Wennerholm: Jag kan inte låta bli att tycka synd om Rögle

Mats Wennerholm

Skellefteå vinner ett övertidsdrama mot Rögle med 2–1.

Det är fjärde matchen där alternativen är vinna eller försvinna för västerbottningarna.

Vinner de en femte är de i SM-final.

Låt mig först gratulera Skellefteå till segern.

Välförtjänt?

Jag tror inte en kotte i Ängelholms-området tycker det.

Jag kan väl hålla med om det, men i en match där det stod och vägde så var det 2000-talets största spelare som avgjorde till slut.

Jocke Lindström skickade in avgörande 2-1 efter 7,52 i förlängningen.

Den 37-årige veteranen avgjorde igen, men frågan är om det skulle ha godkänts då Pär Lindholm var inne målgården och störde, precis som då Oscar Möller ”avgjort” i slutet av tredje perioden.

Då var det Jesper Frödén som tog en sväng i Christoffer Rifalks målområde innan pucken gick in.

Det dömdes bort och jag hade inga problem med det.

Det var helt enligt regelboken.

Glad att det inte dömdes bort

Jocke Lindströms matchavgörande 2-1 kunde ha underkänts av samma skäl och om domarna valt att granska det tror jag det blivit så.

Men jag är glad att de inte gjorde det.

Jag är trött på bortdömda mål i det här slutspelet.

Bara i den här matchserien har det redan varit tre granskningar med olika resultat och det här kanske jämnade ut bedömningarna, sedan Rögle fått Leon Bristedts 1-0 godkänt i match två.

Så det står väl 1-1 i den grenen.

Men jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om ett sargat, skadedrabbat Rögle som stod upp och var så nära att flyga hem från Skellefteå som historiska vinnare.

Två tredjedelar av den fruktade förstakedjan var borta redan från start, då både Daniel Zaar och Dennis Everberg saknades och lämnade centern Simon Ryfors ensam med nya lekkamrater.

Och i tredje perioden blev Ted Brithén liggande länge, efter att ha blivit upptryckt i sargen av Skellefteås Pär Lindholm.

Han var ursinnig när han lämnade isen och försvann i spelargången.

Återstår och se om och i så fall hur länge han blir borta.

Han har ju en historia med hjärnskakningar.

Nu har Rögle en dags vila inför torsdagens helt avgörande femte match hemma i Ängelholm.

Men de behöver sina stjärnor.

Har mentalt övertag

Har Skellefteå nio liv vinner de den matchen också och just nu känns det som de har ett mentalt övertag efter att ha överlevt fyra gånger upptryckta mot väggen.

Har Skellefteå nio liv vinner de även en femte gång och har fyra liv sparade till finalen.

Men samtidigt - det är så mycket slump och tillfälligheter att det inte fåt att vara säker på någonting.

Kan Rögle göra mål på sina chanser och möter en mer mänsklig Gustaf Lindvall i Skellefteås mål, så kan de ta det här ända in i kaklet.

För det var Lindvall och ingen annan som räddade Skellefteå den här kvällen.

Speciellt i den den första perioden, då det kunde ha stått både 1-0 och 2-0 till Rögle och skotten var 17–5 till skåningarna.

Men hockey är sällan logiskt.

Och i den här matchserien är det slumpen som avgör mer än något annat.

Jag kan väl känna att jag varit lite överentusiastisk när jag skrivit om den här matchserien tidigare.

Det går fort, det smäller, men i sanningens namn det är inte många passningar som går rätt.

Och speciellt inte i den här matchen.

Kunde jag räkna till två i rad var jag glad.

Hänger inte med i farten

Och klassiska spelmål är nästan utrotade numera, utan det är returer som slås in och puckar som styrs på klubbskaft.

Det blir mer kamp än hockey.

Och när det kom ett snyggt mål, så blev det naturligtvis bortdömt.

Farten är så hög att tanken inte hänger med och de spelare som kan hantera fart och tanke på samma gång, försvinner nästan omgående till NHL.

Det känns som det är slumpen och egna misstag som avgör matcher mer än något annat.

Det är inte isolerat till den här matchserien, utan gäller generellt i den så kallade moderna hockeyn.

Jag skulle vilja ha ner farten, så att det blir mer spel.

Men jag tror det är en fåfäng dröm.

Men dramatiken går i alla fall inte att klaga på.