”Jag var bara nån sekund från att dö”

Johan Flinck

Antonsson om att vara nära ögat och långt från Blågult

helskärm

Mikael Antonsson vaknade av att två sköterskor stod och slog honom i ansiktet.

– Jag var sekunder från att dö.

Möt landslagets nya nyckelspelare i en stor intervju om bland annat den långa vägen till landslaget, livet som krögare och när han sa ”fuck off” till sin tränare.

Kompisarna i U21-landslaget blev några av våra ­absolut största spelare de senaste tio åren: Zlatan Ibrahimovic, Andreas Isaksson, Johan Elmander och Kim Källström.

Mikael Antonsson tog en betydligt längre väg till ­dagens nyckelroll i Blågult.

– De är fantastiska fotbollsspelare som tog det där steget som jag inte gjorde. Det får man vara ärlig och erkänna, säger den ödmjuke Karlskronagrabben.

Landslagskarriären inleddes med två tunga smällar: 0–3 mot Norge på januariturnén 2004 och sedan 0–3 mot Tyskland i augusti 2006.

– Det var två tuffa starter som mittback. Och på den tiden tog man förlusterna väldigt hårt.

Tävlingsdebuten kom hösten 2006 när Olof Mellberg blev magsjuk natten före EM-kvalet borta mot Island. Sverige vann med 2–1.

Sedan dröjde det fem år till nästa landskamp: EM-kvalet 2011 mot Moldavien (2–1).

Fram till VM-kvalet mot Irland förra månaden hade 32-åringen bara gjort två tävlingslandskamper från start – men desto fler på bänken.

Men på fredag kliver han in i ödesmatchen mot Österrike som Sveriges senaste nyckelspelare.

– Jag har varit med länge; suttit på bänken och väntat på min chans. Det är kul att till slut ha fått den och få visa vad man kan.

Ärligt – trodde du för till exempel två år sedan att du skulle vara en nyckelspelare när Sverige skulle ta sig till Brasilien-VM?

– Nej, det får jag ärligt säga att det hade man svårt att se. Då hade man väl gjort tre landskamper så det kändes långt borta.

Har du varit nära att ge upp landslaget under alla de här åren?

– Nej, jag har alltid sett det som att landslaget är det finaste man kan vara med i. Jag har aldrig varit nära att tacka nej.

Bra koll på Österrike

Karriären började i lilla Sillhövda AIK hemma i Holmsjö, tre mil norr om Karlskrona, och tog fart ­tidigt.

Redan som 14-åring var Antonsson, med Franco Barsei som idol, mittback i division sex.

– Glenn Nileby, som var tränare då, och Bosse Johansson, som jag hade i IFK Göteborg, är de tränare som betytt mest för mig. Glenn vågade chansa med mig och Bosse är en harmonisk människa som är fantastiskt fotbollskunnig och fick ut det bästa av oss spelare. Det uppskattar jag verkligen.

Antonsson blev snabbt given i det yngsta pojklandslaget och jagades av flera allsvenska klubbar.

– Det var på den tiden (1997) IFK Göteborg spelade i Champions League. Så när man kom upp dit från lilla Sillhövda och fick se en Champions League-match var valet ganska lätt.

Men det blev aldrig något Champions League-spel med Göteborg. I stället hamnade storklubben i en djup kris och ett år efter allsvenska debuten fick Antonsson 2002 till och med vara med om att kvala kvar Blåvitt i allsvenskan.

Sommaren 2004 lämnade han Göteborg och allsvenskan för Austria Wien.

– Man känner ju till nästan alla spelare i Österrikes landslag sedan dess, säger Antonsson.

Ytterligare tre länder och tre klubbar har det blivit fram till i dag: Panathinaikos, FC Köpenhamn och Bologna.

Men allting hade kunnat ta slut på ett fruktansvärt sätt redan 1999.

– Jag skulle bara göra en titthålsoperation i knäet. Men så hade jag en annan infektion i kroppen så när de gav mig nersövningsmedlet reagerade kroppen helt fel. Jag vaknade av att två sköterskor stod och slog mig i ansiktet. De berättade att pulsen nog hade gett upp av sig själv om de hade fortsatt nersövningen.

Hur nära var det att du hade dött?

– Det handlade om sekunder berättade läkarna efteråt.

”Anton” kommer förstås aldrig att glömma den där dagen.

– Jag tänker speciellt på det när det händer andra hemskheter inom fotbollen.

Det måste ha varit svettigt efteråt?

– Ja, herregud! Då var man inte tuff. Men familjen kom upp mycket och hälsade på och var ett stort stöd.

Några år senare drabbades Antonsson av hjärtproblem, vilket han genomgått fyra rutinoperationer för.

– Än i dag vet jag inte om det som hände vid titthålsoperationen hade att göra med det här med hjärtat som kom senare.

”Dryga böter”

Antonsson är en av de mest genomsnälla fotbollsstjärnorna man kan träffa och han är inte de stora känslornas man.

Men i en match med Panathinaikos rann det över vid ett tillfälle.

– Jag satt mycket på bänken efter att Hasse Backe hade fått lämna. Men så fick jag chansen och jag tyckte det gick rätt bra. Men det tyckte inte tränaren och det fick jag höra flera gånger. Till slut brann det till och jag sa ”fuck off” till honom.

– Det hade aldrig hänt mig förut och det kommer aldrig hända igen. Det blev dryga böter och ett möte med presidenten. Jag bad om ursäkt och tränaren godtog den.

Du har hunnit bli 32 år – har du några planer för vad du ska göra efter karriären?

– Jag och min sambo Anja har pratat om att vi hade velat starta något eget.

Det har Antonsson i och för sig redan testat på.

Fram till januari drev han under 2,5 år den hyllade krogen Anton Bar & Matsal i Karlskrona tillsammans med sin syster.

– Det var en rolig upplevelse. Men det blev för mycket arbete för min syster. Jag drog kanske i handbromsen lite för tidigt. Vi fick ju framgångar med fina betyg och kom med i White Guide två år i rad. Men tyvärr kom inte så många gäster som vi hade hoppats på.

– Nästa gång blir det nog något annat än restaurangbranschen.

Men först ska Antonsson ta Sverige till fotbolls-VM.

Det här är Mikael Antonsson

Född: 31 maj 1981.

Längd/vikt: 189 cm/80 kg.

Familj: Sambon Anja och dottern Isabelle, 9,5 månader.

Bor: Bologna, Italien.

A-landskamper/mål: 11/0 (U21: 20, U19: 9, U17:18).

Meriter: Österrikisk ligamästare 2006, österrikisk cupmästare 2005, 2006, dansk liga­mästare 2009, 2010, 2011, dansk cupmästare 2009.

Klubbar: Sillhövda AIK –1997, IFK Göteborg 1997–2004, Austria Wien 2004–06, Panathinaikos 2006–07, FC Köpenhamn 2007–11, Bologna 2011–.

Vad ger dig gåshud?

– Folk som sjunger bra.

Vilken är din största framgång i livet?

– Min lilla dotter Isabelle, 9,5 månader.

...och motgång?

– När man var yngre och ens mormor och morfar gick bort. En svår tid när man inte riktigt förstod vad som hände.

Vilken är din käraste ägodel?

– Datorn. Man har ju mycket tid på hotell nu.

Vad röstar du på?

– Jag har inte röstat sen jag flyttade utomlands och kommer inte ens ihåg vad jag röstade då.

Vem skulle spela huvudrollen i filmen om ditt liv?

– Johan Glans. Han är en rolig person och hade säkert gjort en jävla rolig film.

Vad skulle soundtracket vara?

– ”Sad but true” med Metallica. Jäkligt skön låt.

Om du inte hade blivit fotbollsspelare?

– När jag var yngre sa jag att om jag inte blev fotbollsspelare skulle jag bli brandman, polis eller idrottslärare. Något av de tre i så fall.

När var du berusad senast?

– Det måste ha varit efter sista guldfesten med FC Köpenhamn för 2,5 år sedan.

Tror du på Gud?

– Nej, inte på Gud.