Sandlin: Dusan i all ära – men Janne är den riktiga trollgubben

Janne Andersson måste vara den allsvenska fotbollens Joe Labero.

Ett större förvandlingsnummer än årets Halmstad BK har jag sällan sett.

Efter 3–0 mot mästarna Elfsborg senast och nu 3–0 mot Örebro toppar HBK faktiskt tabellen.

Samma HBK som jag mot Djurgården i april, 0–2, fortfarande anser vara det sämsta lag jag sett i årets allsvenska.

I en allsvensk serie, där alla slår alla och några förlorade poäng i början av serien numera faktiskt inte betyder så mycket, har Halmstad BK fortlöpande kunnat bygga upp laget.

Det ena har givit det andra: backlinjen har tätats och Tomas Zvirgzdauskas har växt ut till en jätte, Hasse Mattisson har hittat sin småkluriga roll och längst fram skapar Magnus Arvidsson ytor med sitt ständiga löpande – men framförallt har undantagsspelaren Dusan Djuric hittat sin rätta position och därmed äntligen börjat leverera.

Men så har det alltså inte varit hela säsongen.
  I allsvenskans andra omgång förlorade Halmstad på Stockholms Stadion med 2–0 mot Djurgården i det som vi minns som Mattias Jonsons Match.
  

Det handlade om en spelmässig utklassning och en fullständigt förvirrad backlinje i Halmstad.

Ändå förstod jag att hoppet fanns.

Dels därför att Dusan Djuric inte alls var fulltränad, men framförallt för att tränaren Janne Andersson såg ut att kunna hantera förlusten.

Pastor Andersson ger hopp

Så här skrev jag då:

”Skönt med en tränare som likt Janne Andersson inte gräver ned sig efter utskåpningen utan redan minuterna efteråt kan raljera om den.

Som hyllningen till Mattias Jonson:

– Han har en odräglig förmåga att vara bra mot oss. Synnerligen odräglig ...

Eller som svaret på frågan om han skulle kunna tänka sig att flytta in Dusan Djuric från kanten till innermittfältet igen:

– Jodå, men jag kan också tänka mig att flytta ut honom ett steg till ...

Med en sådan pastor finns det ändå hopp om församlingen.”

Inför den här säsongen hade Dusan Djuric bara gjort 9 mål på 92 allsvenska matcher, i snitt ett mål på 10,2 matcher; på tok för litet.

I år är han nu uppe i tre mål på tretton matcher, i snitt ett mål på 4,3 matcher.

Skillnad det! Och att han kan skjuta, det såg vi allt denna kväll.

– Det vackraste mål jag gjort, log Dusan så vackert i PPV-sändningen.

Dusan Djurics betydelse för HBK kan inte nog betonas, och det är givet att han nu åter är ett intressant objekt för klubbarna ute i Europa.

Bundesligaklubbarna Bayer Leverkusen och Wolfsburg fanns på plats på Behrn Arena på söndagen, och tidigare har både franska Lorient och ett antal danska klubbar hört av sig.

Guldklimp ger guldsits för HBK

HBK sitter i guldsits, eftersom man i våras skrev nytt kontrakt över 2008 med sin guldklimp.

Självklart vill Janne Andersson ha ”Dolle” kvar i HBK, men realist som han är, vet Janne också att han tvingas sälja sin stjärna bara pengarna är dom rätta.

Själv hade jag trott på en mycket jämnare match, även om ÖSK brukar ha svårt för HBK: 0–5 borta och 2–5 hemma 2004, 0–2 hemma 2003.

Men jämnt var det bara de första minuterna, och efter Glenn Holgerssons ribbnick i 25:e minuten hade Örebro inte en enda farlighet under hela matchen.

Westman saknar pondus i målet

Det syntes redan från start hur svårt ÖSK-försvaret hade att freda sig mot halläningarna.

Under första halvlek hade lagen fyra hörnor var.

Förutom Holgerssons ribbnick slutade ÖSK:s farligaste med en lös Fredrik Nordback-nick som Magnus Bahne lätt kunde plocka ned. HBK:s inåtskruvade hörnor, däremot, var hyperfarliga alla fyra.

ÖSK-målvakten Peter Westman saknade totalt pondus, kom ständigt fel och var inte ens i närheten av bollen kringskuren av blåtröjor.
  

Vid en hörna fick till exempel backen Joel Riddez kliva in och rädda på mållinjen – två (!) gånger i samma sekvens.

Till sist: är det Västeråsdialekt det där att säga ”riktigt, riktigt bra”?

Efter att i flera år ha dragits med Pontus ”Riktigt, riktigt bra” Kåmark, 38, i TV4 har vi nu fått Peter ”Riktigt, riktigt bra” Markstedt, 35, i PPV-sändningarna.

Variera er grabbar!

Så kan det kanske bli – riktigt, riktigt bra ...

Lasse Sandlin