Bank: Äntligen, vi saknade honom under VM
Ny säsong, ny turnering. Samma lag, samma förbundskapten.
Vad vi får med Nations League? Fel fråga.
Det intressanta är ju vad vi slipper.
Som dom njöt.
Svenska Fotbollförbundet sparkade igång sin höst, med fötterna planterade i en sensationell sommar, och de hade så mycket fint att berätta.
Håkan Sjöstrand, generalsekreteraren, pratade om forskarrapporten som räknade ihop fotbollens samhällsnytta till 23 miljarder, och meddelade – det viktigaste beskedet den här hösten – att de kommit överens med en logisk förlängning av förbundskaptenen Janne Anderssons kontrakt (över VM 2022).
– Jag är enormt hungrig, sa Andersson (och då hade det ändå serverats korv på pressträffen).
Varje nackdel har sin fördel, vi har inga stjärnor längre, inga riktigt bärande nyckelspelare i de största ligorna. Vi har Emil Forsberg och Robin Olsen och Victor Nilsson Lindelöf, och sedan är det inte mycket mer med det.
Det är en nackdel, förstås.
Men visst gör det samtidigt att landslaget blir något annat än förut? Inte bättre, kanske, men definitivt en angelägenhet för fler. Steget in genom den där gulblå porten står på vid gavel för alla som gör en bra säsong i 2. Bundesliga eller som etablerar sig i Watford.
Hela den tillgängliga VM-truppen, alla 22, får förnyat förtroende. Ola Toivonens avsked lär kanske inte orsaka någon ny Zlatan-debatt (jag killgissar här), och i en bredare trupp får vi in tillräckligt mycket spännande för att inte osäkra några tyckar-revolvrar.
Tre fina offensiva spelare
Ken Sema? Äntligen, vi saknade honom och hans egenskaper under VM.
Robin Quaison? Hans flexibilitet förtjänar att få sig en luppgranskning här.
Sam Larsson? Mer samba i Sverige, löser han tvåvägsspelet har han tillräckligt med tekniska dyrkar för att vara med.
Tre fina, offensiva spelare, som har saker som vi saknat eller i alla fall haft för lite av de senaste åren. Att Ken Sema ”håller” för landslaget har jag inga som helst tvivel kring. Quaison och Larsson gör mig i alla fall nyfiken på en träningsmatch mot Österrike.
Janne Andersson har fortfarande inte lärt sig uttala vare sig Guingamp eller Amiens, men han behärskar sitt taktiska ABC fullt ut och har en märklig sorts baksmälla att hantera här.
Visst, Sverige tog sig till kvartsfinal i VM – men Sverige är fortfarande den här sortens lag, med den här sortens spelare.
Att det är tre offensiva utvecklingsspelare som får chansen säger ändå något om vad vi saknar, vad Andersson behöver för att fortsätta driva det här laget i rätt riktning.
Vet de att han spelar från start i Parma
De frågor jag har handlar om annat, och de är gamla. För ett par år sedan pratatades det om Riccardo Gagliolo, en italiensk mittback med svenskt pass, som var sugen på att spela för Sverige. Då hade förbundsledningen och förbundskaptenen ingen koll på att han fanns, men de lovade att undersöka saken.
Har de koll nu? Vet de att Gagliolo gjorde sex mål som flexibel och högt, högt rankad försvarare i Serie B förra säsongen? Att han spelar från start i Parma i Serie A nu? Att han är taktiskt skolad, skicklig en-mot-en defensivt och gillar att stöta framåt när tillfälle ges?
– Jag har inte jättebra koll, kan jag inte säga, förklarade Janne Andersson efter presskonferensen. Jag tror att vi har 200 spelare ute i Europa. Han är inte en av dem vi följer allra närmast.
Det ska inte dömas för vad det är
Det råder förstås ingen akut brist på mittbackar i den här truppen, tvärt om, men jag hoppas i alla fall att de skulle gjort sina analyser av 28-årige Gagliolo innan de kommit fram till att, låt säga, Filip Helander är ett bättre alternativ. Eller innan man litar blint på att Andreas Granqvist, 33, styr försvar i en tvåårscykel till.
Den truppen Janne Andersson nu valde ska ta sig an det nya formatet Nations League, och det är ju lätt för en grundkonservativ fotbollspublik som traumatiserats av Royal League (ett bra försök) att slå bakut i ren chock.
Gör inte det.
Nations League ska, precis som en gång Royal League, inte dömas för vad det är – utan för vad det inte är.
Det är inte halvdana träningsmatcher i en tid när det ändå inte finns utrymme för spännande ”test” av spelare, det är inte transportsträckor på väg till allvaret. Det är allvar, det är matcher som handlar om rankningspoäng, seedningsplatser och poäng, i förlängningen till och med om platser i EM-slutspelet.
Det är kanske inget man lockar miljardpublik med, men det är inte ingenting.