon ville ha. Och han brydde sig inte heller, i ett land där sådant inte händer. De dödar varandra!

Hon kunde inte läsa, inte skriva, men hon brydde sig inte: han var den man hon ville ha. Och han brydde sig inte heller, i ett land där sådant inte händer. De dödar varandra!

Du växte upp med en kristen mamma och en muslimsk pappa?

– Ja. Det är därför jag är den jag är och gör det jag gör. Mitt liv har alltid handlat om att hjälpa andra människor.

– Moster och henne man var de enda föräldrar jag hade. De var min värld, deras barn var mina syskon.

De var nio stycken, Tekle var yngst av pojkarna. De växte upp i ett land som inte fanns på den postkoloniala afrikanska kartan, Eritrea var en del av Etiopien. När självständighetskampen tog till vapen, lett av den eritreanska befrielserörelsen (ELF), utbröt ett blodigt krig mellan den Etiopien och olika eritreanska separatiströrelser som skulle pågå i 30 år.

Ett folk klämdes i kampen.

– Vi bodde vid gränsen, vid ett vattenfall, stället där alla attacker mot Etiopien passerade, berättar Tekle Ghebrelul.

Slog med full kraft

Första gången han över huvud taget såg flygplan så släppte de bomber över Ak’ordat.

– Vi hade inget att äta, inget att dricka, under flera dagar.

De eritreanska fronterna bedrev gerillakrig mot Etiopien, regeringen slog tillbaka med full kraft mot civilbefolkningen. Den 9 mars 1975, den svarta söndagen, klev armén in i Ak’ordat och slaktade över 200 civila.

– Etiopierna visste att de flesta som krigade mot dem var muslimerna. Jag och mina bröder var utanför jamin, moskén, och sålde varor när de började skjuta. En man tog tag i oss och drog in oss i sitt hus, sedan flydde vi hem. Mamma gömde oss under sängen, medan soldaterna gick från hus till hus och dödade människor och djur. Mamma hade en nyfödd bebis och när de hittade oss under sängen bad hon dem att låta oss vara. Och de gjorde det. Det var då jag bestämde mig för att det var bättre att fly. Jag ville inte dö där.

Bomberna och attackerna tvingade familjen att flytta från hus till hus, de fick gå långt för att hämta vatten och ved. Tekle var ett barn som började se sig själv som en vuxen man.

– Jag var tvungen att göra ett val. Antingen skulle jag stanna kvar och dö, eller så skulle jag ge mig av. Jag stack. De hämtade hem mig igen. Jag stack igen, de hämtade mig igen.

Den tredje gången kom Tekle inte tillbaka.


Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET
Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET
Döden fanns runt honom från tidig ålder.

Barn är effektiva soldater. De ifrågasätter inte, de är lojala, och de är billiga.

Tekle Ghebrelul var ett barn när han anslöt till rebellerna, tillsammans med flera andra pojkar.

– Det var ingen slump som gjorde att jag lämnade Ak’ordat och gick med i gerillan. Jag hade tänkt igenom det noga. Jag ville helt enkelt inte dö på det sättet. Jag ville inte dö av att gå mil för att hämta ved eller vatten, jag ville dö snabbt, på mitt sätt. Jag hade aldrig sett på tv, men jag visste att jag ville bli hjälte. Vilken dumbom. Jag var tio år.

Du såg hemska saker?

– De lär dig hemska saker. Några av mina vänner sköts, några dog. Jag såg allt det där. Man vet inte ens vem det är man skjuter mot, var det etiopier eller eritreaner? Vi ville bara bli hjältar, vi ville befria vårt land, men vi sköt mot våra bröder.

– Vi var hungriga och beväpnade, sprang vi på någon som hade djur så frågade vi om vi fick ta dem. Sa de nej så sköt vi, för att få mat. Det är inte rätt, det är fruktansvärt.

Tillbaka till Sudan

En del minnen lämnar honom aldrig, andra är suddiga i konturerna. Förmodligen tillbringade Tekle Ghebrelul fyra år av sin barndom som soldat i gerillan. Han bar uniform och vapen. En kalashnikov, en handgranat, en pistol som egentligen inte var avsedd för att använda i strid, utan till att vända mot sig själv om man blev tillfångatagen.

Väster om gränsen, i Sudan, fanns basläger dit gerillorna kunde återvända efter striderna.

– På slutet var det många av oss som blev skadade eller dödade, sedan drog vi oss tillbaka i Sudan. De skadade skickades till bland annat Irak, som stöttade Eritrea. När de andra hamnade i Irak så trodde jag att de hamnade i fängelse eller dödades, de sa att de skulle få vård men vi trodde att de skulle dödas. Men femton år senare hittade vi varandra: de andra var i Kanada, i Sverige, i Danmark. Vi har gråtit av lycka. Vi var inte många som klarade oss, men några. Jag är tacksam till Amnesty för det.

Till slut, en bit in på 80-talet, stod han inför samma val, en gång till. Stanna kvar eller sticka? Den här gången var det inte ett krig han flydde till, utan ett krig han flydde från.

– Från det att jag var tio till att jag fyllt fjorton… ingen försökte rädda mig. FN och Amnesty såg alla de här barnen, som satt i läger i Sudan, klämda mellan en massa länder. Det var inte Eritrea som räddade oss, det var inte Sudan, det var inte de där som sitter på makten idag.

Togs med till Danmark

Amnesty hade kommit till lägret, sedan gick allt väldigt snabbt. Tekle Ghebrelul är fatalist, han tror inte på slumpen, ändå har han svårt att riktigt förklara hur det kom sig att han plötsligt klev av ett flygplan i ett land långt upp i norra Europa, ett land han aldrig hört talas om.

– Jag hade kunnat välja något annat, men jag träffade Inge Genefke från Amnesty International i Danmark och hon kände en man vars son blivit skjuten. Mannen sa att jag var som hans son, och tog mig med sig till Danmark. Jag har alltid varit på rätt plats vid rätt tid. Jag tror att det berodde på att jag helt enkelt inte brydde mig. Om jag levt eller dött, det spelade ingen roll. Vad hade jag att förlora? Det var mitt sätt att överleva på.

Det nya livet fanns i Danmark. Utan vapen, men också utan riktning. Här fanns inga kulor som susade förbi honom, men det betydde verkligen inte att striden var över eller att fienderna försvunnit.

De såg bara annorlunda ut.

– Jag trodde att jag hade ett bra liv, sedan kom jag hit och allt var ett helvete. Jag saknade mitt gamla liv, kan du tänka dig…

Allvaret sveper undan från Tekle Ghebreluls ansikte. Han skrattar igen, högt.


Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET

Jag springer, flyr från något, och håller barn i famnen. Drömmen slutar alltid på samma sätt: Jag ramlar och skriker, har bara ett barn kvar. Sedan vaknade jag upp, kallsvettig och skrikandes. Sköterskan sa att jag skrek som om jag var vaken, fast jag sov.

Fotboll var ingen stor del av Tekle Ghebreluls uppväxt. Han spelade inte särskilt mycket, han hade inga skor. Familjen behövde mat, inte något att ha på fötterna.

När han satte ner fötterna på dansk mark hade han både skor och något att göra med fötterna.

– Jag började spela direkt, jag bodde på ett hotell först, sedan hos en familj. Så såg jag barn som spelade fotboll på en lekplats, och frågade om jag fick vara med. Jag förstod inte taktik eller organisation alls, jag gjorde allt tvärtom så de tröttnade på mig. Min lärare sa till mig ”Tekle, följ med mig” så åkte vi på löpningstävlingar. Jag sprang 3000 och 5000 meter, och hade kunnat vinna om jag sprungit baklänges. Jag var väldigt snabb. Pain was my game, jag gillade det. Det var när jag sprang eller spelade fotboll som jag kunde slappna av.

Jag sprang 3000 och 5000 meter, och hade kunnat vinna om jag sprungit baklänges. Jag var väldigt snabb. Pain was my game, jag gillade det. Det var när jag sprang eller spelade fotboll som jag kunde slappna av.

Man kunde bevisligen ta ett tonårigt barn ur kriget, men det var lika uppenbart att man inte kunde ta kriget ur honom.

Myndigheterna gjorde en massa mätningar för att åldersbestämma Tekle, han vet fortfarande inte riktigt hur gammal han är men enligt alla register är han femtio år.

Stora trauman

De första minnena av Danmark är inte ljusa. Han forslades från fosterhem till fosterfamiljer, försökte anpassa sig till en ny tillvaro utan att lyckas.

– Jag hade problem med att sova, med att lära mig saker. Jag kunde varken läsa eller skriva, jag hade knappt något språk. Jag var tvungen att lära mig, men problemet var att jag hade sett så mycket, upplevt så mycket, så det var inte lätt. Det svåraste var inte minnena eller traumat, det hemskaste var en gata med en massa ljus och bilar. Folk var ute och rörde sig på natten, det var det som var det värsta. Jag såg det, och jag kunde inte sova. Under ett års tid var jag vaken hela nätterna, jag satt bara och tittade: varför hade de så många hus, så mycket ljus, så mycket folk? Jag satt där, vid fönstret, nätterna igenom.

Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET AFTONBLADET
Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET AFTONBLADET

Orden rinner ur Tekle Ghebrelul när han pratar om de här åren, den här tiden av hans liv. Det är en rad av namn, hjälpande händer och empatiska människor som försökte göra sitt för att bota en liten, darrande kille. Hanne Asmussen, lärarinnan på skolan på Lollandsvej på Frederiksberg, hennes kollega Kristen som tog med honom till kvällsskolan, Morten som blev hans bästis från första dagen i skolan. Hjälpande händer från Amnesty, som fanns där när han behövde dem, kvinnor som reste runt med honom för att han skulle få berätta sin historia, fotbollens välkomnande miljö.

– De märkte att jag varken sov eller åt. Hanne sa åt mig att vi var tvungna att hantera det på något sätt. Vi skriver fortfarande till varandra, hon kallar mig ”den märkligaste pojke hon någonsin mött”. Hon såg att något var fel, för när jag satt i klassrummet så kände jag mig trygg – och somnade. Det var där jag kunde sova.

– De tog mig till doktorn, han sa att jag var frisk och skickade mig till Rigshospitalet. De gjorde en massa mätningar, testade aktiviteten i hjärnan och såg att jag hade ett enormt behov av vila. Jag fick träffa en psykolog, vilket var svårt eftersom jag inte kunde språket. Det går inte att använda en tolk när man ska uttrycka sådana saker. De väntade, sedan fick jag ligga på sjukhus en lång tid. Jag hade en egen sköterska som iakttog mig. Jag var fjorton-femton år, de ville bara försöka stabilisera mig. Det var ett enormt arbete, både för dem och för mig. Det fanns drömmar som jagade mig, som jag drömde om och om igen. Jag minns det fortfarande.

Det fanns drömmar som jagade mig, som jag drömde om och om igen. Jag minns det fortfarande.

Vad hade hänt om han inte fått hjälp? Om han tvingats möta de där demonerna på egen hand?

Tekle Ghebrelul vet inte, men han tecknar en bild av hur det var att vara den ende svarte killen på skolan, hur det var att sakna ett språk att möta sina utmaningar med.

– Jag hade väl knarkat eller blivit kriminell.

Spelade med Köpenhamn

Nu fanns det kartor som ledde honom åt annat håll. Inge Genefke, generalsekreterare på Amnesty och den som bildade rehabiliteringscentret för tortyroffer i Köpenhamn, summerade uppgiften:

”Det var vi som tog hit honom, vi ska ta hand om honom”.

Och så fanns fotbollen.

– Jag spelade med Köpenhamn, inte FCK utan det riktiga Köpenhamn innan sammanslagningen: KB. Tränaren tog hand om mig. Jag visste inte hur man köpte saker, jag la bara pengarna i min väska. Jag fick skor, kläder, allt. Mitt huvud var fullt av annat.

– Det var där, i KB, som jag fick min grundläggande fotbollsutbildning. Min utbildning som människa fick jag av tränaren där och från alla de här stora kvinnorna. Jag hade tur. Alltså, jag tror inte på tur, men jag hade rätt människor runt mig.

Steg för steg, bit för bit, monterades murarna ner. I början ville han inte ha några jävla böcker, han ville bränna upp dem. Ändå gjorde han sina läxor, ändå gick han till skolan, till träningen, sedan tillbaka till skolan på kvällen.

– De gjorde precis som man ska. De trodde på mig. Det var inte lätt att vara en ung, svart kille i Danmark i början av 80-talet. Vi var inte många.



Att vara den ende afrikanen i skolan var vad det var. Tekle fick höra att det väl var ovant för honom att ha kläder och skor på sig, att han väl mest ville äta bananer.

– Det fanns en kille som mobbade mig varje dag. En dag sa jag åt honom att hålla käften. Han svarade något, ”du kommer väl från en hytta, eller bodde ni i träd?”.

Till slut svarade Tekle med det språk han behärskade bäst.

– Jag slog honom på käften, han slog ut två tänder när han ramlade.

Han var, förmodligen, sexton år när det hände. Rektorn kallade till möte, mobbarens föräldrar satt med, Tekle Ghebrelul hörde vad de sa, försökte ta in så mycket han kunde.

– Sen sa jag att ”om han säger ett ord till så slår jag honom igen”.

Mobbaren erkände

Han var skolans ende afrikan, men han var inte ensam nu heller. Leif Mikkelsen var förbundskapten för det danska herrlandslaget i handboll, men jobbade också som lärare. Han hade hört allt, han hade sett allt.

– Han sa till pappan att ”din son har sagt alla de här hemska sakerna, nästan varje dag, och idag fick Tekle nog”. Pojkens mamma frågade om det var sant, och grabben erkände.

En vecka senare kom pojkens pappa tillbaka till skolan med en hundralapp i handen.

– Han sa åt mig att ta med hans son på bio. Jag visste inget om pengar, jag hade aldrig varit på bio, så jag frågade rektorn vad jag skulle göra med pengarna. ”Stoppa dem i din ficka” sa han. Så jag gjorde det.

Det som är en motgång idag kan bli en bra historia i morgon. Tekle Ghebrelul kan se tillbaka på sin tid i Köpenhamn och sortera in den i sitt liv, i allt som hände sedan.

Hade han inte upplevt det han upplevt hade han inte fått uppleva det han kom att uppleva.

Och han tror inte på slumpen.

– Men då… jag hade ingen mamma, ingen pappa, ingen som tog hand om mig, jag levde i ett fosterhem och mötte all den där rasismen. Allt på en gång. Och mitt i det skulle jag försöka skapa mig ett liv. Hur gör man det?

Hur gör man det?

Efter en samtalssession med andra flyktingar där han fick höra vidriga historier från kriget i Libanon bröt Tekle Ghebrelul ihop. De hade berättat om tortyr, våldtäkter, familjer som bokstavligt talat slets sönder.

– När jag hörde allt det där tog jag upp en stol och kastade mot psykologen, och sa åt honom att de aldrig kunde tvinga mig tillbaka dit igen. Det påminde mig om alla de saker jag sett, jag har aldrig gråtit som jag gjorde då.

När jag hörde allt det där tog jag upp en stol och kastade mot psykologen, och sa åt honom att de aldrig kunde tvinga mig tillbaka dit igen. Det påminde mig om alla de saker jag sett, jag har aldrig gråtit som jag gjorde då.

– De frågade vad jag ville ha, jag svarade ”ingenting, jag vill åka hem”. Jag ville ha ett hem. En stor tant kom, jag såg hennes ansikte… du vet, det finns en viss sorts människor som får dig att slappna av, bara av att se dem. Hon var en sådan.

Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET

Tekle fick en egen lägenhet, han fick rå om sitt eget liv, en lärare menade att om han ville bli dansk var han tvungen att ”äta, sova och vakna som en dansk” och lät honom spela rollen som Valhalla-slaven Tjalfe i en teaterpjäs.

Det funkade. Han hade etablerat sig, han träffade en kvinna, fick en son. Han jobbade som tolk och utbildade sig vid sidan om. Egentligen ville han bli läkare, för att återvända till Afrika och hjälpa människor, men när han förstod att det skulle ta för lång tid innan han fick arbeta praktiskt tänkte han om.

Kunde han inte vårda människor så fick han väl utbilda dem istället.

– Jag undervisade redan medan jag utbildade mig. Hade till och med en egen klass. Jag var bra på det, en populär lärare. Jag älskade det, små skolor, få elever, alla kände alla.

Om det var kriget som tog honom till Danmark så var det skolan som fick honom att ta ett steg rakt ut i det stora, okända.



Tekle Ghebrelul var bara nitton år när han blev pappa. Han hade aldrig haft några riktiga föräldrar själv, men han ville bli en själv.

– Jag hade släppt in den här kvinnan, men det funkade inte. Hon ville inte ha en familj, så plötsligt var jag ensam med en son. Det dröjde många, många år innan jag ville ha en flickvän igen. Sedan hände det bara.

Han träffade sin blivande fru medan han arbetade på en skola, de skulle få två döttrar tillsammans. Livet var bra, men så en dag så fastnade han för en artikel i en tidning.

Den handlade om valar, om blod, om is och kyla. Han frågade sin fru vad Grönland var för ett ställe.

– Hon var dum nog att berätta för mig. ”Det är väldigt vitt där”. Jaha, sa jag. Vi borde testa det.

– En kollega pekade på kartan och visade bilder, och jag blev nyfiken. ”Vad gör folk där?”. ”Inget” sa hon. Folk lever där och gör ingenting? Det lät fantastiskt!

Tekle läste om den första afrikanen på Grönland, och bestämde sig för att han verkligen, verkligen ville följa efter.

– Jag ville se alla de där platserna, han skrev om Grönland med så stor kärlek. Och så övertygade jag min fru om att vi skulle flytta dit i ett år.

Det blev Grönland. Men det blev inte ett år.

– Första intrycket? Jag minns det som om det vore igår. Vi landade i Kangerlussuaq, mitt i ingenstans, med ett par hus och en enorm landningsbana. Jag klev av planet och tänkte ”herregud, vad har jag gjort”. Men jag sa inget. Jag tog med mig våra två döttrar ut och tittade åt alla håll, där fanns ingenting men jag bestämde mig för att inte visa någon oro utåt. Jag bara log och sa att allt skulle bli bra. Jag ljög.

Foto: Wikimedia commons
Kangerlussuaq har Grönlands största flygplats men bara cirka 500 invånare.

Kangerlussuaq ligger på Grönlands västkust

Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT / TT NYHETSBYRÅN
Fiskebåt utanför Grönlands kust.

– Sedan frågade de oss hur vi ville resa vidare, med båt eller med helikopter. Vi valde båten, förstås, och seglade mellan isbergen… och jag blev förälskad. Allt vände, från rädsla till kärlek. Det där var precis den plats jag drömt om.

– Min fru frågade om jag var säker, men jag sa åt henne att titta på isen, att se hur vackert allt var.

Är ni fortfarande gifta?

– Nej, inte längre. Är du galen? Efter det? Äh, hon är fantastisk, hon har varit otrolig för mig.

På Grönland fanns isvidder istället för vägar mellan städerna, hundslädar istället för bilar.

– När jag såg miljön där, klimatet, hundslädarna, allt det… Jag ville inte åka hem.

Enkelt liv

– Grönlänningarna är så vänliga och lugna. När någon fyller år är hela staden inbjuden. Är du ny där tar de dig under sina vingar, de lär dig jaga och rensa fisk, hur man kan anpassa sig. Det var därför jag förälskade mig i dem. Det är långt borta, man har knappt ett liv, man sitter i fängelse i princip, långt från resten av världen. Ibland funkar inte internet, ibland inte telefonen heller. Man har ingenting.

– Jag blev oerhört förtjust i det där enkla livet. 2014 minns jag en jul när det var minus 46 grader, och elen försvann. Man kunde inte ens laga mat. Men vet du vad de gjorde? Ingen klagade. De satt där med sitt godis, skrattade och sjöng. Hade det hänt i Sverige eller Danmark hade alla blivit galna.

Men var det inte något som fattades? Faktiskt inte. Tekle Ghebrelul skiner upp:

– Sedan gick jag till fotbollsplanen.



När Tekle Ghebrelul föddes fanns inget fotbollsförbund på Grönland, när han kom dit fanns det väl egentligen fortfarande ingen fotboll att prata om.

Det som fanns var permafrost, planer som bara är spelbara ett par månader om året, ett mästerskap som avgörs under en intensiv vecka på en samlad spelplats.

För ett årtionde sedan fanns inga fullstora fotbollsplaner på ön. För ett par år sedan fanns en, snart ska det finnas elva färdiga konstgräsbanor.

Det var inte den världen Tekle Ghebrelul klev in i.

– Planen hade inga sidlinjer, sten och grus på marken, bara två mål. Jag frågade om de spelade fotboll på Grönland, och de sa ”visst, det här är vår plan”.

– De tränade i långbyxor och med handskar, mitt i sommaren. Det var tjugo grader varmt, men det var smutsigt och hårt, efter en träning var de smutsiga överallt. Jag insåg att det fanns mycket jobb att göra, och att jag ville göra det.

Foto: Wikimedia commons
Karg omgivning kring planen.
Foto: Wikimedia commons
Foto: Wikimedia commons
Fler och fler konstgräsplaner börjar nu att byggas.

Han hade hamnat i Qasigiannguit, i höjd med Karesuando, och när skolterminen började gick han till rektorn för att måla upp en bild av vad han ville göra.

– Jag började jobba i skolan och förändrade allt, jag gjorde det med mina egna händer. Jag sa till dem att jag kunde göra det, men att de måste acceptera mig för den jag är. Och de gjorde det.

– Vi stannade där i ett år, sedan sa min fru att om vi skulle fortsätta tillsammans så var vi tvungna att flytta. Antingen till Danmark eller någon annanstans. Hon träffade mig aldrig, hon tyckte att allt annat var viktigare för mig än henne.

När de till slut flyttade så var det inte hem till Danmark. De flyttade norrut, till Upernavik.

– Skolan där hade inget bibliotek, ingen lekplats, inga datorer. Och barn måste ju få en relation till resten av världen. Min fru började tröttna på mig då, hon hatade mig när jag sökte jobbet som rektor där. Hon visste att hon knappt skulle få se mig.

Skolan där hade inget bibliotek, ingen lekplats, inga datorer. Och barn måste ju få en relation till resten av världen. Min fru började tröttna på mig då, hon hatade mig när jag sökte jobbet som rektor där. Hon visste att hon knappt skulle få se mig.

Tekle Ghebrelul hade börjat bygga, han var beredd att offra väldigt mycket för att fortsätta.

– Jag ordnade ett bibliotek genom ett samarbete med (vänorten) Odense, en hall för tretton miljoner kronor, jag fixade en lokal dit barnen kunde komma på helgerna. Det finns mycket missbruk på Grönland. Jag kontaktade Rädda Barnen, ordnade en projektbeskrivning och fick loss tio miljoner till. Barn behöver gå i skolan, de behöver en plats där de slipper se berusade eller drogade vuxna, där de inte behöver vara rädda att bli utsatta för övergrepp. Jag la all min tid på det här.

Och fotbollen?

– Fotbollen fanns alltid där. I början var det svårt, de hade svårt för min attityd. Men allt jag bad om var att de skulle låta mig sköta mitt, att utveckla det jag ville. Jag började med två klubbar, och för att få klubbarna att fungera behövde jag jobba med förbundet.

Ställde upp politiskt

Grönland var en blind fläck på fotbollskartan, det som fanns var 56 000 invånare som älskar sporten och ledare som brinner för att göra någonting av ingenting. Ligamatcher må bli inställda efter att flygavgångar blåst bort, hela budgeten må vara borta efter ett par landslagsträningar, men det finns ett landslag, det finns en strävan att bli erkända som fullvärdig medlem i Uefa och Fifa.

Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET
Foto: Al Jazeera

Al Jazeera träffade Tekle Ghebrelul på Grönland. Se klippet här.

Foto: Al Jazeera

Tekle Ghebrelul hade förälskat sig i Grönland, han hade offrat en relation för fotbollen och skolan, han hade ställt upp i valet för socialdemokraterna och pekades ut som en av dem som betytt mest för både fotbollens och futsalsportens utveckling på ön. Han förde B-67 från Nuuk till åtta ligatitlar på tio år, anställdes som förbundskapten av förbundet och nådde fina resultat i de internationella turneringar som välkomnar områden och öar som står utanför Uefa-gemenskapen.

– Jag jobbade med skolan och engagerade mig i fotbollen. Jag ville utveckla både utbildningen och fotbollen. Danska, engelska, matte och idrott var mina huvudämnen och sedan blev jag rektor. De ville att jag skulle ta mer och mer del av utbildningssystemet, så jag började jobba med regeringen, med polisen, det är det jag gjort. I mitt land gick det inte, för det är det alltid krig, men det gick på Grönland.

Ändå står inte Tekle Ghebrelul vid en fotbollsplan på Grönland längre. Ändå hoppar han mellan jobb i ÖSK Futsal, Rynninge och Bosna, och kombinerar det med påhugg som lärarvikarie i Södra skolan och Vivalla.

Ändå sitter han i en fyrarummare vid Stortorget i Örebro och berättar, med en isbjörnsklo i band om halsen.

För två år sedan hände något som förde honom hit.

– Jo, säger han. Allt gick åt helvete till slut.



När Tété-Michel Kpomassie skrev sin bok om en afrikans upplevelser på Grönland hade han varit på ön i sexton månader.

Tekle Ghebrelul stannade i sexton år.

Han hade vunnit ligan, tränat futsallandslaget, varit förbundskapten och drivit på för fotbollens utveckling. Han hade varit med och fört Grönland till dubbla finaler i Island Games, ett slags OS för öar.

Så vad hände egentligen 2017?

– Jag hade verkligen inte gjort allt det där själv, men jag var en del av det. Jag jobbade hårt, men jag var en av de som slogs för konstgräs och vi hade gjort bra resultat med landslaget. Vi tog silver i de första Island Games jag var med i, vi förlorade inga matcher i det andra, och i de tredje gick vi till final på Gotland. Folk blev avundsjuka, så när vi kom hem var det många som var sura över att de inte platsade i landslaget.

– Sedan… kom rasismen.

2017 var Tekle Ghebrelul inte längre en tonårig flyktinggrabb utan språk. Han var grönlänning, fotbollstränare, förbundskapten, en del av ett sammanhang. Han hade förändrats i grunden – rasismen var sig lik.

”Oerhört ledsen”

Tekle visste förstås om att den fanns där. Fem år tidigare hade han sett hur en grönländsk spelare med afrikansk mamma mötts av rasistiska rop.

– Jag hade varnat för det tidigare, att det fanns ett problem.

Under en futsalturnering där Tekle Ghebreluls lag slagit ut hemmalaget fick han höra en massa tillmälen från publiken.

– En kille höll på att kalla mig en massa saker. ”Varför har vi en apa som förbundskapten”. Det gjorde mig oerhört ledsen.

En kille höll på att kalla mig en massa saker. ”Varför har vi en apa som förbundskapten”. Det gjorde mig oerhört ledsen.

Tekle gick till motangrepp, ryktena gick, det spreds uppgifter om att han skakat om ett barn – vilket förnekades av både Tekle själv och av förbundets dåvarande ordförande John Thorsen.

– Fyra styrelseledamöter ville sparka honom redan då, men jag visste att han inte slagit ett barn, att han bara skällt ut det. Så han fick en varning för att ha bråkat med publiken, förklarade Thorsen i en intervju med Danmarks Radio.

Gick ut i sociala medier

Det kom fler händelser, fler rykten. Hade han visat långfingret åt en assisterande domare under grönländska mästerskapen? Uppgifterna bekräftades varken av domaren som dömde eller någon annan. Det som däremot bevisligen hände var att en spelare efter en match mellan B-67 och Kågssagssuk tog en bild av förbundskaptenen och lade ut den på sociala medier bredvid emojis med bananer och apor.

Apa. Bananer. Vad gör du här?

Fotbollsförbundet sattes under press, de stängde av spelaren, men framför allt tyckte de att det blivit för oroligt, att de inte längre kunde ha en förbundskapten som hamnade i en massa bråk.

I juli 2017 avskedade de Tekle Ghebrelul.

– Jag var besviken, kände att de lämnat mig i sticket. Förbundet hade inte gjort något åt problemen, så jag var tvungen att gå till attack. Jag sa stopp. Och de sparkade mig.



Grönland är både en stor ö och liten ö. När fotbollsförbundet skakade så märktes det.

John Thorsen var oenig med övriga styrelsen och lämnade sin post som ordförande. Tekle Ghebreluls närmaste kollega, landslagstränaren och futsal-förbundskaptenen René Olsen, valde att avgå.

– Det gör mig besviken att ett fall där Tekle utsätts för grova förolämpningar och rasism slutar med att att styrelsen sparkar honom, på väldigt osäkra grunder, meddelade han.

Förbundsordföranden hade hoppat av, förbundskaptenen hade lämnat, och även från spelarhåll kom protester. I ett brev till tidningen Sermisiaq uttalade sig en anfallare å ett tjugotal landslagsspelares vägnar, och förklarade att de övervägde en bojkott av landslaget.

– Vi är mycket upprörda över vår tränare Tekle Ghebreluls plötsliga uppsägning och avhoppen från René Olsens och John Thorsen, de mest bärande och oersättliga krafterna i grönländsk landslagsfotboll, skrev de.

Foto: Wikimedia commons
Grönlands landslag. Bild från början av 2000-talet.

Enligt spelarna var bilden av en osportslig, okontrollerbar förbundskapten felaktig. Argumenten mot honom saknade bevis, tyckte de.

– Det är fullständigt ofattbart hur styrelsen kommit fram till att ge Tekle sparken.

Tekle Ghebrelul fann sig själv i en situation han hade svårt att få grepp om. Han älskade Grönland, han hade offrat allt han hade för fotbollen och lokalsamhället, men samtidigt hade han fått sparken, samtidigt anklagades han från förbundshåll för att ha varit ”illojal”.

– Jag gick ner tio kilo, på sätt och vis var det det sorgligaste som hänt i hela mitt liv.

Grönland får sällan rubriker när det kommer till fotboll. Senaste gången de stod i världens fokus var när landslaget spelade en inofficiell landskamp mot Tibet inför 5000 åskådare i danska Vanløse 2001, vilket orsakade en fullskalig diplomatisk kris mellan Danmark och Kina.

Flyttade hem

Nästa gång kamerorna vändes mot Grönland handlade det om en rasistskandal och en sparkad tränare.

– Hela fotbollsvärlden uppmärksammade det. Jag fick samtal från mängder av länder, advokater som ville ge mig stöd för att stämma förbundet. Jag sa nej, jag ville inte förstöra allt vi byggt upp.

Jag fick samtal från mängder av länder, advokater som ville ge mig stöd för att stämma förbundet. Jag sa nej, jag ville inte förstöra allt vi byggt upp.

Tekle Ghebrelul såg inga andra alternativ än att ge sig av. Hans två döttrar flyttade hem till Danmark och går i skolan i Århus, hans ex-fru bor alltjämt kvar i Nuuk, liksom hans numera 30-årige son.

– Han har sagt till mig att ”pappa, det bästa du någonsin gjort var att flytta till Grönland. Och det värsta du någonsin gjort var att flytta till Grönland”.

För ett år sedan hade Tekle själv kunnat skriva under på den sammanfattningen. Efter att ha hittat lugn och mening på en ö uppe vid norra polcirkeln hade han bestämt sig för att flytta därifrån.

Vill stanna

Han packade ett par väskor och sin exklusiva motionscykel och tog sig till Örebro. Han trivs här. Han kan ta sina dagliga cykelturer, ge sig ut och springa om han vill, och här finns fotboll. Möjligen är de svenska barnen lite bortskämda, möjligen är vuxenvärlden lite för slapp, och – för all del – möjligen har han synpunkter på att ÖSK släpper alla sina bästa spelare istället för att satsa på att bli svenska mästare i herrfotboll.

Men han gillar det. Han blir gärna kvar.

Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET

Det är bara det att han varit med och startat något som han gärna vill avsluta.

Under tiden sedan rasistskandalen har vindarna vänt. John Thorsen, förbundsordföranden som avgått, blev övertalad att komma tillbaka. Konstgräsplaner skulle byggas, arbetet med att få Fifa och Uefa att acceptera Grönland skulle fortsätta.

Under de där dagarna då Donald Trump ville köpa Grönland pågick ett annat liv vid sidan om, i skuggan av en presidents megalomaniska utspel.

Asii Kleist Berthelsen, 15, togs ut till en landslagssamling med Danmarks F16-landslag, och blev den första grönlänning som någonsin tagits ut till ett danskt landslag i utomhusfotboll. Och herrlandslaget i futsal har fått en ny assisterande förbundskapten.



På bordet bakom Tekle Ghebrelul står en resväska uppslagen, han har tagit för vana att packa så sent som möjligt innan han reser någonstans.

Ett par dagar efter vårt samtal ska han flyga till Torrevieja i sydöstra Spanien för en tränarutbildning med svenska futsalligan. De andra tränarna åker hem efteråt, på sätt och vis gör Tekle det också.

De åtta rummen i hans hus i Nuuk har stått tomma ett tag, nu ska han tillbaka igen. Det fanns en tid när han skrek i sina drömmar, det kom en tid då han drömde om att få se Grönland spela tävlingslandskamper mot Spanien eller Frankrike.

Nu skrattar han och säger att han drömmer om att bli förbundskapten för Sverige, men först ska han hem.

– Ett par samlingar i september, sedan ska vi spela en turnering i Kroatien. I november åker vi till Finland och spelar Nordic Cup.

Den 30 november möter Grönland Sverige i Åbo, den sortens landskamper är ett led i att utveckla fotbollssporten på en ö som inte är till salu.

Foto: André Spång
Tekle Ghebrelul är nu tillbaka på Grönland som assisterande förbundskapten för futsallandslaget. Här bild från en av landslagssamlingarna i september.
Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET

I en lägenhet i Örebro sitter Tekle Ghebrelul och berättar om sitt liv, han avslöjar att Eritreas fotbollsförbund hört sig för om han skulle kunna tänka sig att hjälpa dem, men att han tvekar eftersom samma land vägrat att ens svara på hans ansökningar om visum.

Eritrea finns kvar. Tekle har rest långt för att komma hit. För första gången i sitt liv förbereder han sig för att resa tillbaka någonstans, till en plats han kallar ”hem”.

– Jag vill få andra minnen från min karriär och mitt liv på Grönland. Bilden av min tid där ska inte handla om rasism. Grönland är mitt hem, jag älskar människorna där.

Du vill inte att historien ska sluta så här?

– Exakt. Det fanns ett skäl till att jag stack, nu vill jag skriva ett annat slut på allt.

ARTIKELN HANDLAR OM