Nästan så att man fick tårar i öronen
GELENDZJIK. Trump får Saman Ghoddos att byta skor, Lionel Messi mötte aldrig Israel, Mo Salah trycker förtryckarhänder i Tjetjenien och Angela Merkel kallar in Özil och Gündogan till kvartssamtal.
Sverige har landat. Landslaget tränar inför VM.
Blanda för allt i världen inte ihop det med politik.
Tears in my ears.
Just som vi tog av ner mot Spartak-stadion, ett par svängar från flygplatsen, så slog ett minne till. Det är väldigt speciellt med den här sortens premiärträningar på främmande mark före stora mästerskap, alldeles oavsett om de är i Miyazaki, i Lugano eller i en liten, solkysst och svårstavad rysk rivierastad. Och det slog mig att det gått exakt två år sedan ett annat svenskt landslag tränade sitt första pass inför EM, att Saint Nazare på Atlantkusten tog emot med skolbarn som sjöng svenska nationalsången, och att Erik Hamrén blev rörd på engelska.
– I had tears in my ears, erkände han.
Trots poesin sket det sig, där i Frankrike.
Gelendzjik är annorlunda, på nästan alla sätt.
Dels för vyerna: Bergen som väller in norrifrån, vågorna som rullar in i söder, och så en syndigt perfekt fotbollsplan mitt i allt, komplett med en snik-kulle bakom ena målet. Dels för att allt det här är kulisser i ett parallellt universum där Andreas Granqvist från Påarp är Cristiano Ronaldo.
Mycket festligt
Ett par tusen ryssar hade gjort utflykten hit, förbi banderollerna med VM-maskotvargen Zabivaka, med biljett i handen. Många var unga, de flesta hade fotbollströja på sig (Manchester City, Paris Saint-Germain, Barcelona). När de skulle ropa så skrek de GRANQVIST, när det skulle skrivas autografer så kastade de sig efter GRANQVIST på ett sätt som gjorde att vi ett tag fruktade att det skulle sluta illa. Folk trängdes, folk krängde, en pappa lyfte upp sin tvååriga dotter och närapå slängde henne över folkmassan för att flickebarnet skulle få en autograf av GRANQVIST.
Det var mycket festligt, alltihop. Nästan så man fick tårar i öronen.
På planen såg vi förstås inget vi inte sett förut. Janne Andersson flanerade runt med sin gymnastiklärar-pipa i en svångrem om halsen, Tom Prahl hällde upp energidryck i pappmuggar, John Guidetti tränade igen och Mini-Foppa fuskade in Oscar Hiljemark i mitten när det var dags för kvadraten (det är alltid dags för kvadraten). Det är alltid roligt att se Victor Nilsson Lindelöfs fina, mjuka fötter på träning, annars var det den sorts träning som bara pågår tills allt suddas ut i disiga pasteller när solen snabbt sjunker ner bakom bergen.
Sykdoreansk press frågade om Sydkorea och Son Heung-Min. Fransk press bad om ursäkt för att den måste fråga om Zlatan Ibrahimovic. Tysk press frågade om fotboll, lokal press frågade om Gelendzjik.
Och sedan pratade vi om politik.
Vi gjorde det eftersom allt är politik, och eftersom allt just nu är mer politik än det varit på nästan 40 år.
Tydligare än någonsin
De här senaste dagarna har det här nya landskapet blivit tydligare än någonsin. Det krigas kallt överallt. Iran och USA stirrar ner varandra, och ingen i Irans lag kan bära Nike-skor. Ramaskrin från Palestina gör att Argentina ställer in en match i Jerusalem, eftersom man inte kan spela fotboll när barn skjuts ihjäl. Egypten väljer att förlägga sin VM-bas i Tjetjenien, och låter skurkpresidenten Kadyrov paradera hem pr-poäng med nationalklenoden Mohamed Salah. I går fick vi veta att förbundskansler Merkel hållit enskilda samtal med Mesut Özil och Ilkay Gündogan efter deras selfie-fest med Erdogan.
Och då har vi inte ens nämnt att det här är ett mästerskap som spelas i Gazproms och Putins Ryssland, med allt vad det innebär.
2018 är ett VM ett hypernervöst arrangemang som spänt varenda geopolitisk nervtråd till max. Hur gör man för att orientera sig genom det där minfältet som fotbollsman?
Det man kan begära: En hållning
Jag frågade förbundskaptenen och lagkaptenen, de svarade ungefär samma sak:
– Vi håller på med fotboll, samtidigt har vi koll på vår omvärld. Vi kan inte bli politiker. De självklara sakerna är ju… självklara. Har jag en uppfattning talar jag om det. Det är ingen tvekan, vi kan inte säga att idrott och politik inte hör ihop, vi är en del av samhället och, väldigt ofta, en god kraft, sa Janne Andersson.
Det är ju en hållning. Och det är, i sig, vad man kan begära: En hållning. Att man förstår att det finns en värld utanför sidlinjen, och att man på något sätt förhåller sig till den.
Man kan ta i en hand, ta en selfie, ta på sig en Gazprom-tröja – men man ska vara medveten om vad man gör, om vilka ärenden man går och vad det betyder.
Det har aldrig varit varken svårare eller viktigare än det är nu, i ett VM där Granqvist är Ronaldo och allt är propaganda.
LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller
