Flygkraschen som formade Chiles förbundskapten

Publicerad 2019-06-11

RENNES. Det finns olika sätt att sätta ihop en karriär, olika delar att bygga en idrottssyn med.

I kväll spelar Sverige VM-premiär mot Chile.

De ställs mot en tränare som började sin resa bland vrakdelarna efter en flygkrasch.

Det vore synd att säga att de glittrar, så här dagen före en historisk fotbollsmatch.

Chiles förbundskapten José Letelier och lagkaptenen, PSG-målvakten Christiane Endler, möter pressen på Roazhon Park, gråfukt smattrar utanför, och här sitter de och ser… försiktiga ut.

– Buenas tardes, säger Letelier.

Hans röst är mild, blicken riktas neråt lika ofta som framåt, det är svårt att avgöra om han verkar blyg eller trött eller båda delar.

Jag frågar om hur hans lag ska hantera sitt fysiska underläge mot Sverige, han svarar att det inte är ett unikt problem just för den här matchen, att det är en tuff utmaning.

Och Chiles förbundskapten har varit med om tuffa utmaningar förut.


José Letelier, förbundskapten.

Associação Chapecoense de Futebol var egentligen ingen stor fotbollsklubb, men de var en klubb som på bara ett par år tagit sig från den brasilianska femtedivisionen och hela vägen till finalen i Copa Sudamericana, den sydamerikanska motsvarigheten till Europa League.

I början av december 2016 fick de pokalen, den första internationella titeln i klubbens historia, men ingen firade framgången.

Finalen spelades aldrig. Laget som tagit dem dit fanns inte längre.

Flygkraschen som raderade ut nästan hela spelargruppen är en av 2000-talets största fotbollstragedier, och under dagarna som följde svepte sympatierna inför dem som lämnades kvar in från hela världen. En av alla som uttryckte sitt djupa medlidande var José Letelier.

– Det går att bygga något nytt, jag är övertygad om det. Andra klubbar som varit med om sådana här saker har kunnat komma tillbaka. Andra klubbar kommer att hjälpa dem, de kommer att kunna låna spelare, sa han.

Det var inte ett försök att bagatellisera det som inte går att bagatellisera. José Letelier visste exakt vad han pratade om, han förstod mycket väl att Chapecoense skulle börja om på botten av ett bottenlöst mörker.

Men han hade varit där själv.



I början av april i år spelade Santiago-klubben Palestino gruppmatch mot peruanska vicemästarna Alianza Lima hemma på lilla Municipal-stadion i Santago. Palestino vann enkelt, med 3–0, men det som stack ut var inte resultatet, utan stödet som de peruanska gästerna fick.

På bortasektionen vajade inte bara Alianza-flaggor, utan lika många svartvita flaggor från Santiagos stora klubb Colo-Colo. Bakgrunden är en 30-årig vänskap mellan en chilensk och en peruansk toppklubb, synliggjord i väggmålningar och flaggor på arenor i två grannländer. Startpunkten är en tragedi som knöt samman två stora klubbar, och lämnade djupa spår i en ung målvaktstalang.

1987, 29 år innan Chapecoense utplånades, lyfte en Fokker F27 med 37 passagerare från Pucallpa i centrala Peru. Ombord fanns ligaledarna Alianza Lima, som skulle flyga hem efter en bortamatch. Edilberto Villar Molina, en ung, oerfaren pilot, ovan vid nattflygningar, klarade inte att hantera ett gammalt, slitet plan. Kraschen krävde 43 liv. Landslagsspelare, mästare, supertalangen Luis Escobar som bara fick bli arton år, den legendariske tränaren Marcos Calderón, besättningen, alla försvann. Inget vet exakt vad som hände.

– Det blev en massa spekulationer, men inget är sant. Den ende som vet är piloten, men han lämnade inga förklaringar. Och den svarta lådan hittades aldrig, berättade Benjamín Rodríguez, en skadad spelare som inte fanns med på resan.

Plan av den Fokker-typ som användes vid kraschen.

Piloten, Edilberto Molina, var den ende som överlevde kraschen. Efter flera timmar i det iskalla Stilla havet räddades han och fördes till sjukhus.

Om han satt på sanningen vet ingen. Molina blev en myt. Han talade aldrig med pressen, och när han tillfrisknat reste han till Australien. Om och var han lever idag vet ingen. Enligt en hemligstämplat rapport som publicerades först 19 år senare påstods att olyckan utlösts av tekniska problem med planet, i kombination med den mänskliga faktorn.

Dagarna efter olyckan var hela Peru i landssorg. Den populäre kompositören Augusto Polo Campos, själv från Lima, skrev en sorgehymn som spelades överallt, som spelas än idag:

La gente de Alianza Lima, se va, se va/para jugar en la gloria, por navidad/salieron de la victoria, para triunfar/y sobre el cielo de Lima, llegaron hasta la cima/y sobre el cielo de Lima, se queadaran/No volverán, no volverán.

Alianza Limas folk åkte, de åkte/för att spela för äran, till jul/De lämnade efter en vinst, för att segra/Och över Limas himmel nådde de toppen/Och över Limas himmel blev de kvar/De kommer inte tillbaka, de kommer inte tillbaka.

Hela världen skickade sina kondoleanser till Lima.

Colo-Colo skickade sina spelare.



José Letelier var bara 21 år gammal, alldeles i början av sin fotbollskarriär och tredjemålvakt i mäktiga Colo-Colo, när tränaren Arturo Salah berättade för honom att han skulle lånas ut med omedelbar verkan.

Alianza Lima hade inte längre något lag, det handlade om livet.

Letelier och tre lagkamrater (backen Parco Quiroz, mittfältaren Francisco Huerta, anfallaren René Pinto) skrevs över till Alianza på ett fyramånaderskontrakt, så att en chockad klubb skulle kunna spela klart sin säsong, så att de skulle kunna spela sig genom sorgen.

De som kunde hjälpa försökte hjälpa. Perus störste genom alla tider, Teófilo Cubillas, avbröt sin proffsvistelse i Miami för att komma tillbaka till sin moderklubb. Colo-Colo ställde upp och spelade en vänskapsmatch i Lima en månad senare.

– Det var oerhört känslosamt, jag minns kamratskapen och solidariteten, säger Arturo Salah.

Cubillas, t.v.

Han var en tränare som tog dit sitt lag på besök för att visa sin solidaritet. José Letelier var en 21-åring som klev rakt in i en begravning.

– Vi visste inte hur de skulle ta emot oss, med allt som hänt. Supportrarna tog emot oss väl, men när vi kom in i omklädningsrummet märkte vi att det var ett chockat, stumt lag, där ingen pratade, ingen kommunicerade, allt var kallt, förlorat. Men dagarna gick, träningarna förändrades. Bara tre veckor senare hade något hänt.

Insatsen som Colo-Colo gjorde har aldrig glömts bort. Det tog tio år innan Alianza Lima blev mästare igen, tiden läkte aldrig såren, men med lite hjälp klarade laget, klubben, människorna att gå vidare.

José Letelier blev aldrig någon stor fotbollsspelare, han slog sig aldrig riktigt in i Colo-Colo även om han var med i truppen som vann Copa Libertadores och blev sydamerikanska mästare 1991. Han gav upp karriären redan som 31-åring, och bestämde sig för att bli tränare istället. Efter ett par hackiga år som målvaktstränare fick han äntligen erbjudandet att ta över som huvudtränare i Colo-Colo.

Inte för herrlaget, för damlaget.

Det var verkligen inget självklart steg för honom. Han hade i och för sig en dotter som älskade sporten, som själv spelade, men Letelier var ett barn av både sitt land och sin tid.

– Jag gillade det inte, jag hade fördomar. Jag var en av alla de som tänkte att ”varför ska kvinnor spela fotboll, när det är en manssport?”. Jag erkänner det, och jag upprepar det gärna, för det kan visa något för män som tänker som jag gjort.

Colo-Colos herrlag med Esteban Paredes näst längst till höger.

När han väl bestämt sig visade det sig att han inte bara kunde träna fotbollsspelare – han kunde göra det bra. Under José Letelier blev Colo-Colo mästare nio år i rad, och sydamerikanska mästare 2012, han blev den förste någonsin om att vinna Copa Libertadores på både herr- och damsidan.

Han hade vunnit allt som gick att vinna, när Chiles fotbollsförbund, lett av hans gamle tränare Arturo Salah, hörde av sig och undrade om han kunde tänka sig att försöka utveckla landslaget på samma sätt.

Letelier tog över som förbundskapten mitt i en brytningstid för chilensk damfotboll. Förbundet hade misskött eller ignorerat både landslaget och ligafotbollen, nystartade organisationer hade börjat ligga på för en förändring. Revolutionen hade börjat, stjärnorna i herrlandslaget visade sin solidaritet, damerna spelade landskamper inför storpublik, i fjol arrangerade Chile sydamerikanska mästerskapen och slutade tvåa efter Brasilien.

Nu är de här.

Chile ska spela sin första VM-match någonsin, när de möter Sverige kommer de att göra det med spelare som gjort sig ett namn i Valencia, Sevilla och PSG. Vid bänken kommer de att ha Sydamerikas framgångsrikaste tränare någonsin.

– Jag har känt honom länge, vi har arbetat ihop i både Colo-Colo och landslaget. Han pratar mycket med oss, är lugn på bänken, men har tydliga idéer om hur vi ska spela. Spelarna respekterar honom mycket, säger Christiane Endler.

Hennes tränare ler:

– Gracias…

Varje människa är sin historia, varje lag har sin historia att skriva. Chiles förbundskapten började sin spelarkarriär med en begravning, nu ska han kröna sin tränarkarriär med ett VM. Hur präglades han som människa av den totala sorgen han mötte i Alianza? Vad lärde han sig egentligen den där vintern i Lima?

– Att livet är ömtåligt, att inget är förutbestämt. Det är därför man måste ta tillvara på varje litet ögonblick.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.