Störst, bäst och starkast
Vad som imponerar mest är inte att Luleå gjorde det – utan hur de gjorde det
Störst, bäst och starkast – när det gällde som mest.
Grattis, Luleå!
Jag är imponerade att ni gjorde det igen, men framför allt hur ni gjorde det.
För första gången avgjordes SM-finalen i bäst av fem matcher och direkt fick vi en helt avgörande femte finalmatch. Den här finalserien har verkligen innehållit allt det går att begära.
När allt var över var allt som det brukar: Luleå vann och Luleå firade.
Tredje SM-guldet på fyra år, det är inget snack om vilken klubb som är den verkliga tungviktaren i svensk damhockey. Luleå har inte bara Sveriges bästa lag, allt runtomkring är också bäst. Inte minst publikstödet, hela 4 804 var på plats i kväll.
Det finns garanterat ett samband mellan det som händer på och utanför isen.
I den avgörande matchen blev det så otroligt tydligt att Luleå inte bara har vassaste spetsen utan framför allt den bästa bredden. Finländska superduon Jenni Hiirikoski och Michelle Karvinen fanns inte ens med i poängprotokollet när laget exploderade med fyra mål i den första perioden.
Linköping ska ha all heder för sin finalserie. LHC pressade verkligen storfavoriten till att först rannsaka sig själv och sedan plocka fram det absolut bästa man kunde prestera.
I de två första matcherna överpresterade Linköping och Luleå underpresterade.
Stod med ryggen mot väggen
Det är i motgång man ser vad spelare och ledare är gjorda av. Väljer de att vika ner sig eller tar de striden? Det är alltid lika intressant att se vilken väg olika lag tar, inte minst de som är rejält favorittippade.
Segermaskinen och den självklara guldfavoriten Luleå var i rejäl brygga sedan Linköping vunnit de två första matcherna och dessutom hade hemmaplan i den tredje.
Hyllade coachen Fredrik Glader och hans stjärngalleri stod med ryggen mot väggen. Olyckskorparna spekulerade i om segermaskinen plötsligt hade förvandlats till ett luftslott utan taktisk styrning.
Då gick Gladers tjejer ut och vann den där tredje finalmatchen i ett festpyntat Stångebro med klara 5–1.
Där och då flyttade det så berömda momentumet 110 mil norrut och sedan blev det kvar där.
Avgjort efter 20 minuter
Efter två segrar med kniven mot strupen, inte minst i match 4 i går som avgjordes i förlängning, var det som om allting bara släppte för Luleå.
För alla som gillar spänning och dramatik blev den femte och avgörande finalen ett riktigt antiklimax.
Efter 20 minuter stod det 4–0 för hemmalaget.
Luleå var bra och starkt, riktigt bra och starkt, samtidigt kändes Linköping fullständigt slutkört och inte alls redo. Det som har varit deras styrka i de tidigare finalmatcherna, det så täta försvarsspelet, var helt bortblåst.
Laget var så utspritt över isen i första perioden att det var svårt för kameramannen att fånga in alla fem bortaspelare i samma bild.
Och kanske var Linköpings försvarskollaps något man kunde förutse.
Laget släppte endast in ett mål i de två första matcherna. I de två efterföljande hela åtta stycken.
Och nu ytterligare fyra mål i en enda period. Det går inte att ge sådana målmässiga övertag till ett lag av Luleås kaliber, särskilt inte när målvakten heter Sara Grahn.
Vilka kan utmana jätten?
Vad betyder då Luleås tredje SM-guld på fyra år?
Ja, frågan är vilken klubb som ska ta upp kampen med giganten?
Linköping har varit motståndare i de tre finaler som Luleå har vunnit, men orkar östgötarna med ytterligare en satsning som är så pass kraftfull att det går att välta ner Luleå från tronen?
Jag är inte så säker på det i en tid då klubben har en tuff ekonomi att brottas med och sviktande resultat för herrlaget.
Återstår att se om Leksand, HV71 eller Modo på allvar kan ta upp kampen med jätten i norr. Jag hoppas verkligen det, för det sämsta som kan hända den här ligan är att jätten bara växer sig ännu större och inte utmanas som i den här finalserien.
Luleå har vant sig vid att vara störst, bäst och starkast. Klubben kommer inte att ha någon annan målsättning de kommande åren.
Var så säkra.
