Bank: Nu är det derby, nu är det shåw
DIF-AIK spelas i dag på Tele2 Arena
Serieåttor mot råttor, ett lag som förlorat en säsong mot en klubb som bara ska kröna den.
Rubriker för en annan dag.
Nu är det derby, nu är det dags för shåw igen.
Allsvenskan är tillbaka i Stockholm efter landslagsuppehållet, trollkarlen Martin Mutumba är tillbaka i AIK igen (som scout nu för tiden, ett både sympatiskt och spännande Gnaget-drag), så det är väl okej om vi lånar M9:s briljanta språkkänsla för att ringa in säsongens sista 08-derby:
Och så rullar shåwen vidare igen.
Djurgården tar emot på sin hemmaplan, efter en hålögd fotbollssommar och två vinster på tio allsvenska matcher. AIK kommer på besök efter att ha förlorat två av sina senaste 38 allsvenska matcher, och ska väl egentligen mest knyta ihop en säck med Lennart Johansson pokal på botten. Polisen har publikreducerat båda kortsidorna, det är väl lite demoraliserande, men skillnaden kommer knappt att ge utslag på decibelmätarna.
Där står vi, och inte bara det.
Djurgården är också piskat att bygga om och bygga nytt, klockan har tickat ner för satsningen på erfarna, namnkunniga hemvändare, den där kortsiktiga lösningen som helt säkert kostat mer än den gett. Det kommer en vinter sedan, när ett halvt lag ska ut och ett halvt värvas in, i hålrummet efter den försvunne vd:n Henrik Berggren och med (?) Özcan Melkemichel alltjämt kvar på tränarbänken. Dif måste skaffa anfallare, så att de slipper dra lott om vem som ska spela på topp i omklädningsrummet före avspark. Djurgårdens framtidsfråga: vilka ska vi köpa – och vilken strategi ska vi ha?
Men strunta i det.
Djurgården kan knappt ens förlora
AIK har satsat enorma summor under sin nya styrelse, fått utväxling på nästan allt och jagar allsvenskt poängrekord och publikmästartiteln. Henok Goitom har haft en Benjamin Button-säsong, han ser bara yngre ut. Tarik Elyounoussi är en internationell spelare på svensk mark, Sebastian Larsson stagar upp, Kristoffer Olsson tar steg, Oscar Linnér släpper inte in mål och alla bitar sitter på plats inför en europeisk satsning 2019. AIK:s framtidsfråga: Vilka kommer att säljas – och vilka kan ersätta?
Men hoppa över det.
Derbyt börjar varken nyss eller 2019 eller med att AIK lyfter en pokal – det börjar på Tele2 Arena klockan tre i eftermiddag. För AIK är det ett jobb som ska göras, en högljudd match till att städa av på väg mot mästartiteln. För Djurgården är det, ironiskt nog, rätt trevligt.
De har förlorat matcher på egen inkompetens i år, de har förlorat på ett stökigt omklädningsrum med olika viljor, de har förlorat på spelarförsäljningar och på laissez-faire-ledarskap, de har förlorat på skador och, antar jag, på ren och skär otur någon gång.
Men nu kommer en självförtroendedopad tvillingklubb på besök, i en match som blåränderna knappt ens kan förlora.
AIK har spelat samma match i ett år
Säsongen är ju körd, drömmar ligger i kras på Kaknäs, stjärnprojektet är över, ett förlorat derby den här gången – så länge som det inte blir katastrofalt illa – är ju bara en bekräftelse på vad alla redan vet. Det skulle i och för sig förlänga deras vinstlösa svit mot Gnaget till historiskt usla åtta år, men det där vet alla också om. Liksom att det är svårt att se hur de ska bära sig åt för att ens göra mål på AIK den här gången.
Frihet: ett annat ord för att inte ha något kvar att förlora.
Mot Hammarby lutade de sig mot den här allsvenska säsongens förmodligen bästa individuella spelarinsats när Erik Johansson tog hela Tele2 Arena i handen och lyfte Djurgården till en förlösande derbyvinst. Han spelade på mittfältet då, och har mest varit skadad (och karvat kärleksmeddelanden i skogen) sedan dess. Dif behöver honom mer än någonsin nu, om de vill kunna spreja lite parfym på en säsong då alldeles för mycket luktat mediokritet.
Att jag funderar mer på Djurgården än kring AIK inför det här derbyt är väl inte så konstigt. AIK har spelat samma match i ett år nu, Rikard Norling har tatuerat in en defensivt teflontät spelidé i hela spelartruppen, ett ledarskap som gjort varenda spelare så hemma i sin roll att till och med spelare femton, sexton och sjutton har en tydlig roll. Inte så att Nicolás Stefanelli eller Deni Avdic är nöjda med sina roller, men de vet vilka de är i truppen, de har sitt jobb att göra.
AIK kommer att spela som AIK idag också.
Shåwen rullar vidare
De har spelat 37 allsvenska matcher och förlorat en, de kommer hit med sin svårforcerade fembackslinje, med målvaktssensationen Oscar Linnér, med två högoktaniga fotbollshjärnor längst fram, med ett hundraprocentigt derbyfacit och med Lennart Johanssons pokal en halvmeter ner i säcken.
Men snart tystnar statistiken. AIK ska vinna, Djurgården har inte längre något att förlora, de kommer från olika håll och krockar klockan tre, i ett evigt derby-nu som gör allt annat lite mindre viktigt.
Shåwen rullar vidare. Just idag är det allt som betyder något.