Niva: Där är jag ju inte särskilt överens med karln

Frågar du mig om vad som talar för Norge just den här gången så kan jag räkna upp obehagligt många argument och faktorer.

I vår vågskål hittar jag egentligen bara en enda blågul vikt – och det är att våra spelare helt enkelt är bättre.

Vi måste bara få det att synas och räknas också.

På många olika fotbollsspråk pratar man om ”Matchen bakom matchen”, och hade den inte hunnit till Sverige förr är den sannerligen här nu.

Allt det där som inte syns.

Allt det där som tar vid på andra sidan slutsignalen, på andra sidan sidlinjen.

De dolda agendorna, de dubbla lojaliteterna, de osynliga nätverken – hela kringverket som så ofta omger ett elitlag i fotboll nuförtiden.

Matchen bakom matchen är den som Janne Andersson såklart önskar att han aldrig någonsin skulle behöva delta i – överhuvudtaget inte befatta sig med – men som han lik jävla förbannat tvingas spela ändå.

Dimbankar och villospår och rökridåer och... hoppsan! Plötsligt står vi framför en liten, stridslysten fotbollsbrorsa och en svårimponerad gammal bekant. Är vi redo? Fokuserade? Har vi verkligen med oss de vapen vi behöver?

Norge behöver vi inte fundera sådär överdrivet mycket kring.

De kommer att vara ett Lars Lagerbäck-lag – med allt vad det innebär av organisation, struktur och noggrannhet – framburet av ett fullsattsfradgande Ullevaal. De kommer att vara uppfyllda av ett par hundra genomgångar kring ”vad som egentligen avgör fotbollsmatcher”, och trycka på stenhårt mot minsta ihålighet vid omställningar och minsta skörhet vid fasta situationer.

Kan vara förödande

Ju längre Lars Lagerbäck är Norges förbundskapten, desto mer krymper avståndet mellan deras lägsta- och högstanivå.

Runt Sverige är ju ovissheten större den här gången, så stor att det är svårt att ens veta vilket lag vi till sist lyckas pussla ihop.

Ifall nu vare sig Albin Ekdal eller Mikael Lustig kommer till start så saknar vi – av olika rutiga skäl och brokiga anledningar – så gott som halva startelvan som tog oss till VM-kvartsfinal för drygt åtta månader sedan.

Och förändring kan verkligen vara bra, föryngring kan sannerligen vara välgörande – medan osäkerhet däremot kan vara förödande.

Min övertygelse är verkligen att det här landslaget står på tröskeln till något ännu större och ännu bättre, men jag tvingas ändå kämpa mot känslan av att det kanske blivit ett bortfall för mycket just den här gången.

Vi kommer att vara utan vår bästa spelare (Victor Lindelöf) och vi kommer att sakna dribblern vi alltjämt hoppas se som vår kreativa motor (Emil Forsberg). Vi kommer återigen att starta med en trio som knappast spelat tävlingslandskamper överhuvudtaget (Helander, Olsson, Quaison) och kanske ytterligare något färskt utanför dem.

Ifall vi vill hitta ursäkter så finns de där – färdigformulerade och lättplockade – men samtidigt finns ju även ännu en möjlighet till ett riktigt skåpställarstatement.

Om inte Norge besegrar oss den här gången gör de det aldrig.

Och om Sverige bara klarar av att hålla ihop de nykomponerade lagdelarna, om de blågula spelarna bara matchar motståndarnas attityd och vinner våra matcher-i-matchen – då är vi fortfarande bättre.

Jag hade såklart gärna sett Joshua King som ett av våra anfallsalternativ, men därutöver hade jag egentligen inte bytt en enda enskild spelare från oss till dem.

Svårare har vi gjort det

De har inte tryggheten från Andreas Granqvist och Robin Olsen längst bak. De har ingen mittfältare lika komplett som Victor Claesson, och jag är inte säker på att ens Martin Ödegaard kan göra samma saker som Kristoffer Olsson på små ytor.

”En mindre bra kopia av oss”, skrockade en fryntlig Lagerbäck på presskonferensen, men där är jag ju inte särskilt överens med karln.

Landslaget vi hade nyss – kvartsfinal-Sverige – var en klart mycket bättre förlaga till Norge. Och lanslaget vi hoppas ha nästa gång kan spela en både mer sofistikerad och avancerad fotboll än de någonsin kommer att göra.

Men jodå, då är då och nu är nu.

Enkelt kommer det inte att bli. Och svårare har vi gjort det.

De senaste dagarna har Janne Andersson tvingats spela på en typ av bortabana han inte känner igen. Matchen bakom matchen hade försiktigt formulerat kunnat gå bättre.

Den här sortens bortaplan är trots allt mer bekant. Nu är det dags att gå ut på gräset och ställa saker och ting till rätta.

avErik Niva