Bank: Felet är inte domarens – det är helt hållet Fifas
DOHA. Ett nytt brons till Europa, ett slutkört Marocko, ett politiskt beslut av Fifa som påverkar sporten de ska sköta om.
Vi gör väl som vanligt:
Skyller på domaren.
Mojo Domovina, det självständiga Kroatiens moderna nationalsång, dånar ur högtalarna när Khalifa-stadions sista VM-match spelats klart. De schackrutiga bakom ena målet är en försvinnande liten majoritet, men nu hör alla hur de sjunger om sitt land och sitt hem och sin bronsmedalj.
Jag vet inte vad vi ska göra av anomalin att VM-bronsen gått till europeiska lag de senaste elva turneringarna, och vad vi ska göra av att det sinnesvidgande skickliga lilla Kroatiens tredje medalj på 24 år får redas ut på annat håll. Det blev en spännande avslutning, mycket till fotbollsmatch var det inte. Walid Regragui hade till slut tömt hela sin trupp, varenda spelare som orkade stå upp hade fått speltid, men de orkade inte längre. De släppte in en frisparksvariant som såg mer ut som ett volleybollanfall (mottagning, upplägg, smash av Gvardiol), lille sjuttonåringen Bilal El Khannouss hade gett bort bollen och sett Mislav Orsic böja upp den i bortre krysset, men nu var det över.
2–1 till Kroatien. Allt som fanns för Marocko var tiotusentals rödgröna supportrar, en sensationell fjärdeplats och en stor besvikelse.
Den fick domaren ta emot.
Skulle väl skydda domarna?
När slutsignalen gick stormade fem, sex, sju, åtta marockanska spelare mot stackars Abdulrahman Al-Jassim. Det var tredje gången på en halvtimme som de omringade honom och gjorde utfall mot honom. Till slut anslöt Regragui också, lika upprörd han.
Men… det var ju det här vi skulle slippa med det allsmäktiga var-systemet? Det skulle väl skydda domarna?
VM har visat att Var inte leder till färre diskussioner (här finns en djupare granskning av hur det egentligen fungerat), i närtid har vi fått höra spelare från Argentina, Marocko, Nederländerna, Brasilien och Kroatien hävda att domare dömt emot dem.
Men nu står åtta marockanska spelare runt tre domare och skäller, och det är något annat.
Det är helt och hållet Fifas fel – de som inte ville se politik påverka det här mästerskapet, om ni minns. Abdulrahman Al-Jassim är absolut inte en omeriterad fotbollsdomare, han är bara inte meriterad nog för att det ska finnas några meritokratiska argument för att han ska få döma en medaljmatch i ett VM. Hans enda insats hittills i VM hade alltså varit vardagsmatchen mellan Wales och USA, ändå fick han döma den lilla finalen. Kutym är väl att man tar med sig en present till värden när man är bjuden på flott fest, men det brukar väl vara en flaska Beajolais Nouveau, möjligen en niogradig flaska Ruinart Blanc de Blancs om det är riktigt, riktigt fint kalas.
Fifa? De gav bort en plats som avgörande faktor i en bronsmatch.
Alla vet ändå varför
Av alla signaler om att sporten sätts i andra hand var det här den tydligaste.
Hur det gick för Abdulrahman Al-Jassim? Min okulärbesiktning från läktarplats sa mig att han gjorde en väldigt bra första halvlek, men att han tappade matchen efter paus. Det var ett par straffsituationer som släpptes utan granskning, framför allt kändes det som att Marocko var medvetna om lågstatusen han hade och satte press på honom just därför. Och Al-Jassim själv – han ser väldigt mysig ut, håll med om det? Fint leende och så? – visste nog också. Han hade inte auktoriteten eller statusen som krävdes, han lät protesterna storma mot honom och försökte klara av dem med lugn i stället för med den makt han faktiskt ska ha som matchledare.
Han delade bara ut två gula kort, i en match där spelarna stormade mot honom för att riva ner hans myndighet.
Det var inte hans fel, han gjorde så gott han kunde med det han hade.
Kroatien fick sina medaljer, domarna fick sina, Marocko fick sina hyllningar från sitt folk och där jag satt blev det rusning när en marockansk supporter tog tillfället i akt att fria till sin flickvän (han fick ja).
Alla var här för sporten, för att se världens bästa göra upp i den finaste tävling som finns.
Abdulrahman Al-Jassim var inte med för att han var näst bäst, han kämpade och slet, men han borde ju inte varit här.
Och alla vet varför han ändå var det.