Finns det en väg en framåt när allt är förstört?

Publicerad 2024-01-18

Finns en väg framåt när allt är förbi, förstört och förlorat?

Syrien vet inte.

Men de har en mittfältare som vägrat tro något annat.

Det var den sorts saga som är för god för att vara sann.

För tolv år sedan rasade Syrien in i ett av vår tids värsta krig, med ett folk som reste sig med den arabiska våren och en statsapparat som slog tillbaka med all sin kraft. För sex år sedan stod samma land ett par centimeter ifrån sitt första VM-slutspel någonsin.

De kunde inte spela landskamper på hemmaplan, landets fotbollshuvudstad Aleppo låg i ruiner, ligamatcher förbjöds på grund av risken för attentat och pengarna behövdes till vapen och förnödenheter snarare än fotbollslöner.

Men ändå: Syrien krånglade sig igenom det asiatiska kvalet, hela vägen fram till en play-off-match mot mäktiga Australien. Mellan vinnaren och VM stod bara ett dubbelmöte med överkomliga Honduras.

Världen tittade på, förundrat. Syrien klarade 1–1 på ”hemmaplan” i Malaysia, de tog ledningen på bortaplan i Sydney och tog till slut dubbelmötet hela vägen till förlängning. Med sekunder kvar av stopptiden fick de en frispark strax utanför straffområdet. Jätteanfallaren Omar Al Soma klev fram. Mål – och Syrien skulle otroligt nog stå på tröskeln till VM.

Han sköt, förbi både mur och målvakt… och i stolpen.

Sagan blev inte sann.

Och egentligen var den väl inte ens en saga.

Omar Al Soma.

Om det gick att sympatisera med det syriska folkets längtan efter en fotbollsframgång – det var närmast omöjligt att låta bli – så blev det svårare att glädjas ju närmare man tittade på den där prestationen, det där laget.

Från Syrien kom rapporter om att Bashar al-Assad använt landslaget som ett propagandavapen. Att se dem kvala in till ett VM i Putins Ryssland, supermakten som slutit upp bakom al-Assad i kriget, hade inte varit en seger för folket utan för regimen.

Ett par år senare skrev The Syria Campaign, en global rörelse som stödjer det syriska folkets kamp för demokrati, ett öppet brev till Fifa-presidenten Gianni Infantino, som just besökt Damaskus för att undersöka möjligheten att öppna upp landet för internationell fotboll igen.

De hade brännande frågor att ställa.

Hur kunde Fifa besöka Damaskus, samtidigt som regimen bombade sjukhus och skolor i Idlib, ett par timmars bilresa därifrån? Vad hade Fifa gjort för att skydda mänskliga rättigheter i Syrien? Och hur såg Fifa på de fotbollsspelare som inte längre kunde spela i Syriens färger?

De var ju inte få.

Vladimir Putin tillsammans med Syriens president Bashar al-Assad.

Enligt en granskning som ESPN gjorde samma år som Syrien var ett stolpskott från sin stora chans visade att regimen dödat åtminstone 38 elitspelare i den syriska ligan, många fler från lägre divisioner. I ett tjugosidigt dokument (”Krigsbrott riktade mot syriska fotbollsspelare”) lät de Fifa veta hur nationen brutit mot Fifas egna regler om politiskt inflytande över fotboll.

Johad Kassab, landslagsspelare från Homs, hade torterats till döds. Landslagsmålvakten Abdel Basset al-Sarout från samma stad hade slutat spela fotboll för att ansluta sig till rebellerna, han blev en symbol för motståndet mot regimen men stupade i strider 2019. Totalt beräknades ett hundratal fotbollsspelare ha försvunnit eller dödats sedan kriget började 2011.

Under tiden ställde landslaget, det som spelade, upp för bilder i tröjor med al-Assads foto på. De pratade om fotbollen som enande kraft, men pengarna som gjorde det möjligt kom från en envåldshärskare med blod på händerna, som såg fotbollen som en möjlighet att visa upp ett annat ansikte för världen.

Folket älskade sitt landslag, men det var verkligen ingen enande kraft. Inget visade det tydligare än när den legendariske anfallaren Firas al-Khatib, som bojkottat landslaget sedan kriget startade, till slut övervägde att ansluta till sagolaget som slogs för en VM-plats 2017.

– Jag är rädd, förklarade han. I Syrien så dödar de dig, inte för vad du säger utan för vad du tänker.

– Oavsett vad som händer nu så kommer tolv miljoner syrier att älska mig och tolv miljoner vilja döda mig.

Al-Khatib kom tillbaka till landslaget, alla älskade honom inte för det. När Syrien summerade tolv år av krig hade en halv miljon människor mist livet. Mer än tretton miljoner bedöms ha flytt landet, många av dem till Sverige.

Firas al-Khatib

Kriget pågår fortfarande i Syrien, i skymundan för världssamfundet men som en vidrig realitet för folket. Under 2023 uppskattas över fyratusen människor ha dött till följd av striderna.

Finns det en väg framåt? Går det att laga något som är så trasigt?

Ett land har sina utmaningar, en enskild fotbollsspelare har sina.

Den 19 september 2015 handlade rubrikerna från Syrien om hur 56 armésoldater dödats av islamistiska rebeller i Idlib. Samma dag skrev argentinska sporttidningar om en helt annan sorts tragedi.

Ezequiel Ham, en 21-årig mittfältstalang i Argentinos Juniors, hade precis fått fart på en lovande karriär och skulle spela en av sitt fotbollslivs största matcher. Juniors mötte Boca, Ham gick in i en duell med ikonen Carlos Tevez.

Sedan kunde han inte gå längre.

Tevez kom med sträckt fot, resultatet var en öppen fraktur på tre ben i Hams högra fot.

– Jag kände ingenting, hela benet domnade av. Det var fruktansvärt, skulle han senare berätta.

Carlos Tevez kom med sträckt fot, resultatet var en öppen fraktur på tre ben i Ezequiel Hams högra fot.

Då hade han legat på sjukhus i flera veckor, opererats och opererats igen. Tevez besökte honom vid sjukhussängen. Han bad om, och fick, förlåtelse. Och andra engagerade sig i Hams öde. Han fick en från fotbollsguden Diego Maradona, en signerad lycka-till-tröja från Lionel Messi, alla hoppades att han skulle komma tillbaka till planen igen.

Det gick.

Det dröjde nästan två år innan han spelade fotboll igen, i och för sig i den argentinska andraligan, långt från strålkastarljuset, men ändå:

Det gick.

Via krokiga omvägar (Japan, andraligan) tog han sig tillbaka till Juniors för att försöka få karriären på rätt väg igen. Då, 2019, slet han av korsbandet i en b-lagsmatch.

Ezequiel Ham borde kanske ha gett upp där och då. Tränaren i Juniors, Alfredo Berti, hade redan tidigare meddelat att han inte räknade med honom längre, och att ta sig tillbaka efter trippla benbrott och en korsbandsskada… Det skulle väl inte gå?

Han bestämde sig ändå för att försöka. När hans mamma diagnosticerades med cancer i fjol lovade han henne till och med att han skulle spela i den argentinska förstaligan igen, kosta vad det kosta ville.

För ett år sedan somnade hans mamma in.

– Sorgen kommer att vara livet ut, men löftet jag gav driver mig att fortsätta, förklarade Ezequiel Ham.

I oktober 2023 uppfyllde han sitt löfte. Independiente Rivadavia gick, för första gången i klubbens 110-åiga historia, upp i Primera División. Laget tränades av Alfredo Berti, Ezequiel Ham var ordinarie på centralt mittfält.

Han skulle spela i förstaligan igen, som han lovat. Dessutom hade han, ett par veckor tidigare, blivit landslagsspelare. Inte för Argentina, men för Syrien.

Läget i Syrien är mer stabilt än tidigare, men efter möten mellan president al-Assad och Asiens Fotbollsförbund verkar de vara på väg att få spela landskamper på hemmaplan igen, någon gång under 2024.

Det finns inga pengar, landet som under tidigt 2000-tal radade upp sensationella resultat på ungdomssidan har alltjämt annat att tänka på. Men fotbollen är viktig, och landslaget tränas numera av den argentinske tränarlegendaren Héctor Cúper. Det var Cúper som vände sig till Sydamerika för att förstärka laget. I truppen till asiatiska mästerskapen, som inleddes i Qatar för en vecka sedan, finns tre spelare med argentinska pass med, liksom en med colombianskt (och Häcken-bekantingen Aiham Ousou från Mölndal, Skövdes Elmar Abraham och Gefle-anfallaren Antonio Yakoub).

Häcken-bekantingen Aiham Ousou spelar premiär för Syrien i dag.

Syrien har inte vunnit en enda match i asiatiska mästerskapen sedan kriget startade 2011, men nu står de här igen.

Ett trasigt land, med en trasig innermittfältare, spelar premiärmatch i ett stort mästerskap igen.

– Vi möter laget som, på papper, är bäst i gruppen, säger Aiham Ousou till AFC:s hemsida.

– Det är en utmaning, och i fotboll är allt möjligt.

Bevisligen.

Vilket topplag de möter? Australien. Det står oändligt mycket mer än en stolpe i vägen för att tro på ett sagoslut.