Fotbolls-VM i Frankrike 2019

Bank: Berättar lite om fotboll, men mycket om världen den spelas i

Simon Bank summerar VM 2019

avSimon Bank

NICE. Fifa kan arrangera ett VM, tv kan paketera det, journalister kan skriva om det, publik kan måla dess läktare i hundra färger.

Men det är spelarna som gör ett VM.

Inför mästerskapets sista match minns Sportbladets Simon Bank en historisk månad genom elva kvinnor som gjort en sommar. Det är en laguppställning som berättar lite om fotboll, men mycket om världen den spelas i.

Foto: (Photo by Alex Grimm/Getty Images)

VANINA CORREA, Argentina

Fram till dess att USA körde över Thailand med 13–0 hade en 35-åring från Rosario rekordet. Vanina Corea stod i mål när Argentina förlorade mot Tyskland med 11–0 i VM 2007, hon fick symbolisera sitt lands pinsamma insats.

Sedan dess har det hänt saker.

I det lilla livet: Correa slutade i landslaget, blev mamma till tvillingar, kom tillbaka för att spela andradivisionsfotboll. I det stora: Argentinas kvinnor gick ut på gator och torg för att protestera i frågor kring jämställdhet, aborträtt, mäns våld mot kvinnor, kvinnors rätt på arbetsmarknaden. På planen: Argentinas damlandslag organiserade sig, höjde sin röst, nådde framgångar och fick till och med Leo Messi att sluta upp bakom ett upprop om att stötta dem.

En argentinsk landslagsspelare på damsidan ersattes med runt 80 kronor per dag under samlingarna, en toppspelare i ligan var alltjämt amatör och fick en spottstyver i reseersättning.

2019 har förbundet klubbat igenom en professionalisering av damligan. Och Vanina Correa? Hon gjorde hela VM:s bästa målvaktsinsats, mot England. Hon tog en straff, hon räddade frilägen, hon fick Phil Neville att häpna.

– Det vi sett i dag är en alldeles otrolig målvaktsinsats, sa han. Redan på uppvärmningen såg jag hur bra hon var.

För tolv år sedan var Vanina Correa ett skämt i ett lag som i bästa fall ignorerades, i sämsta fall hånades. Sedan dess har hon fått tvillingar, pusslat ihop ett liv med små medel, gjort comeback och sett en armé av kvinnor börja kräva sin rätt både på och utanför planen.

– Jag har inte mycket kvar av min karriär, har hon sagt. Men vi slåss för flickorna som kommer efter oss.


Foto: (Photo by Elsa/Getty Images)

SAKI KUMAGAI, Japan

Det finns fler än Lisa Dahlkvist som vet hur det känns att bli psykad av Hope Solo inför en avgörande straffspark.

2011 stod Solo en bit ut från sitt mål, vevade med armarna, stirrade rakt mot en 20-årig färsking som hade chansen att skjuta ett historiskt VM-guld till Japan. Saki Kumagai skickade bollen rakt upp i nättaket, utan att blinka.

Det var hennes VM då, hon ville så gärna att det skulle bli hennes VM nu.

Kumagai har bott i Lyon de senaste sex åren, vunnit fyra CL-titlar med klubben, hon pratade öppet om sin dröm att som kapten leda sitt Japan in till en VM-final på hennes egen hemmaplan.

Men det blev inte så.

Japan spelade hela VM:s bästa passningsfotboll i andra halvlek mot Holland, men med ett par sekunder kvar sköt Vivianne Miedema ett skott från en meter, rakt upp på Kumagais hand. En omänsklig, debil handsregel i kombination med Var-maskinen sa sitt: straff för Holland, Japan utslaget.

Kumagai grät som ett barn efteråt, sedan ställde hon sig framför tv-kamerorna och gav, på franska, intervjuer utan att beklaga sig alls. VM:s värdigaste förlorare, i en fotbollssport som förlorat förståndet.

Foto: Simon Hastegård/Bildbyrån

NILLA FISCHER, Sverige

Vad är en lagkapten?

Nej, Nilla Fischer bar inte bindeln i landslaget i sitt sista VM-slutspel, men det var hon som klev upp ett par trappor i Wolfsburgs klubbhierarki för att förklara att hon ville bära en regnbågsfärgad bindel när hon ledde deras damlag ut till match.

Det gnyddes här och var, men de flesta accepterade både gesten och vad den innebar. I dag spelar alla Wolfsburgs lag, på alla nivåer, med samma bindel om armen: en som signalerar att det faktiskt inte spelar någon roll vem du älskar, att fotbollen är öppen för alla.

Vägen till regnbågens slut har inte varit – och är inte – rak. Den har krävt sin kamp. Det har gått snart tio år sedan Nilla Fischers hjärta talade om för henne att hon älskade en annan kvinna.

Det var en kärlek som öppnade dörrar.

Nilla kom ut som homosexuell, hon gifte sig med sin Maria-Michaela, hon blev utsedd till Årets Homo – och hon blev övertygad om att den som strider för rätten att älska också kommer att behöva strida för väldigt mycket annat.

Nilla Fischer har hållit brandtal om jämställdhet på fotbollsgalan, hon har agiterat för lika möjligheter och rättigheter, och hon har varit en av Sveriges absolut bästa spelare i det som är hennes sista VM.

Bland spelarna i det här mästerskapet fanns 34 öppet homosexuella. Någon gång i framtiden kommer det att vara totalt irrelevant.

Tills dess finns det människor som går före, med en bindel om armen.

Foto: (Photo by Tullio M. Puglia/Getty Images)

SARA GAMA, Italien

Hon är kvinna, hon är svart, hon är lagkapten för det italienska landslag som just spelat ­– och imponerat! – i sitt första VM på 20 år.

Det finns så oerhört mycket att säga om Sara Gama, om hur hon som aktiv spelare i Juventus och landslaget ändå är engagerad i förbundet för att driva på damfotbollens utveckling i ett land där kvinnor inte ens fått vara professionella, och där opinionen präglats av en blandning av sexism och förakt.

Men det här var ett VM där Italien upptäckte att de kunde älska damfotboll, och ingen behöver säga något alls om Sara Gama, av det enkla skälet att hon säger det bäst själv. Efter VM togs landslaget emot i presidentpalatset för att hyllas. Och Sara höll ett tal:

”Vi visste inte att italienska män och kvinnor var redo att omfamna oss, att det här skulle bli ett VM för alla, ett landslag för hela vårt land. Vi vill representera italienarna, de har upptäckt oss och förälskat sig i oss, de har identifierat sig med oss, så kanske vann vi allt.

Jag bär nummer tre på min tröja, så låt mig läsa den tredje paragrafen i vår konstitution: ’Alla medborgare har samma sociala rättigheter och är lika inför lagen, utan skillnad mellan kön, ras, språk, religion eller politiska åsikter…’”.

En svart, fotbollsspelande kvinna stod inför presidenten och talade om lagen. Italien lyssnade.


Foto: (Photo by Alex Grimm/Getty Images)

LUCY BRONZE, England

Förbundskaptenen Phil Neville höll inte igen efter vinsten mot Norge i kvartsfinalen.

– Det ni såg i kväll var att Lucy Bronze är världens bästa fotbollsspelare. Det finns ingen med samma fysik och kvalité.

Hon är den idol hon själv aldrig hade. Som tanig liten tjej med glasögon visste hon inte ens att det var ett alternativ att ha kvinnliga förebilder: hon visste inte att damfotboll existerade.

Lucy Bronze visste bara att hon älskade att spela, och att hon var väldigt bra på det.

Hon fostrades i Alnwick Town och var bättre än killarna hon spelade med, men ändå sparkades hon ut ur laget när hon fyllt tolv. Reglerna tillät inte att en tjej spelade med så stora killar.

Lucy Bronze hade sin talang, och hon hade föräldrar som såg den. Hennes mamma överklagade hos förbundet, och körde henne de tre timmar det tog för att kunna träna med ett flicklag. När Lucy Bronze var nitton spelade hon för Sunderland, samtidigt som hon jobbade extra för en pizzeria för att få en inkomst.

Nu är Lucy 27 år gammal, välavlönat proffs och färsk Champions League-mästare med Lyon. Och hennes förbundskapten säger att hon är världens bästa spelare.

Foto: (Photo by Richard Heathcote/Getty Images)

KAREN ARAYA, Chile

Starkaste ögonblicket under VM? Det finns många, men när den chilenska nationalsången spelades inför VM-premiären mot Sverige fick jag anstränga mig för att inte få fukt i ögonen.

Ett par timmar före matchen hade Forbes släppt sin lista över världens bäst avlönade idrottare, och för första gången var alla på prispallen fotbollsspelare. Leo Messi? 1,2 miljarder. Cristiano Ronaldo och Neymar? Nästan lika mycket.

Och här stod ett band systrar från Chile och sjöng nationalsången i landets allra första VM. De hade förnedrats av sitt eget förbund, fått se damlandslaget mer eller mindre bli nerlagt, men de hade organiserat sig, fått en chans och gjort succé i Copa America.

Karen Araya gjorde vad hon kunde på innermittfältet, Chile var oerhört nära att gå vidare från gruppen, men jag hoppas de fick veta att deras matcher sänts i skolor och på arbetsplatser, att de faktiskt var värda något nu.

Och jag tänkte på vad Karen Araya berättat om sin barndom, hur hon ibland tvingats välja mellan sina kompisar och sin sport, men att det egentligen inte var ett val.

– Mina drömmar, min vilja att spela fotboll, var större. Jag förlorade hellre en vän än fotbollen.

Foto: (Photo by Elsa/Getty Images)

ÉLISE BUSSAGLIA, Frankrike

Vi bär med oss marseljäsdånandet från premiären, de fullsatta läktarna, de magnifika tv-sändningarna och den fina fotbollen.

Det är lätt att få för sig att Frankrike – med sitt Lyon och sina akademier – är ett himmelrike för kvinnor och flickor som vill spela fotboll, att hindren är så oerhört mycket mindre här.

För all del, men när Bussaglia plogar runt på mittfältet så kan det vara värt att påminna om livet hon levt innan läktarna var fullsatta.

Élise har spelat i landslaget i sexton år nu, hon debuterade i Ligue 1 som femtonåring. Proffs? Nej, damfotbollsspelare. Hon utbildade sig till grundskolelärare parallellt med sin satsning, arbetsdagarna löpte från åtta på morgonen till tio på kvällen.

Bussaglia spelade hela matchen när Frankrike förlorade mot USA i kvartsfinalen. Jobbigt? Jo, men hon hade ju jobbat under varje steg på vägen dit.

Foto: (Photo by Richard Heathcote/Getty Images)

MEGAN RAPINOE, USA

Det mesta är redan sagt, men det går inte att berätta om VM 2019 utan att nämna Megan Rapinoe.

Oavsett om det handlar om en bror som tillbringat halva livet i fängelse, med nazisttatueringar och heroinmissbruk, om ordkriget med Donald Trump, om knäståendet eller sångvägran under nationalsången, om rollen som taleskvinna för HBTQ-rörelsen eller om inlägg och frisparkar och mål… det här var Megan Rapinoes VM, från början till slut.


Foto: (Photo by Maja Hitij/Getty Images)
Jiménez, i mitten.

CELIA JIMÉNEZ, Spanien

När en lovande spansk generation åkte ur direkt från förra VM skrev spelarna, under ledning av ikonen Vero Boquete, ett öppet brev till sitt förbund.

De sågade förbundskaptenen längs med fotknölarna, redogjorde för hur oprofessionellt allt skötts. Fyra år senare står Boquete fortfarande utanför landslaget, men Spanien har pressat USA i en åttondelsfinal, Barça har spelat CL-final, läktarna har varit smockfulla under matcher med Atleti och Athletic och till och med Real Madrid har skaffat sig ett damlag. U20-landslaget har vunnit EM och tagit silver i VM, U17 har blivit både europa- och världsmästare.

Celia Jiménez var inte en nyckelspelare i VM, den förre Rosengård-spelaren var bara på planen ett par minuter, men hennes karriär är representativ för skillnaden mellan olika fotbollsvärldar. Som fjortonåring flög hon för första gången, på väg till en u-landskamp, och blev fascinerad. När hon flyttade till USA för att plugga kombinerade hon sina två passioner: fotboll och flygning. Hon studerade till rymdingenjör, i ett program kopplat till Nasa.

Arvet från Franco-regimen har länge präglat kvinnors liv i Spanien, de var länge motarbetade i både yrkesliv och idrottsliv.

Nu kan en raketforskare spela VM i fotboll.

Foto: (Photo by Martin Rose/Getty Images )

ISABELL HERLOVSEN, Norge

Inför VM handlade alla skrivier om hon som inte var med. Världens bästa spelare är från Norge, men Ada Hegerberg bojkottar landslaget.

Under VM kunde vi titta på Isabell Herlovsen i stället, och det var roligt att göra det. Hon löpte som hon alltid gjort (hon debuterade i landslaget som sextonåring), hon var klok, och hon gjorde mål.

Och inget av det här har varit självklart.

För snart två år sedan skulle Isabell Herlovsen och hennes sambo Christine bli mammor för första gången. Christine hade tvillingar i magen, Isabell var proffs i Kina, men under ett ultraljud fick de veta att något gått fel. Barnen föddes aldrig. Tiden sedan missfallet har varit kaotisk, och det var långt ifrån säkert att Herlovsen skulle satsa vidare mot VM, men när Norge till slut vann en slutspelsmatch igen, på straffar mot Australien, var det Isabell som gjorde deras spelmål.

De är tillbaka som en fotbollsnation att räkna med igen. Och Isabell Herlovsen blev mamma till slut, om ett par veckor fyller Henrik Porsmyr Herlovsen ett.

Foto: (Photo by Alex Grimm/Getty Images)

MARTA, Brasilien

Världens genom alla tider meste VM-målskytt. Damfotbollens kanske största stjärna någonsin.

Marta har gjort så många mål, spelat i så många länder, vunnit så många utmärkelser och titlar.

Men det var när Brasilien förlorat, när de skulle åka hem till ett land som stått stilla under deras matcher men fortfarande har långt kvar att gå när det gäller förutsättningarna för damfotboll – det var då som Marta, med rödsminkade läppar, hade något att säga.

Frankrike slog ut dem i åttondelsfinalen, och VM:s största stjärna stod fortfarande ute på planen när hon tittade rakt in i en tv-kamera och höll ett tal. Hon riktade det till alla flickor hemma i Brasilien.

– Damfotbollen behöver er för att överleva, dundrade hon.

– Det handlar om att vilja mer, om att träna mer, det handlar om att sköta er bättre. Det handlar om att vara beredd att spela 90 minuter, och sedan 30 till. Det är därför jag riktar mig till alla tjejer. Det kommer inte att finnas någon Formiga för alltid, det kommer inte att finnas en Marta för alltid, det kommer inte att finnas en Cristiane

– Vi ber om er hjälp. Ni måste gråta i början så att ni kan få le när allt är över.

Marta har gjort 17 VM-mål genom en ofattbar karriär. Hon har lyft den här sporten, det här var hennes sätt att vädja om att andra fortsätter det arbetet.