Fagerlund: Premier League – inte lika för alla

Frida Fagerlund

Heung Min-Son, Tottenham, faller i straffområdet och slår ut med armarna.

Harry Maguire, engelsk mittbacksjätte, VM-hjälte och framtida landslagskapten, pekar strängt på motståndaren och skakar på huvudet.

Michael Oliver, domare och människa, halar upp det gula kortet ur bakfickan.

Kanske är det bara dumt att hänga upp sig på en enskild situation i en match som handlade om så mycket annat.

Säkerligen har majoriteten redan glömt bort den, med tanke på att Tottenham i slutändan vann och Heung-Min Son dessutom fick sista ordet.

Det är dock något särskilt intressant över händelsen som utspelade sig 15 minuter in på Wembley och speglar ett vanligt förekommande fenomen inom fotbollen. Ett ”problem” som vi ständigt förundras över, trots att det finns fullt mänskliga förklaringar till varför det fortsätter ske.

Oliver hade två alternativ...

Situationen: Heung Min-Son är felvänd mot mål i yttre delen av straffområdet, sträcker sig mot bollen men faller över Harry Maguires ben. Den förstnämnde slår bedjande ut med armarna mot domare Michael Oliver, samtidigt som Maguire ilsket sträcker fram pekfingret mot anfallaren och markerar bestämt att det där minsann inte var något.

Oliver lämnas med ett val, att i kombination med det han själv såg välja sida. Antingen går han på Sons linje och pekar på straffpunkten. Eller så litar han på Maguires åsikt, att anfallaren faller enkelt. Filmar. ”Som han brukar göra”, muttrar säkert några.

Det går givetvis att argumentera för att Maguire har rätt. I samma sekund som benet fälls ut hinner med all sannolikhet Tottenham-spelaren tänka att här finns ett läge att utnyttja till sitt lags fördel. Med andra ord förstärker han, ett stort irritationsmoment inom toppfotbollen.

Å andra sidan, till Sons försvar, bedöms ibland identiska situationer som solklar straff. Ett axplock ur Mohamed Salahs arkiv från den pågående säsongen kan ge en heads up, även om han självklart inte är ensam.

Annorlunda utfall om det inte vore Maguire?

Det som däremot känns tveksamt är att Oliver skickar upp det gula kortet, som för att statuera ett tydligt exempel så pass tidigt i matchen. Jag kan inte låta bli att undra om utfallet hade blivit ett annat om det inte hade varit Harry Maguire som stod där.

Den 1,94 meter långa mittbacken är djupt respekterad i England och ses av många som en framtida kapten för ”Three Lions”. Heung Min-Son har, även om han troligtvis förtjänar det, inte alls samma status som en del andra anfallare, exempelvis lagkamraten Harry Kane.

Det är väl inte omöjligt att tro att detta spelar in när Oliver gör sitt val. I slutändan är han bara en människa, och människor påverkas av och tar beslut grundat på sin omgivning. Det finns dessutom forskning som backar upp påståendet att domare har en tendens att ge hemmalag eller större klubbar fördelar. Om det finns någon forskning på hur domare reagerar på enskilda spelare är oklart, men vore välkomnande.

Är VAR svaret på problemet? Det beror återigen på hur man ser det. Om det hade funnits i Premier League i dag hade Son troligtvis fått straffen med sig i det läget. Videotekniken är primitiv på så sätt att den utesluter ”känsla för spelet” ur bedömningen, något som ofta framhävs som ett tungt argument mot VAR.

Alternativt får vi finna oss i stökiga domarinsatser med jämna mellanrum, så länge de är utförda av mänskliga individer. Då inkluderat att situationer bedöms olika beroende på vilken spelare det gäller.