Ett lag på planen, en klubb på läktarna

Har Helsingborgarna blivit bortskämda efter de fem titlarna?

MALMÖ. Ett lag på planen, en klubb på läktarna.

Malmö vann mot Helsingborg med 3-1 – och med walk over vid sidan av.

Med en sviktande HIF-klack blev det här något av ett Zzzkånederby.

Gudarna ska veta att det har spelats heta Skånederbyt genom åren.

På min personliga lista är 3-3-matchen på Malmö stadion 1993 den givna ettan, men vi behöver inte gå så långt tillbaka för att hitta stora upplevelser.

”Guldmatchen” för fem år sedan – 2-0 till Malmö på Swedbank – minns ni den?

Dardan Rexhepi lär i alla fall inte ha glömt.

På senare år har det oftast handlat om toppmöten när MFF och HIF mötts – fyra av de fem senaste SM-gulden har trots allt hamnat i Skåne. Men just den kryddan har egentligen inte behövts, rivaliteten har varit tillräcklig i sig.

Ovanligt avslaget

Men den här gången kändes det ovanligt avslaget – i alla fall på bortasektionen.

För trots en rätt bra start på säsongen har Helsingborg haft en sömning publikinledning. I senaste hemmamatchen mot Sundsvall kom det till exempel 5032 personer – självklart underkänt för ett vanligtvis starkt publiklag.

Har Helsingborgarna blivit bortskämda efter de fem titlarna 2010-12?

Det verkar faktiskt inte bättre.

I kväll var bortasektionen inte ens utsåld, och förutom en kort naturlig topp när Robin Simovic reducerade i den andra halvleken var det inte så mycket att skriva hem om för mig som fokuserade på läktarna. Tifot där ett rött litet skynke rullades ut vid nerkanten av läktaren framstod mest som märkligt – vad var det ens?

Det går att sätta avtryck

Nej, det behövs en ordentlig uppryckning om de rödblå ska hitta tillbaka till gammal god läktarform. Kärnan finns där fortfarande – de sjöng bitvis tappert när matchen var körd – men det krävs att även breddpubliken dyker upp och klämmer i. Det går faktiskt att sätta avtryck även på bortaplan, det har HIF:arna visat förut.

Malmö då?

Jovars, det var bra tryck på läktarna. Framförallt var det jämnt, sång och ramsor även hela matchen, och även ett skapligt samspel med de sittande sektionerna. Det var ingen himmelsblå hexenkittel som under Champions League-hösten, men det var en ljudvägg som aldrig tystnade. Dessutom spelade matchutvecklingen supportrarna i händerna: 2-0 i första, korn av spänning i andra efter Simovics reducering, följt av ett vackert, förlösande 3-1-mål.

Banderollen ”Vi är svartklubb till solen går upp – ni är Klippans kareokecup” satt också där den skulle: lagom fyndigt, lagom elakt. Men något tifo fick vi inte se, inte mer än allmänt flaggviftande i alla fall.

Med andra ord: det var bra, men inte fantastiskt. Hög nivå, men inget personbästa. Old school-kvalitet, men ingen revolution.

Är jag överdrivet negativ?

Det är möjligt.

Men så har man också blivit bortskämd med massor av läktarfester under de senaste åren.