En konstig allsvenska kan få en konstig avslutning

Jennifer Wegerup

HALMSTAD. Konstiga forwards.

Konstiga mål.

Så kan en konstig allsvenska komma att få en konstig avslutning.

Sen kväll. Vi lämnar Örjans Vall, går mellan gula träd, under en vit måne och jag tänker att det inte kan bli bättre, att vi fick som vi ville. Det blir en guldstrid som varar ända till slutet.

Om det blir ett bittert slut? Det beror förstås på vem man frågar och hur allt slutar. Mål som det IFK Göteborg gjorde mot AIK tenderar ju ibland att ge saker en bitter bismak. Konstiga mål.

Med en allsvenska som varit så konstigt svårtippad och jämn vore det väl dock egentligen konstigt om det inte skulle tillkomma en del konstigheter även nu när allt ska avgöras.

I Halmstad i går kväll fick vi i och för sig inget konstigt mål, men det räckte så bra med det som gjordes uppe i Stockholm, det dominerade ändå allt eftersnack. Ett snack som började redan på läktarna när det plingat till och storbildsskärmen sen zoomade in Råsunda.

Quirino – konstig lirare

Efter matchen, när reporterskaran motvilligt slitit sig från den tv-skärm som visade den hundraelfte reprisen av IFK:s mål mot AIK , då började även Siggi Jónsson prata om fler konstigheter:

”Konstiga, dom forwards”.

Siggi talade förstås, på sin sköna issvenskländska, om Quirino. Forwarden som alltför länge inte gjorde annat än att kosta pengar, men som sen en tid börjat avbetala i rasande takt.

Även speakern på Örjans Vall verkade tycka att han var konstig, den där liraren som med sina två mål fick med sig Djurgården in i guldstridens sista skälvande omgång.

”Mål av Da Silva” hördes det från högtalarna och vi tittade på varandra på pressläktaren och tyckte att det var... lite konstigt.

Konstigt var det också att Mattias Jonson överlevde smällen i reklamskyltarna när han offrade sig för att spela fram till 1–1. Snacka om järnkamin till skalle.

Inte det minsta konstigt var det däremot att både Halmstad och Djurgården följde sina respektive mönster den här säsongen. HBK som varit så nära men inte räckt riktigt hela vägen, varken i guldstriden eller i enskilda matcher. Djurgården som så många gånger verkat nere och uträknat men rest sig gång på gång.

Offervilja – främsta orsaken

Alla som såg dess spelare kasta sig ner och blockera skott från Mattisson, Sparv, Rosén och Fan och hans moster vet att lagets offervilja är den främsta orsaken till det. Än var Sjölund här, än var Arneng där, än var Johannesson eller Tauer i vägen. För att inte tala om PDT:s allomfattande nävar.

Stackars tränare Janne Andersson tycktes stundtals ånga av frustration i den kallnade kvällen medan Siggi Jónsson strax intill nästan höll handen för ögonen när HBK fick hörna i slutminuterna.

”De är bra på fasta situationer, jag var lite nervös där, man är ju mänsklig...”, medgav han.

Tomteskägg till nästa säsong

Han bekände också att det växande skägget härrör från en vadslagning. Om det inte blir allsvenskt guld och inget Royal Leauge kan vi få se fram emot att se Siggi Jónsson i tomteskägg nästa säsong.

Prata skägg är en sak, men debattera IFK:s märkliga mål hade såväl han som de andra i Djurgården mindre lust med. Få spelare eller ledare hade hunnit studera målet. Ingen kunde eller ville, hedervärt nog, ta till brösttoner. Som Siggi kort och gott sa:

”Vi skiter i det som händer på Råsunda. Vi fokuserar på vårt och gör vad vi kan”.

Likväl är jag helt övertygad om att det på Djurgårdens hotell i Halmstad sent i går kväll tittades lite på och snackades lite om det där målet.

Konstigt vore det annars.