Bank: Vad finns att tycka om i Arsenal?
ÖSTERSUND. Från division två till Europa-slutspel. Det har pratas om Potter-statyer i den här stan, men det behövs inte längre.
Arsène Wenger landade just i Östersund för att slåss för sitt fotbollsliv.
Där har ni er staty.
Mörkret hade hunnit lägga sig över Jämtland när Arsenals chartrade plan tog mark och spelarna lotsades vidare till hotellet ute i Frösö Park.
Arsène Wenger kom för sent för att se solen gnistra i meterhöga snödrivor, han missade att se den plogade vägen över Storsjöns is där människor släntrade fram på spark eller till fots, och när han väl dök upp i mediecentret uppe vid skidstadion sken elljuset ut över tomma, perfekta skidspår.
Välkommen till Vinterland.
Jag minns någon gång i höstas, när det franska fotbollsmagasinet So Foot intervjuade Fouad Bachirou och sardoniskt konstaterade att ”Östersund, det är ett ställe som normalt får en att tänka på att Martin Fourcade skjuter fullt”.
Det går att bo här och bli OS-mästare i sprint, det går att komma härifrån och skjuta hem ett OS-silver i skidskytte.
Och det går att spela fotboll här också, om man bara har fantasi.
”Drömt större än andra”
Östersund har skjutit träff på Galatasaray, på Paok, på Hertha och Athletic. Nu är Arsenal här.
– Fotboll är ju speciellt, det som gör det större än alla andra sporter är väl att man kan drömma om att slå alla. Och vi har väl drömt lite större än de flesta andra, säger Daniel Kindberg.
Två tv-team stod bredvid ÖFK:s ordförande medan vi pratade, båda håller på att göra dokumentärfilmer om ÖFK. CNN har utnämnt hans klubb till ”Europas nya älsklingar”, varenda internationell tidning med självaktning har sett till att berätta historierna om Svansjön-baletter och rap, om bokcirklar och konserter.
Själv pratar Kindberg i en mening om hur Mesut Özil tjänar mer på en säsong än vad ÖFK omsätter på en säsong, för att i nästa få det att låta sannolikt att ÖFK kommer att vinna över två matcher.
Jag vet inte om deras framgångsfaktor handlar om drömmande.
Jag är däremot övertygad om att det handlar om fantasi.
Fantasi är att kunna tänka sig det som inte finns, och dagen före en historisk fotbollsmatch slog sig Arsène Wenger ner bakom ett skrivbord på en skidanläggning, gned upp lite friktionsvärme med händerna och pratade om just det.
”Inte förtjänat CL”
Någon frågade om han ens kunnat drömma om att hamna här. Det hade han inte, sa han.
– Men det här är det fina i livet, att det kan vara större än din fantasi. Att komma hit är ett nöje. Vi har spelat överallt under mina 20 år i Arsenal, men vi har aldrig spelat här. Östersund har förtjänat det här genom kvalitén på sitt arbete. Och vi är här av samma skäl – vi är inte i CL för första gången på väldigt länge, för att vi inte förtjänat det.
Samma år som ÖFK bildades tog en oprövad fransk tränare över Arsenal (tio britter plus Vieira), och förändrade sättet som England tänkte fotboll. Modern kosthållning, kosmopolitisk trupp, forskningsbaserad träning…
– Jag minns hur det var att spela i England på 90-talet, det var som medeltiden. Wenger är ett av skälen till varför engelsk fotboll ändrades och blev professionell, säger Graham Potter.
22 år senare sitter visionären Wenger i Jämtland, mer utskälld än hyllad.
Han kommer hit med en derbyförlust i nacken, med skador (Ramsey, Wilshere och Lacazette senast) som stör, med historiskt uselt bortaspel, och med supportrar som försöker förhålla sig till en värld där det är Tottenham som gör saker rätt och Arsenalfans som andas frustration eller skriker på revolution.
Vad finns det egentligen att tycka om i dagens Arsenal? Granit Xhaka – är det en Arsenal-spelare? Är Mustafi det, mer än när fullmånen står rätt och kyrkoklockan slår samtidigt som vinden vänder? Jack Wilshere gillar man förstås, men är han nu, 2018, en spelare som ska dirigera ett mittfält med ambitioner? Cech? Hemsk säsong. Özil? Underbar, men blek. Ramsey? Fin, men skadad. Welbeck? Jo, honom är jag nyfiken på nu när han får chansen.
Av alla omöjliga lägen som Östersund skulle kunna få möta Arsenal är det här det minst omöjliga.
Viktigaste kuggen såld
De har sålt höstens viktigaste spelare, Fouad Bachirou var den som alltid klarade att hålla i bollen och få passningsspelet att flyta. Nu är det Brwa Nouri, en ledare med tempoproblem i Europa, som får ta ännu större ansvar.
Går det? Kan det gå?
Så länge som det här mötet spelas på planen kommer ÖFK att förlora, den enda lilla chansen finns om de lyckas flytta matchen från fötter till huvuden.
Tänk själv: Arsenal har halkat efter i ligan, de har slutat vinna på bortaplan, det är jaktsäsong på Wenger, de saknar sina givna ledartyper i kväll, och de ska möta ett lag som knappt finns, på en plats som ser ut som något ur en sagobok.
De vet att de inte ska förlora, men de vet i ännu högre grad att de inte får förlora.
Snön ligger i drivor runt Jämtkraft Arena, de åker skidor på andra sidan gatan, Ken Sema och Saman Ghoddos kan utmana, Tom Pettersson och Sotte Papagiannopoulos har stått upp mot allt motstånd så här långt.
Nu möter de Arsenal, det ska inte gå.
Men vet ni, det fina i livet är att det kan vara större än din fantasi.