Laul: Om fem år ska jag avslöja hans namn
Jag blev som trollbunden av den unge pojklagsspelarens skott, hans teknik, hans tidiga talang.
Om fem år vet ni också vad han heter.
Skytteholms idrottsplats i Solna en kväll i januari 2020. Jag tittade på en juniorträning som jag brukar göra. Att följa ett lag från barnsben till snudd på vuxna är lärorikt. I just det här P17-laget finns spelare jag följt sedan femårsåldern. Jag har sett dem börja och sluta, byta klubb och komma tillbaka, byta klubb för gott, utvecklas, stanna i utvecklingen, fortsätta utvecklas och utvecklas ännu mer.
I ögonvrån skymtade jag nu en liten figur en bit bort på andra planhalvan. Ensam trixade han med en boll framför ett mål. Plötsligt drog han i väg ett skott, tillslaget var rent och bollen satt i närheten av krysset.
Han sköt igen, bollen i samma nätmaska nära krysset.
Ett tredje skott, i kryssribban strax intill.
”Är du stjärna i ditt lag?”
Han var inte mer än en tvärhand hög vilket i kombination med hans kliniska tillslag och mjuka fötter fick mig att lämna juniorträningen jag egentligen följde.
– Är du stjärnan i ditt lag? undrade jag.
– Kanske det, svarade grabben och trixade vidare.
Det visade sig att han spelade i ett av pojklagen födda mellan -05 och -10 (jag vill inte lämna ut hans ålder här och nu). Jag frågade vad han hette, han svarade något som lät som Messi, men riktigt så bra är inte historien ännu (även om namnet har vissa likheter).
När det kommer till talanger och scouting säger min samlade erfarenhet att en ögonblicksbild är inte mycket värd. Det enda tillförlitliga sättet att bedöma talang – att scouta unga spelare – är att se spelaren upprepade gånger, över en längre tid, i olika situationer.
Då blir det bara division tre
Utvecklas spelaren eller har hen stannat i utvecklingen, kanske gått bakåt? Hur hanterar spelaren en motgång, ett underläge? Hur sköter hen kost, sömn och fysträning? Det räcker inte att ha spelsinne, teknik och fysik – man måste leva ett liv anpassat för elitidrott också. Annars tar det stopp vid division tre.
Dessutom finns ytterligare en aspekt som ofta glöms bort. Häromdagen diskuterade jag talang med en yngre fotbollsspelare i stan. Han sa:
– Vet du varför jag tror att ”Hassan” och ”Kalle” kommer gå långt?
Nä?
– De ler när de spelar fotboll.
Förmodligen är det den viktigaste spaningen av alla när det kommer till fotboll – glädjen. Det måste vara roligt.
Men den lilla pojken på Skytteholms idrottsplats hade något som fick mig att ifrågasätta allt detta. Åtminstone glömma det för stunden. Jag blev som trollbunden av pojkens skott, hans teknik, hans tidiga talang.
Jag frågade en av ungdomstränarna och fick veta att pojken dominerade i sin åldersgrupp.
– Och när han spelar med de som är ett år äldre är han ännu mer dominant, sa tränaren och hävdade att pojken skulle kunna träna med fem år äldre spelare om han bara vore lite större och starkare.
”Inte byta klubb fram och tillbaka”
– Nu gäller det att han inte börjar byta klubb fram och tillbaka, men han har bra huvud och bra föräldrar, fortsatte tränaren.
En stund senare kom pojkens pappa för att hämta sin son och jag passade på att presentera mig, sa att jag jobbade på Sportbladet och hoppades kunna skriva om sonen när han blivit lite äldre.
– Hade han fått bestämma hade han hängt med bollen här nere hela tiden, sa pappan och pekade mot fotbollsplanerna.
– Men det får han inte, fortsatte pappan och menade att det finns annat i livet också.
Jag önskade pappan och pojken lycka till.
Om fem år hoppas jag kunna skriva en ny krönika i ämnet. I så fall ska jag berätta vad den unge pojken heter och se hur det har gått för honom, i livet och i fotbollen.
Och samtidigt får jag svar på en fråga: går det att identifiera ren talang inom loppet av ett ögonblick, genom en skymt i ögonvrån?