Fagerlund: Vi vågar nog gratulera Dalkurd i alla fall
HELSINGBORG. Med sekunder kvar satte Helsingborg stopp för en tung trepoängare.
Men frågan är om vi nog inte vågar oss på att gratulera Dalkurd i alla fall.
Med all sannolikhet är det adjö superettan.
Hej, allsvenskan.
Ibland är det skönt att återvända hem. När den hårda verkligheten utanför dörren gör sig påmind, finns det något befriande i att kliva in i den värld som känns trygg och genuin.
Superettan är den typen av liga som känns som en tröstande kram i en värld där den kontinentala spelarmarknaden har gått från att vara befängd till overklig, och den allsvenska diskussionen främst handlar om hur sjutton vi ska lyckas ta rygg på galenskapen.
Kvällens toppmöte på Olympia blev precis så där gemytligt som man hade hoppats. Klubbikonen Mikael "Ragge" Ragvald kördes runt på ett sorts gräsklipparaktigt fordon till en gammal kampsång, samtidigt som den intensiva speakern vrålade i mikrofonen i ett försök att väcka de halvtomma läktarna.
Så försvann tack och lov de komiska inslagen och “På gator röda och blå” dundrade i stället ur högtalarna, blandat med ljudet från bortaklackens medhavda trumma.
Dråpligt självmål
Hemmalaget var som bäst när man utnyttjade sin kvickhet, som vid tillfället då 16-årige Alex Timossi Andersson smet emellan två försvarare i utkanten av straffområdet.
Men Dalkurd kändes överlag kraftfullare, med en Kebba Ceesay längst ner som styrde trebackslinjen med pondus.
Robin Tranbergs dråpliga hemåtnick, som gav Helsingborg 1–0, kom som en rejäl käftsmäll för bortalaget som fram till dess hade varit ett snäpp bättre.
Kvitteringen kändes däremot väldigt mycket Dalkurd. Ett hårt inlägg, en ännu hårdare nick från Yukija Sugita. Pang, boom. 1–1.
Därefter slarvades det allt mer och Helsingborg fick sina efterlängtade ytor. Men ger du Dalkurd den minsta chans, då förvaltas den.
En fast situation, en nick från Peshraw Azizi. 2–1.
Akpoveta fick sista ordet
Oke Akpovetas mål med sekunder kvar av matchen kändes inte speciellt oväntat ändå, och tre poäng blev plötsligt bara en.
Borlängeklubben må bara ha funnits i 13 år, och har inga gamla 90-talsprofiler som kan köra ärevarv runt Domnarvsvallen.
Men om man inte står för en sensationell kollaps lär det trots kvällens tappade poäng ändå bli följande utgång:
Tack och adjö, superettan.
Välkommen till den tuffa verkligheten i allsvenskan.