Playoff inom räckhåll
Niva: Om nivån från i höstas etableras så kommer Sverige sämst tvåa i VM-kvalgruppen
Var allt bara inbillning?
Innan snön och kylan drog in över oss såg jag tydliga tecken på att saker och ting äntligen växte, grodde, spirade.
I dag vill jag ha ytterligare bevis på att allt det där var på riktigt, på att landslagsvintern verkligen är på väg att ta slut.
Fotboll är en färskvara, och i landslagssammanhang avgörs värdet av den i väldigt hög utsträckning av hur väl den övervintrar.
Det spelar inte så värst stor roll hur bra du skördade förra hösten. Har du inte sått tåliga frön i en motståndskraftig miljö – om plantorna kommer upp frostbitna och parasitangripna – så är allt ändå förstört.
Janne Andersson hann väldigt långt under sin första landslagshöst. Prestationerna blev markant bättre från samling till samling, och mot slutet av året var det redan rättvist att prata om en ny nivå.
Offensivt sett – värderat utifrån kvaliteten på bollinnehavet, sättet att vinna mark och möjligheter genom eget spel – var insatserna mot Frankrike och Ungern minst lika bra som något vi såg under alla Erik Hamréns sju kaptensår.
Den ena slutade med förlust och den andra var en träningsmatch, absolut, men det förändrar egentligen inte analysen.
Mycket tydligare initiativförmåga
Kollektivt hade passningsmönstren börjat sätta sig, automatiseringen av löpningar hade vuxit fram. Individuellt visade spelarna upp en mycket tydligare initiativförmåga, ingen letade efter en spelbarhetsskugga att gömma sig i.
Processen hade hunnit en bra bit på väg – och ifall det inte har blivit något hack i den utvecklingskurvan har vi ingenting att oroa oss för över huvud taget.
Kommer Blågult upp i samma standard som mot Frankrike och Ungern besegrar vi Vitryssland med åtminstone ett par, tre bollar.
I sig betyder väl inte det sådär fantastiskt mycket – så jag är beredd att öka insatserna ett par hack.
Säg såhär: Klarar Sverige av att etablera nivån från de där sena höstmatcherna så kommer vi sämst tvåa i den här VM-kvalgruppen.
Det var ju bara det där att det faktiskt ska göras också, och där finns tyvärr inga som helst garantier.
Vad är form och vad är kvalitet? Vad är den ena dagens inspiration och vad är det andra årets lägstanivå?
Det finns sannerligen inget statistiskt säkerställt i den här svenska kvalitetshöjningen. Det finns en hoppingivande tendens, och det är än så länge allt.
Frånsett Emil Forsberg har inte så värst många spelare flyttat fram sina positioner över vintern, snarare tvärtom.
Ola Toivonen och Jimmy Durmaz har förlorat kontakten med sina startplatser, och på andra sidan RB Leipzig är väl Krasnodar det bästa laget som finns representerat i den svenska elvan.
Det är vad det är. Det är inte allt som betyder något.
Talanger som snart kan explodera
Runt hörnet finns en stor svensk talanggeneration som väntar på att explodera, och jag tror att den här landslagsmiljön kan hjälpa dem att göra det.
I fotbollssammanhang finns en bra och pålitlig måttstock för att värdera ett sammanhang: Presterar de enskilda spelarna bättre eller sämre än du förväntar dig?
För bara halvannat år sedan förundrades jag över hur skickliga, ambitiösa yrkesmän kunde se fullständigt lamslagna ut då de drog på sig en blågul dress. I höstas hänfördes jag i stället över att Emil Krafth och Jakob Johansson gick ut och spelade helt jämnt mot Pogba, Griezmann och Payet.
Fyra månader sedan nu. Dags att se ifall Janne Anderssons hoppingivande embryo överlevt köldmånaderna.
Solen kommer att skina över Solna i eftermiddag. Friends Arena kommer att vara
förhållandevis välfylld. Vintern över det svenska herrlandslaget har varit lång, men det finns skäl att tro att den är på väg att ta slut nu.