Den andra hälften

Sverige såg hur Pia Sundhages landslag dansade och skrattade sig till brons inför hemmapubliken.

Nilla Fischer såg något annat i förbundskaptenen.

För att inte tala om skränen hon hörde på natten.

Nilla har börjat gubba sig.

Ibland släntrar hon ner för grusstigen, bort till en hage och ställer sig intill grannskapets farbröder. Petar med tån i myllan, säger något om fåren, tittar överallt förutom i någons ansikte.

Kokar rabarbersylt gör hon också. Bakar och snickrar, plockar potatis och odlar sockerärter.

Och så det gubbigaste som tänkas kan. Nilla Fischer har skrivit en bok om sig själv och sina bravader. ”Jag sa inte ens hälften” (spökskriven av Expressens Anna Friberg) är en rannsakande, bråkig, konfrontativ text där år går och misstag begås. Hon blir kär och besöker i lönndom sin Mika, men när det äntligen blir bröllop super hon för hårt och pajar stämningen. Landslaget häller i sig massa rödbetsjuice inför VM 2015, men den önskade mirakeleffekten uteblir och i stället blir alla bubbliga i magen av den lilaröda sörjan. Hon svimmar efter sitt Diamantbollen-tal.

Förföljs av getter

På slutet, efter ännu ett taggigt möte med generalsekreterare Håkan Sjöstrand (”Mr Selfie” för att han ofta fotar sig med Zlatan), återger Fischer ett samtal veteraner emellan:

”Vem ska släppa på bomben om hur det egentligen har varit under alla år?”

Jag vet inte vem det är som säger det, men Seger är snabb med att svara.

”Det måste väl bli du, Fischer. Du är ju den som lägger av först.”

Och ja, det blev nog jag.

Jag och fotografen passerar Linghems station, svänger vänster på en anonym grusväg, blir förföljda av tre ystra getter och parkerar nedanför Nilla Fischers hus. Jag duckar för två självmordsbenägna trollsländor som viner över skalpen.

Det luktar gödsel. Men trots friden är vi stressade, för hennes PR-nisse har varit snål med intervjutid. Först fick vi femton minuter, vilket en trög typ som jag behöver bara för att hälsa, sedan bråkade vi till oss det dubbla.

Men härute i stillheten finns ingen tidsstudieman med stoppur. Vi sätter oss i en soffgrupp i skuggan, med Lusen sovande under bordet. Nilla ursäktar flera gånger att hon babblar om ovidkommande saker, men att det är så trevligt att få besök. Om det inte är avancerat skådespeleri så anar jag att vi kommer överskrida den utlovade halvtimmen.

”En guldmedalj hade varit perfekt”

Fast kanske inte. Nilla visar upp tajmern på mobilen och säger att vi får raska på.

– Jag håller på att baka knäckebröd. De får inte bli brända.

Okej, varför har du inte skrivit en fegare bok?

– Jag vill inte vara feg. Jag vill inspirera och då kan man inte bara skriva om fotboll utan om hur det är att vara människa.

Jag har läst många sportbiografier. En nyckelregel är att om huvudpersonen varit felfri de första hundra sidorna så är det garanterat en skitbok. I ditt fall behövde jag inte oroa mig.

– Nej. Ibland är jag lysande, ibland är jag helt värdelös eller pinsam. Så är livet.

Exempelvis blev du sur förra hösten när Peter Gerhardsson inte tog ut dig till en sista landskamp så att du kunde tackas av som spelare efter ”21 jävla år” i Blågult.

– Ja, jag och Seger hade pratat om det perfekta slutet. Det hade varit en guldmedalj i ett mästerskap. Eller åtminstone en match. Men jag har full förståelse för att Peter inte tog ut mig.

Fischer blev ändå avtackad inför ett fullsatt Gamla Ullevi den samlingen. Hon gjorde 189 landskamper men fick av sportsliga skäl inte stå på planen en 190:e gång när Sverige slog Frankrike i en träningsmatch.

”Jag fick jättemycket beröm”

Jag tyckte att det fanns något lika snopet som vackert i avskedet. Det var så pardonlöst. För det bevisade också att du lirat 189 gånger på rent sportsliga grunder, inte av någon sorts sentimentalitet. Kan du se skönheten i det?

– Ja, jag gillar det också. Om jag hade fått en gratis chans för att jag är gammal i gemet hade en annan plockats bort. Det vore fel.

Insekterna viner. Hunden hoppar upp bredvid Nilla och avkräver uppmärksamhet.

Ska vi gå in på Pia Sundhage?

– Ja...

Du är inte bara arg på henne. Hon var delaktig i att du gick ner från mittfältet till backlinjen.

– Ja. Jag var en av hennes favoriter och fick jättemycket beröm. Och jag kom till Wolfsburg som mittback, så den perioden är ju mina bästa år fotbollsmässigt. Pia hade passion och energi på träning och match, så det är liksom inte bara pannkaka.

Men utöver entusiasmen har Fischer inte mycket gott att säga om Sveriges förbundskapten mellan 2012 och 2017. Ska man klumpa ihop oförrätterna i boken så får jag det till sex:

1. Pia tog bort kaptensbindeln från Nilla utan att säga till i förväg.

2. Pia favoriserade stjärnorna och betedde sig illa mot bänknötarna.

3. Pia saknade en grundläggande taktisk plan utan ville mest blåsa på framåt.

4. Under hemma-EM 2013 hördes ”skratt, skrän och skrammel” från en balkong mitt i natten. Nilla fick sömnen förstörd och mötte morgonen efter en hes Pia som ska ha sagt att hon inte orkade hålla i träningen.

5. Pia var oförstående inför våndorna när Nilla och Mika fick barn.

6. Pia petade landslagets mentale coach och ersatte honom med inspiratören Mia Törnblom, vilket inte tycktes vara för landslagets utan förbundskaptenens bästa. Tydligast märktes det under EM 2017 när Törnbloms viktigaste uppgift, enligt Fischer, var att prata Sundhage till rätta.

”Det ska inte ske”

”Jag kommer inte att sakna Pia Sundhage, och jag tror inte så många andra spelare kommer att göra det heller” skriver Fischer i boken.

Ska vi börja med festnatten 2013?

– Jag säger ju inte att det är en festnatt. Men alltså, ju mer man tänker på det desto konstigare blir det. Någon från oss förde liv. Jag tycker att ledare ska förbereda sig på samma sätt som spelare. Föregå med gott exempel. Nu vet jag inte hur det var för andra spelare, men jag blev iallafall väckt. Och under mästerskap behöver du sömnen extra mycket, så det där var inte okej.

Noterade du att Bajens fans smällde raketer utanför Häckens hotell inför cupfinalen i tisdags?

– Ja. Och jag fattar inte det beteendet. I’m sorry. Jag tycker att det är så jävla tradigt att fans gör sånt.

Men också tradigt om en förbundskaptenen håller dig vaken?

– Ja, absolut. Man behöver återhämtning. Att vi fick vår nattsömn störd under ett pågående mästerskap... det är ingenting som ska ske.

Har du berättat för Pia att du skriver om henne i din biografi?

– Nej, jag ser ingen riktig poäng. Jag har inte kontakt med någon gammal förbundskapten förutom Peter. Så hon får läsa om hon vill, men jag vet inte om hon bryr sig.

Vunnit tyska ligan två gånger

På sms låter Pia Sundhage hälsa att historien har två versioner, men att hon inte vill kommentera saken vidare.

”Detta är hennes sanning. Jag har en annan upplevelse. Tråkigt att hon upplevde EM på detta sätt” skriver Brasiliens nuvarande förbundskapten.

Den som läser Nilla Fischers bok reagerar säkerligen på den konfrontativa tonen. Efter brandtalet på Fotbollsgalan 2018 ska exempelvis förbundsordföranden Karl-Erik Nilsson ha yppat ”Grattis, Nilla. Det var du värd, men du kunde väl ha sett lite gladare ut uppe på scenen.”

Men allt är inte ilska. Det finns en god portion sportframgångar också.

Nilla Fischer har gått från ett könsblandat knattelag i Verum, via Vittsjö och Kristianstad/Wä till klubben som numera är FC Rosengård och vidare till Linköping. Hon har vunnit tyska ligan och Champions League med Wolfsburg och samlat på sig två VM-brons och ett OS-silver. På EM 2013 kom mittbacken tvåa i skytteligan. Två gånger har hon tagits ut i världslaget och 2017 döpte Verum Goif om sin hemmaplan till Nillavallen.

Därtill studerar hon till polis och är en medelmåttig trädgårdsmästare. Hon pekar runt på bärbuskar och rabarberland.

– Det här året är odlingarna under all kritik. Jag har haft lite annat att göra under våren.

När är du klar som polis?

– Egentligen behöver jag inte utbildas. Jag är redan polis inside of me.

Hon ler. Viftar bort en insekt, en stor jävel som dyker mot hennes blågråa hår.

– Nej, jag har två år kvar. Jag vill bli hundförare, för jag är inte typen som söker action.

Varför bosatte du dig inte i en stad i stället?

– För att jag är en sån jävla tant. Jag passar så bra med varenda gubbe härute. Jag står med bönderna och gubbar mig och tjötar.

Hennes mobil ringer. Hon visar upp displayen och jag tänker för en sekund att det ska stå P Sundhage, men där är bara en tajmer.

00.00.00.

Intervjun är lika färdig som knäckebrödet.