Simon Bank: Det är nu det börjar, AIK
AIK kan försvara sig till vinster, de kan anfalla eller kriga sig till segrar.
Det visste vi.
Men 2018 kan de till och med få tre poäng utan att pressa sig över vilopuls. Och det säger tyvärr mer om ett haveri som heter Trelleborgs FF.
AIK segrade på söndagen mot tabbelljumbon Trelleborgs FF med 2–0 efter 1–0 i halvtid.
Var det där en usel första mening? Kändes det som att jag inte riktigt försökte? Som att det var ett minimum – och till och med med ett stavfel! – helt utan kompetens eller engagemang?
Vet ni, precis så var det att se Trelleborg spela fotboll mot AIK.
Regnet öste ner över Friends Arena, det var en söndag i augusti under en säsong som började med att nio av tio lag ideologiskiftade till bollinnehavsfotboll med blicken riktad mot dataskärmarna och den europeiska horisonten. Det är intressant, det är modernt, men frågan om det har gett oss en bättre serie ska vi nog vänta med att besvara om vi inte ska bli alldeles deprimerade.
AIK segrade, som sagt, på söndagen mot tabelljumbon Trelleborg. De drog ett streck till i den där svindellånga raden av förlustfria matcher, de har inte förlorat sedan Oscar Linnér började dagis, och det är förstås oerhört imponerande hur man är räknar eller tänker. De har ett klokt, stadigt lag som gör minimalt med misstag, de har satsat väldigt mycket pengar på väldigt bra spelare. Nu står de här med ett inarbetat 3-5-2, med en Kristoffer Olsson som (på den här nivån) leker fotboll, och all världens vind i ryggen med riktning mot pokalen.
Under drygt ett år har allsvenska lag försökt hitta någonting för att rubba dem.
Trelleborgs FF försökte med – ingenting.
Det är inte min mening att vara elak här, att slå på någon som ligger ner, men av alla möjliga analysmodeller som finns tillgängliga för att förklara varför urstarka AIK körde över TFF så finns det en enkel som väger mer än alla andra:
Jag minns inte när jag senast såg ett allsvenskt lag spela så här meningslös, håglös och obegripligt blodfattig fotboll. Det var inte antifotboll eller dålig fotboll, det var faktiskt inte fotboll alls.
Skulle förlora i division 2
TFF kom till Solna med sex raka förluster i ryggen, de kom efter en förlust mot Hässleholms IF (bottenlag i division II), och det är ju en sak. Problemet är att de just nu ser ut som ett lag som ska förlora mot ett bottenlag i division 2.
Patrick Winkvist drog på sig sin t-shirt och skickade ut ett 5-3-2 som anföll utan att vilja och försvarade utan att försöka. De ställde sig ultradefensivt, och det är ju lätt att förstå – de försökte bara skydda de sista 30 meterna, men spelade totalt utan aggressivitet ens där. AIK:s vingbackar eller mittbackar (!) kunde promenera fram halvvägs in på offensiv planhalva, och sedan började Gnaget spela kvadraten utan någon som pressade dem.
Något mer?
Jo, stackars Marko Johansson, 20, i målet inledde med att lägga ner bollen framför Robin Jansson och bjuda på 1–0 efter tio minuter.
Ett skräckslaget, paralyserat TFF stod där någon ställt dem. Livrädda, hålögda. Det handlar inte om förlusten i sig, det är inte den här sortens matcher de ska ta poäng i för att överleva i allsvenskan. Men även i den sortens matcher måste ett lag kunna göra det allra mest basala i fotboll: visa något slags identitet, en vilja att i alla fall inte gå tysta in i natten.
Efter en kvart blev Winkvist sur på Sebastian Larsson som vägrade ge ifrån sig bollen, och gav honom en liten tryckare i ryggen. Det var det närmaste TFF kom att ta en närkamp före paus (både Larsson och Winkvist flinade efteråt, det var lite gulligt).
Någon match fick vi inte se
AIK, då?
Jo, imponerande på sitt sätt, förstås. De kunde och borde gjort två-tre mål till i första halvlek, men gled runt där ute i sin totala överlägsenhet och spelade småfin fotboll. Kristoffer Olssons trippande briljans, Enock Kofi Adus spelvändningar, Heradi Rashidi som fick öva en-mot-en-lägen i varannat anfall. Allt det. Dessutom fick ju backlinjen koncentrera sig på att anfalla, nu när det inte fanns något att försvara sig mot. Herregud, till och med Per Karlsson hade ett avslut i stolpen.
Otroligt nog blev det inte 6–0 här. Otroligt nog dröjde det en timma innan Henok Goitom kunde lyfta in 2–0, så att AIK kunde räkna in de där tre poängen de redan fått till skänks.
Vi var 13 000 här, men någon match fick vi aldrig se.
Det är nu det börjar. AIK ska ta emot målorgien Häcken, de ska åka till Norrköping, de ska spela det som är programbeskrivet som en SM-final mot Hammarby.
– Ingen kan slå vårt svartgula lag! mässar norra stå medan jag skriver det här.
Det är mycket möjligt. Den här gången fick vi se en motståndare som aldrig ens försökte.